Hinder i vägen?

Ge och ge hela tiden…

18 november, 2016

Jag tycker att jag är en bra mottagare. Jag försöker i alla fall att vara det. Jag tycker att det är väldigt viktigt att alltid vara närvarande i samtal, och att på riktigt lyssna när någon vill berätta något. Jag vill inte rusa iväg eller vara avstängd när någon ger av sig själv.

Jag tar gladeligen emot när människor är generösa med sin energi, tid och avlagda saker.

Det är däremot lite av en annan femma om någon erbjuder mig hjälp. Jag blir nästan lite generad och snudd på vilsen i vad jag skulle kunna ge tillbaka som kompensation. Fast då får jag skärpa till mig.

Även om jag känner mig återställd i dag, har jag en utbränd period bakom mig. Jag jobbar dessutom oftast när andra är lediga så det väl kanske inte så konstigt om jag stundtals känner mig otillräcklig i mitt sociala engagemang. Det är nog inte så konstigt om jag tror att jag inte kommer att kunna ge tillbaka eller blir lite vilsen.

Vad har man då för förväntningar när man ger? Vad är det man vill ha tillbaka när man erbjuder något? Jag vill i alla fall helst att personen tar emot det jag vill ge. Punkt.

Jag har nog aldrig tänkt tanken att ”Nu ska jag hjälpa dig med det här för det kan vara bra att inkassera en tjänst när jag ska göra det här”. Aldrig. Jag omger mig heller inte med människor som är på det sättet.

Tjänsteutbyte med en ömsesidig överenskommelse är ju jättebra men då är det ju uttalat att det ska vara på det sättet.

Vad hade hänt om jag inte hade kunnat ta emot de kärlekshandlingar jag ständigt får av människor runt omkring mig? Då hade de ju gett och gett alldeles i onödan! Vilket slöseri!

Om vi inte har några mottagare är vi frikostiga med energi och tid utan att det landar någonstans. Det försvinner liksom ut i tomma intet. Hjälp vad hemskt!

Samtidigt vet jag att jag inte orkar ta emot hela tiden. Jag försöker att vara tydlig vid de tillfällena att nu är det tid för återhämtning och därför passar det inte just nu.

Hur hade jag känt det om jag gett av hela mig själv i ett sångsammanhang och publiken satt och pratade om vad de lagat till middag?  Att inte ha någon mottagare i den stunden hade känts utmattande…

Jag menar inte att jag måste få beröm eller bekräftelse. Det jag önskar vid alla sådana tillfällen är en inre dialog där jag ser att det jag vill säga med sången landar hos den som lyssnar. Det är likadant åt andra hållet. Om jag går på konsert och lyssnar på musiker som ger allt ska jag se till att vara närvarande och uppleva det som musikerna vill berätta för mig.

Sång och forskning

En kvinnas upplevelse

16 november, 2016

Trots att jag är så intresserad av forskning om hur musik påverkar oss och vår hälsa, tycker jag samtidigt att den enskilda upplevelsen ger tillräckliga ”bevis” för att övertyga mig.

Det är så många som berättar att musiken påverkar dem på olika sätt och att humöret kan göra en tvärvändning så fort man hör en särskild låt.

I fredags såg jag ”Tomas Andersson Wij spelar med Timbuktu” på SVT och i en av intervjubitarna pratar de om hur musiken påverkar dem.

Tomas: Kan du beskriva vad ”medicinen” musik gör med dig?

Jason: Det ger mig kraft. Det ger mig någon sorts plattform för eftertanke och drömmar. Att stoppa in sina lurar och sätta på en låt som man får feeling för för stunden. Det är som att man kan klättra upp på den där bergstoppen och se ut över landskapet när jag lyssnar på en låt som verkligen ”gör det” för mig. Det är oumbärligt för mig i det här livet.

Det är stort. Med eller utan vetenskap. Jag hör många som säger liknande saker om musikens roll i deras liv. Jag känner också igen mig i Jasons tankar och känslor. Utan musik vet jag inte vad jag stundtals hade gjort.

Musik är en av mina bästa vänner. Den kan alltid få mig på bättre humör. Den får mig att komma till insikt utan att behöva berätta för mig vad jag ska göra. Den tröstar och peppar mig när livet känns tungt och den lugnar när jag behöver.

På två sekunder kan jag djupdyka ner i en känsla som kanske legat gömd. När låten är slut har känslan fått utrymme och kommit lite längre i sin bearbetning. På samma två sekunder kan den göra mig euforisk och glad trots att jag varit trött innan.

Musiken är också en tidsmaskin för mig. Minnen poppar upp som popcorn när jag hör låtar från min barndom eller när jag var yngre. Den får mig att minnas personer som spelat roll i livet och gjort avtryck.

Med eller utan vetenskap är musik extremt kraftfullt för mig. Jag behöver egentligen inte läsa om hur den påverkar oss i vetenskapliga artiklar eller studier för att vara 100% säker på min upplevelse. Jag vet det ända in i själen.

Sångglädje

Stå stadigt

14 november, 2016

I en tid när världsläget är oroligt, framtiden oviss och människor verkar dela sina uppfattningar är det lätt att tappa fotfästet. Livet är inte alltid enkelt och det kanske inte heller ska vara det? Vi vet aldrig vad som väntar. På gott och ont. Inget kan tas för givet.

Jag vet att när jag sjunger behöver jag stå stadigt. Så är det kanske även i livet? Om jag är seg, trött eller känner mig nervös är det aldrig en lösning att ”jaga tonerna”. Jag kan inte hitta tonerna någon annanstans än inom mig själv.

Viljan kan däremot vara så stark att den bara ”kör över”. Kroppen hänger inte med. Rösten i synnerhet.

Det finns hopp! Hur frustrerande det än må vara behöver jag backa i sådana lägen… Backa, backa, backa.

Jag behöver bygga upp engagemanget i kroppen. Börja med det fundamentala – hitta fotfästet. Vara noggrann med att inte sjunga det mest krävande jag kan hitta på. Sjunga det som rösten är redo för där och då.

Snart kommer tonerna av sig själva. Glädje, kraft och kärlek. På riktigt och inifrån.

I livet känner jag mig just nu stadig som ett berg. Min tro på mänskligheten och planeten påverkas däremot av den turbulens som finns i världen. Samtidigt vet jag att mitt fotfäste inte går att jaga. Kärlek, harmoni och omtanke behövs. Jag börjar med mig själv.

 

Hinder i vägen?

Hårsprayet och jag själv.

11 november, 2016

Jag inser att jag själv påverkar mig själv mer än jag tror. Jag kan ju försöka skylla på andra men oftast inser jag snart att den som sätter käppar i hjulet är jag själv.

Det kan handla om något så enkelt som när jag ska åka till stan för att handla hårspray. ”Ursäkta har ni något superfast, ekologiskt, parabenfritt och utan nanoteknik?” En kombination som jag hittills inte lyckats hitta.

Jag går in i affären med inställningen att jag skäms lite för att ens fråga. Krångligare kund kan man inte hitta. Jag blir lite svettig när jag är på jakt och får hjärtklappning när jag märker att jag inte hittar det jag söker.

Ur mitt perspektiv tycker jag att jag är hyfsat påläst och jag vet ju vad jag vill ha.

Det perspektivet har inte alltid hårspraysförsäljaren…

De har ju sina övertygelser. Och jag har fortfarande mina. Ha, ha!

Efter att de försökt sälja något, i sina professionella ögon, superbra spray inser de att jag inte ger mig. De försöker oftast vänligt att börja leta efter saker i innehållsförteckningarna för att sedan på ett eller annat sätt vara tvungna att säga att det verkar inte som att de har det jag söker.

Om jag är ur fas tolkar jag deras sista reaktion som att jag är en krånglig människa som inte vet vad jag pratar om. Om jag är i fas tolkar jag det inte alls utan fortsätter min jakt.

För information har jag har köpt ett hårspray som är 100% veganskt. Jag antar rakt av att det består av mat och att alla andra hårsprayer inte gör det. Mat vet jag ju vad det är. Det känns tryggt… Ha, ha!

Poängen med min hårsprayserfarenhet är att jag påverkas så mycket av min första inställning när jag kommer in i affären. Jag har ju inställningen att jag skäms redan innan jag har ställt frågan. Beroende på om jag är i fas eller inte kommer jag också att tolka försäljarens svar till antingen min nackdel eller inte. Så himla dumt.

Om det är likadant när jag sjunger inser jag också att andras ord spelar så liten roll i bekräftelsen av min prestation. Det är jag själv som är min största kritiker eller supporter. Jag är själv skillnaden mellan att lyckas eller att misslyckas.

Vet ni vad? Jag tror att det är sant…

Sång och forskning

Blodkemin

9 november, 2016

Jag fastnade i en av artiklarna som jag länkade till förra veckan. Den handlade om blodkemin som ändras när vi sjunger. Forskarna hade följt två olika testgrupper under ett år och sett spännande saker.

Den ena testgruppen ville börja sjunga i kör men fick istället träffas och ha intressanta gruppsamtal i ett års tid. Den andra gruppen sjöng i kör en gång i veckan.

Det man kunde se av studien var att det bara var i ”körgruppen” som blodkemin hade positiva förändringar. Den visade också något mer. Förändringarna höll nämligen i sig under hela året.

”Det visar att man kan få inte bara tillfälliga förändringar utan – om man sjunger i kör en gång i veckan under längre tid – även mera långvariga gynnsamma omställningar av hormonsystemen.”

Det har jag inte ens tänkt på – varaktigheten av endorfinerna som ökar när vi sjunger i kör. I mina ögon är det lika viktigt att vi får en långsiktighet i påslaget som att de ökar överhuvudtaget.

Vilket antiklimax det hade varit om endorfinerna hade varit som luktsinnet, som tar bort lukten efter att vi har luktat på något smaskigt en stund. Tänk om vi först hade fått energi och lugn ett par veckor för att sedan ha förbrukat klart sången. Att den inte skulle ge samma effekt längre… Fy så tråkigt!

Ni märker vilken signalsubstans-junkie jag är! Ha, ha! Samtidigt kostar jag gärna på mig just lite ökade signalsubstanser. Om jag nu inte bör äta okontrollerade mängder choklad och godis för att höja dopamin osv kan jag faktiskt kosta på mig att sjunga i stor mängd. Det gillar jag!

Effekten verkar inte avta. Det gillar jag om möjligt ännu mer =)

Vill ni läsa artikeln så finns den här. 

Sångglädje

Vad grym jag är!

7 november, 2016

I går kväll lyssnade jag på Verkligheten i P3 när jag körde bil på kvällskvisten. Jag hamnade i en intervju med en ung friidrotterska som efter en SM-final fick ett stipendium för att kunna träna och tävla för ett college i USA. Allt var betalt och träningen var väldigt fokuserad.

En bit in i intervjun undrade journalisten om hon kände att hon hade prestationskrav tillbaka nu när hon hade ”fått allt det här”? Om hon kände att hon måste leverera?

Den unga tjejen svarade så klokt: jag vet ju att man bara presterar sämre om man känner att man har press på sig så det är bara till att släppa de tankarna.

Journalisten undrade om hon verkligen kunde släppa dem varpå tjejen förklarade att hon klarar av att göra det.

Jag blir så inspirerad. Egentligen av hela intervjun men särskilt just de orden. Det är precis vad jag själv har kommit fram till. Om jag känner press kommer jag inte så långt. Det har jag upplevt många gånger.

När jag fullkomligt genomstressad som 24-åring gick på musikhögskolan och hade konserter inplanerade med skolans kammarkör fick jag förklara detta för körledaren. ”Säg till mig att jag inte behöver komma så kommer jag”. Om jag inte kände att jag ”måste” var chansen att jag orkade komma betydligt större.

Han skrattade lite gott åt mitt förslag men förstod att det var vad jag behövde. Ingen press.

Det var såklart inget sätt att leva på. Jag fick göra justeringar i mina ”tusen åtaganden” så jag hann med att se fram emot konserterna. Poängen med friidrottstjejens ord blev däremot lite extra påtagliga tack vare erfarenheten.

Något som hon ofta kostade på sig när hon var nöjd med ett resultat var att peppa sig själv. F*n vad grym jag är! Det ska jag verkligen försöka bli bra på. Att förstärka mig själv med lite peppning.

Jag är bra på att analysera och se bakom problemet. Att berömma mig själv när jag har fixat något är det lite värre med. Det blir mest en avbockning på checklistan. Istället för att rusa vidare till nästa grej på listan ska jag se till att jag klappar mig själv på axeln också.

Om ni vill lyssna på hela intervjun finns den här. 

Hinder i vägen?

Anspänning och spänningen

4 november, 2016

Jag vet inte om det är tiden vi lever i, om det ligger i människans natur eller om det bara är jag själv som är på det här viset. Om jag, helt ovetenskapligt, tittar lite på samhällets trender när det kommer till livsstil, träning och matkonsumtion tycker jag nog ändå att mycket handlar om att ge ALLT annars upplevs det som INGET! Kraften i lagom finns förstås fortfarande kvar men mycket verkar också väldigt polariserat.

Det är bara att för mig har den devisen inte visat sig skapa så himla bra flöde eller balans.  Inte i sången heller… De dagar som jag känner mig som atlet, yogi, världens bästa mamma, fru, kock, städerska och företagare slår ledvärk och orkeslöshet ner i kroppen som ett brev på posten. Det verkar inte som att jag är byggd att vara effektiv i alla områden samtidigt…

Min kropp är min temperaturmätare. Går jag ”all in” med träning får jag snart ledvärk och ett nytt skov (jag har psoriasisartrit). Även om jag älskar träningen och mår bra för stunden blir det för mycket för min kropp. Det är som att anspänningen som jag mår bra av, som bygger muskler och ökar endorfiner övergår i en konstant spänning oavsett hur mycket jag försöker variera min träning.

Så känns det även med min sång. Jag hittar nya övningar som jag provar, blir inspirerad av och gör dem ofta och regelbundet. Jag ser förändringen och fortsätter att göra övningarna. Efter ett tag märker jag att jag har fått spänningar på nya ställen som inte gärna vill släppa enbart genom tankekraft…

Rutiner är bra! Att göra övningar är bra! Att se vikten av att ha ett avspänt förhållningssätt till det är också viktigt. Att tillåta sig vila och återhämta sig.

Det kanske kastar omkull rutinerna lite grann men det viktiga är ju att hitta rutinen i att ta sig tillbaka igen.

Att hitta ett flöde och balans tror jag är viktigt! Oavsett om det handlar om matkonsumtion, bilåkande, träning, sång eller jobb.

 

 

 

 

Sång och forskning

Hjärtat och sången

2 november, 2016

Körsången synkroniserar oss människor på många sätt. Att få skapa något tillsammans är en underbar känsla. Min röst räknas och är viktig men den är bara en mindre del i ett större sammanhang. Jag räknas och jag hör hemma!

Oxytocinet ökar när vi sjunger vilket bland annat skapar en gemenskapskänsla och tillit till varandra. Tydligen kallar en del det för kärlekshormonet och utsöndras exempelvis även när vi ammar. Genom oxytocinpåslaget när vi sjunger verkar vi alltså få en känsla av ett ”vi”.

Att hålla på med musik är en komplicerad aktivitet för våra hjärnor. När vi musicerar aktiveras nästintill alla delar i hjärnan. Att göra det tillsammans med andra, som exempelvis i en kör, kräver väldigt mycket kommunikation. Vi ska inte bara förhålla oss till vår egen förmåga och upplevelse utan måste förhålla oss till varandra. Det tycker jag är kraftfullt!

För några år sedan publicerade ett forskarlag vid Sahlgrenska Akademien en studie som visade att om vi sjunger tillsammans och andas på samma ställe kommer våra hjärtpulser att synkroniseras efter en stund. Snacka om kommunikation. Det är så häftigt!

Vilken grej egentligen! Genom ett gemensamt andningsmönster när vi sjunger kan vi alltså påverka våra kroppar till att svara på ett liknande sätt. Sången skapar en känsla av gemenskap och kommunikationen är så hög som den kan bli.

Jag blir inte förvånad över att Sverige är en körnation med långt över en halv miljon kördeltagare registrerade i Sveriges körförbund.

Samtidigt som jag vet hur betydelsefull körsången är för den enskilda individen i sin fritidsaktivitet funderar jag samtidigt om vi inte skulle kunna utnyttja körsången på ett mycket mer effektivt och givande sätt inom exempelvis vården än vad som görs idag.

Numer råder det inte minsta brist på studier och forskning inom området. Alla stora universitet i världen intresserar sig för musikens påverkan på våra kroppar och hjärnor. Vetenskapliga studier publiceras i strid ström.

För att skapa en starkare känsla av samhörighet borde vi även ta fram allsångsrepertoaren vid alla stora händelser på gator, torg, idrottsaktiviteter och tillställningar. Det skulle bokstavligt talat bli ett kärleks-spridande utan sociala begränsningar.

Heja oss människor som har förmågan att skapa samhörighet, läkning och kommunikation. Körsången är ett alldeles strålande verktyg =)

Vill du läsa studien om hur körsången påverkar våra gemensamma hjärtpulser finns den här.

Vill du läsa om oxytocinet som ökar när vi sjunger kan du göra det här.

Vill du veta mer om hjärnans aktivitet när vi musicerar kan du se det här. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sångglädje

Jaget och tolkningen

31 oktober, 2016

När det kommer till sång och musik (ja, livet i övrigt också) finns det mycket som jag inte behärskar. När jag var yngre var det lätt att fastna i sådana tankar och stundtals kan tendenserna fortfarande göra sig påminda.

Efter en intensiv period är det lätt att landningen blir lite tuff och självtvivlet får möjlighet att smyga sig på. Då är det skönt att ha varit med förr och veta hur jag ska fokusera. Att vara 30 + är så skönt. Jag kan resonera med mig själv och faktiskt lyssna om jag skulle snöa in på fel spår.

Först och främst tillåter jag mig dippa lite också. Det finns mycket utveckling i att inte alltid känna sig på topp. Jag försöker se det positiva i att stundtals vara negativ. Jag har ändå ingen lust att fastna där för länge. Jag tänker klart det jag behöver tänka och tar nya tag därefter =)

När jag sedan resonerar med mig själv försöker jag alltid fokusera på vad jag tycker är kul och vad som är mitt musikaliska JAG.

Vad brinner jag för i den här låten? Vari ligger min kompetens? Funkar min kompetens ihop med låten?

Ibland kan jag få fundera vidare…

Kan jag hitta mig själv om någon önskat en specifik låt? Hur skulle tolkningen kunna se ut i så fall? Är min tolkning förenlig med de förväntningar som ”önskaren” har? Hur ska jag förhålla mig om ”önskaren” blir ombytlig? Finns det marginaler i min kompetens? Hur skulle en variant kunna se ut?

När jag har klurat en stund kan jag stå trygg och säker i min tolkning – oavsett hur den blir, Jag kan bära huvudet högt och veta att oavsett vad andra tycker kommer jag att göra en version som är min.

Ni ser – i stället för att alltid vara alla till lags tillåter jag mig att vara ganska egocentrisk. Jag skalar bort det oväsentliga ur mina (och eventuellt ur andras) resonemang och fokuserar på vad som är viktigt för mig. Jag hittar mitt fokus.

Jag kan ta in och lyssna på vad andra säger men jag måste förhålla mig till deras ord som en temperaturmätare. Hur känner jag inför det? Var finns JAG i den lösningen? Är det förenligt med vad jag vill?

Nu råkar jag vara en person som har lätt för att anpassa mig till nya förutsättningar och tycka att det mesta är rolig. Trots det vet jag med facit i hand att om inte jag brinner för det jag gör så kommer jag snart inte att brinna alls. Så det så!

Hinder i vägen?

Rösten och förkylningen

28 oktober, 2016

För 20 år sedan var det mer en regel än ett undantag att jag drog på mig någon förkylning och blev hes lagom till luciaframträdandena. Jag tyckte att jag fick ett coolt sound och hade nog en hemlig längtan efter att få låta som en blandning mellan Bonnie Tyler och Bryan Adams. I längden blev det dock väldigt besvärligt. När jag började tappa toner och vi skulle gå 4 luciatåg till var det faktiskt inte så kul.

Ni vet ju hur jag gör för att bli bra igen – jag visade ju det i huskursvideon. Jag är egentligen trygg i att jag har koll på hur jag ska göra om olyckan är framme men tänkte ändå skriva några rader för att förstärka min insikt. Om jag är lite oförsiktig och anstränger mig för mycket är nämligen hesheten snart ett faktum.

Jag, som är aningen kvittrande i min vanliga röst, tycker såklart att det är lite exotiskt och sexigt när jag väser fram orden mystiskt och mörkt.

DÄR LIGGER PROBLEMET!!! Mycket vill ha mer. Sexigt, mörkt och mystiskt… Jag blir som en lyssna-hur-coolt-jag-låter-junkie i kombination med en ettrig ekorre. Tyst är det sista jag vill vara!

Jag känner mig alldeles för fräck för mitt eget bästa. Att vara tyst är inte ett alternativ. Här gäller det ju att utnyttja tillfället till max och prata utav bara den. Helst med så många jag bara kan hitta. Ut på stan och mingla nu!

Första dagen är det coolt. Andra dagen kommer uppvaknandet, som dagen efter ett misslyckat och påkostat spontaninköp. Då börjar jag tröttna på att inte kunna göra mig förstådd. Halsen gör dessutom oftast ont.

I ren frustration pressar jag stämläpparna hårdare och hårdare. Spänningar uppstår både till höger och vänster och snart är jag inne i en spiral som inte kan brytas utan röstvila….

Typiskt! En dag av sexighet. Fem dagar av lidande…(om jag har tur)

Jag har blivit mycket klokare med åren och lärt mig att hantera min röst även vid ”halsförkylningar”. Exotiska känslan när jag pratar förgår snabbt och det är inte värt det helt enkelt.

Jag pratar mjukare. Då menar jag väldigt mycket mjukare – jag FÖRSÖKER inte ens prata normalt. Jag känner efter i vilket tonregister som stämbanden klarar av att sluta relativt tätt och minskar styrkan för att inte fresta på i onödan. Med lite tätare klang, även om den är tyst, har jag större möjligheter att göra mig hörd på ett mjukt sätt.

Omgivningen får se till att lyssna istället. Ibland ber jag om rösthjälp om jag behöver ropa något. Jag blir några hekto lättare vid varje ”röstförkylning” för jag måste gå några extra steg för att komma fram till den jag pratar med. Annars hör den ju inte. Finns det mikrofon om jag ska undervisa för en grupp? Strålande! Den tar jag!

Det bör också tilläggas att ibland är faktiskt sjukskrivning ett alternativ. Sedan har jag ju mina huskurer också =)