Hinder i vägen?

Späckhuggarna och min väg tillbaka

16 januari, 2017

För många, som jag träffar, blir sången något som ger en paus från vardagen och alla måsten. En välbehövlig mental vila där det enda fokus som man kan ha är på vad som ska sjungas. Det går inte fokusera på så mycket annat för då faller sången.

Det är utan tvekan både ett läkande och kraftfullt verktyg för att må bra!

När jag själv var inne i väggen och vände för fem år sedan blev sången en väg tillbaka. På många sätt känner jag mig helt återställd i dag och kan tillskriva både sångelever och sångglädjen, som kom tillbaka, en stor del av läkningen.

Problemet var att i början kunde jag nästan inte sjunga alls. Det var så starkt förknippat med min prestationsproblematik.

Vad hittar man på när man jobbar med sin hobby?? När det roligaste man gör på fritiden som barn övergår till jobb i vuxen ålder är det svårt att vara uppfinningsrik.

Jag kunde inte titta på tv-serier eller läsa böcker som engagerade. Tv stimulerade för mycket och Facebook var bara att glömma. Barnfilmer med barnen gick bra en stund.

Snacka om att isolera sig… Jag började titta på youtubeklipp med vildhästar som sprang över öppna fält. Det var något befriande i att titta på kraftfulla hästar som sprang i full galopp.

Efter ett tag snöade jag in på simmande delfiner istället. När jag började titta på dessa fantastiska djur började tipsen från youtube-listan snart att handla om späckhuggare.

Man kan säga så här ”JAG VAR SÅLD”. Jag plöjde klipp efter klipp med späckhuggare. Både i frihet och i vattenparker.

När jag kom in i späckhuggarvärlden hade två späckhuggare dödat två tränare lite drygt två tidigare. En ung manlig tränare på Teneriffa dog i en brutal attack  december 2009 av en SeaWorld-född ung späckhuggare. En av SeaWorlds mest erfarna tränare dödades i januari 2010 av den stora och viktiga avelshannen i Florida, som själv gick bort 6 januari i år. Kvinnan blev hans tredje dödsoffer.

Debatten om lämplighet att ha späckhuggare i fångenskap hade precis påbörjats på riktigt i USA. Om tränarna skulle vara i poolerna hos dem var en fråga som togs på allvar. Nu började media att granska industrin grundligt och senare kom både en bok (Death at SeaWorld) och filmen Blackfish.

Tack vare ett domstolsbeslut fick tränarna inte vara i poolerna under showerna längre och nyligen har SeaWorld informerat att de avslutat sitt avelsprogram. Stora saker har hänt under de fem år som jag har följt djuren!

Debatten och medias bevakning gjorde att mycket forskning kom till allmän kännedom. Rena felaktigheter som SeaWorld matade turisterna med, som gynnade industrin, tappade sin trovärdighet.

Mitt i detta satt jag! Jag läste, läste och läste. Jag var så fängslad man kan vara!

Jag blev alldeles förskräckt av ett avelsprogram där man korsar raser som håller sig undan från varandra i det vilda och inte har interagerat på miljoner år. Den ena rasen äter fisk och lever i stora samhällen och den andra rasen äter däggdjur (man har till och med sett dem äta rådjur som simmar i vattnet) och lever i mindre samhällen. De skyr varandra som pesten i det vilda.

Jag fick läsa om hur de brutala fångstmetoderna gjorde att USA och Canada på 70-talet förbjöd SeaWorld att fånga späckhuggare i Nord Amerika. Många späckhuggare dog. SeaWorld flyttade fångstområde till Island… En ras som det inte har forskats så mycket på. Lämplighet för avelskorsning och mänsklig hantering är med andra ord inte särskilt underbyggd.

Jag insåg snart att det här är ett extremt intelligent djur med högt utvecklade känslor. Precis som vi. De har en tydlig struktur i sina samhällen där de vuxna med tydlighet fostrar de små.

Ni ser… Jag skulle kunna prata länge, länge om detta… Jag har säkert redan tappat ert intresse för länge sedan.

Grejen är att jag, tack vare denna späckhuggare-hobby, så väl känner igen mig hos sångelever och körsångare som använder sig av sången på samma sätt. Jag ser hur sången blir en återhämtande stund där lågan många gånger får utrymme att tändas igen. Det är kraftfullt!

 

Sångglädje

Slå sig fri

9 januari, 2017

För ganska länge sedan lyssnade jag på ett radioprogram med ett inslag om ett Londonbaserat grekiskt folkmusikband som heter Kourelou. Att ge sig på att komma ihåg detaljer är ett omöjligt projekt men ett samtal i programmet fastnade stenhårt.

I en intervju med en av bandmedlemmarna berättade mannen att han växte upp med folkmusik. Det var hans bakgrund från barnsben. När han blev äldre försökte han slå sig fri. Lärde sig nya stilar och värdesatte andra genrers högre än det ursprung som han hade. Törsten efter något ”nytt” var stor.

Den där frigörelseprocessen känner jag igen mig i. Jag vet inte om det var jag själv som styrde, om det var min egen lust eller om det var ramarna i det ”musiksamhälle” som jag tillhörde som gjorde att jag sökte mig vidare.

Det kanske började redan i sextonårsåldern när tonårsförälskelsen förklarade för mig att jag hade sån ”SMÖÖÖRIG MUSIKSMAK”?

Det ville jag ju inte ha… Bara gilla smör… Tänk vilka tråkiga musikmåltider det skulle bli… Bara smör… Där och då började jag ta in nya stilar och nyfikenheten på olika konstnärliga uttryck började.

De åren som följde präglade mitt konstnärliga uttryck enormt mycket. Det blev grunden för vad som var ”jag”.

Senare i livet omvärderade jag just det uttrycket och jag kände starkt att jag behövde frigöra mig från det.

En vilja att utvecklas? Gå vidare från tonårsidealen? Var det som att tonårsförälskelsens ord hittade en ny skepnad i andra människors förhållningssätt till musik? Tolkade jag helt enkelt andras musiksmak som bättre än min egen?

Säkert en kombination av alltihop.

I radioprogrammet beskrev mannen sin musikresa på samma sätt. Han uppskattade inte sitt ursprung under en period och sökte sig vidare, breddade vyerna och utvecklades.

När jakten efter något ”annat” började avta kunde han hitta tillbaka till folkmusiken med nya uttryck. Folkmusiken blev återigen hans hemvist även om han spelade den på ett annorlunda sätt efter att ha fått nya tekniska erfarenheter.

Även jag hittade tillbaka till mig själv musikaliskt. Jag har med mig mycket av min grund i dag. Jag har slutat att värdera den bättre eller sämre.

Jag behärskar de tekniska färdigheter som krävs inom mitt uttryck tack vare alla äventyr och avstickare som jag nyfiket fortfarande letar mig vidare till. Det fina är att det är inte något som är konstant. Jag forsätter att vara nyfiken på ”annat” men är inte rädd för att utgå från min grund.

Så länge hjärtat är med finns det inget sämre eller bättre uttryck.  Det går liksom inte att värdera. Om man ger av hela sig själv borde alla ord av kritik bli verkningslösa. Att utöva musik helhjärtat är en kärlekshandling.

Musik ska ha många utövare, stilar och uttryck. Vi är olika och har olika preferenser. Vi kommer aldrig att bli berörda av exakt samma sak. Det är som det ska vara.

 

 

Sångglädje

Bloggårets sista bokstäver!

19 december, 2016

Jahopp, då blir det sista tankarna för det här året… Vad hittar man på då?

Ett tokroligt energifyllt inlägg om hur vi är som vi är i sången och i livet? Att vi får kämpa utifrån de redan invanda mönstren? Där har jag underlag så det räcker och blir över! Kanske får bli efter nyåret ändå…

Nej, det får nog helt enkelt bli en liten reflektion över halvåret. Kanske att jag till och med kan avrunda hela året?

Är livet enkelt? Nej. Finns det glädjestunder ändå? Ja. Är det som en dans på rosa moln att följa sina drömmar? Ha, ha! Hur kunde jag ens tänka tanken. Är det ändå värt det? Tusen gånger om. Vart tar jag mig härifrån? Framåt.

Att fortsätta sätta en fot framför den andra, trots att jag stundtals faktiskt tvivlar på min förmåga, har blivit mitt rättesnöre. Det räcker med ett pyttelitet steg men framåt ska jag baske mig.

”Keep on swimming” som Doris sjunger i Hitta Nemo. Precis så. Ge inte upp. Fortsätt leka, utforska och vara nyfiken! Även om jag vid några tillfällen har slitit mig i håret och skrikit ”JAG VILL HA FACIT!!!” vore det väldigt tråkigt om det hade funnits något.

Nästa stund har jag dessutom fångats upp av någon klok person som låtit mig ventilera och bolla idéer. Då har jag hittat vägen igen.

Målet: Att sprida sångglädje! Vägarna dit kan slingra sig på olika sätt. Facit finns inte. Jag fortsätter att prova mig fram.

Nu börjar bloggåret dra sig mot sina sista bokstäver. Ett stort och ödmjukt TACK till er som läser den! Tack för den kärlek som jag får tillbaka.

Med facit i hand vet jag att jag dyker upp igen när jag dyker upp (håll utkik efter Trettonhelgen).

Jag ser fram emot 2017. Det ska bli spännande att inte veta vart vägarna bär då heller. Målet är stort. Vägarna är många.

Jag önskar er en God Jul och ett väldigt Gott Nytt år!

 

 

Hinder i vägen?

Tomten, kan jag få ett par timmar till?

9 december, 2016

Såhär års råder det inte brist på sång för mig. Tvärtom är världsbilden fylld av sånger i mitt liv. Sångavslutningar på terminen hägrar och sången klingar. Det är helt underbart!

Det enda som jag saknar är tid. Tid till att lugna ner tempot litegrann. Att känna att den fartfyllda, roliga och effektiva december bryts av med några timmar för långsamma samtal och ineffektivitet. Varje dag.

Jag älskar samtidigt tempot och att se sångprocesser blomma ut.

Effektivitet är en drivkraft som hjälper mig att genomföra och slutföra det jag tänkt. Jag gillar att ha många bollar i luften.

Det hade ändå varit gott med lite utrymme att bara ha tråkigt. Om dygnet hade haft några extra timmar. Tänk om familjen hade haft några stunder när vi hade fått kämpa för att komma på någon aktivitet att göra. Som motvikt.

Samtidigt är min december väldigt fin! Även om den går undan i ett rasande tempo. Få månader hinner att skapa så många minnen och glädjeämnen som just nu.

Istället för att sakna den tid på dygnet som jag inte verkar ha ska jag passa på att njuta av all den tid som jag faktiskt utnyttjar. Jag ska fira med ett par långsamma samtal i veckan och vara närvarande här och nu. Det ska jag göra. Här och nu strålar ljusen och sångerna. Det är fint det.

Sång och forskning

Power in music

7 december, 2016

Det är väldigt sällan som jag skriver om mitt jobb. Bloggen utgår från mig själv, mina konstnärliga resor och mina erfarenheter. Fast i dag blir en dag när jag ändå gör lite avkall från detta.

Härom helgen tog jag med mig ett gäng härliga kvinnor till en fantastisk spa-anläggning och sjöng i mängder. Härliga avbrott av god mat och bad i varma pooler förstärkte känslan av ett totalt avbrott från vardagen. I mina ögon blev helgen alldeles magisk.

Vi sjöng högt och lågt och skrattade tillsammans. Det enda som spelade någon roll där och då var individerna, gruppen och den glädje som spreds.

Att åka iväg med ett gäng människor med olika musik-preferenser, olika personligheter och olika erfarenheter inom sångområdet skulle kunna skapa viss nervositet.

Det är ju inte heller säkert att de gillar konceptet eller mig??

Fast när känslorna veckan innan istället framkallade samma ”kill i magen” som jag hade när jag var barn och låg och väntade på att det äntligen skulle bli julafton insåg jag att jag nog ändå var rätt trygg.

Under åren har jag lärt mig att förlita mig på kraften i musiken. Till och med när jag har varit i sammanhang där ingen normalt sett sjunger över huvud taget brukar det sluta med att jag har svårt att ta mig därifrån när de väl kommit igång. Då vill ingen sluta sjunga.

Det är något som händer när deltagarna börjar komma igång. Gruppen vänder trevande och försiktigt till kraftfullt! Det skapas en känsla av att ”vi är starka” som nästan går att ta på. Det är totalt beroendeframkallande för övrigt!

Jag är så glad för att vetenskapen gör många av dessa upplevelser tydliga. Det gör det lättare att bena ut mina upplevelser och det förstärker tilliten inför nästa nya grupp.

Oxytocinet och dopaminet ökar i blodet när vi sjunger och gör att vi har lättare att ta sociala kontakter, att vi blir lugna, energifulla och mår bra.

’Nervositeten måste ju liksom släppa, tycker man, om kroppen fylls av så mycket må bra-hormoner.

Att sången är likvärdig många andra mindfullnessmetoder blir också tydligt när tid och rum plötsligt bara försvinner.

Det är skönt att känna mig trygg i att min prestation blir väldigt sekundär så länge jag kan få gruppen att sjunga tillsammans. Då sköter sången om magin och vi är i hamn =)

 

Sångglädje

Jag kan själv!

5 december, 2016

Trots att jag kanske får fundera både en och två gånger om jag gör rätt ibland, och mina vänner har fått agera bollplank tusentals gånger genom åren, är dessa ord den enskilt viktigaste drivkraften till den jag är idag och till mitt konstnärliga uttryck.

Med det sagt ska jag tillägga att sångpedagoger och utbildningar har spelat jättestor roll i hur jag har lärt mig att sjunga. Utan tvekan! De tekniska bitarna hade jag inte kunnat lära mig på egen hand.

Hur jag än vrider och vänder på nya åtaganden och projekt kommer jag alltid fram till att den ”vanliga” vägen, som jag föreställer mig den, sällan är min väg.

Om jag exempelvis letar efter en ny kalender hittar jag ALDRIG den som passar just mig. Det slutar ofta med att jag köper en supersnygg anteckningsbok och fyller den med det kalenderutseende som jag vill ha för tillfället.

Lars Lerin sade vid något tillfälle:

”Jag har alltid haft lätt att göra det svårt för mig”

Mina resor har inte varit svåra på samma sätt som Lerins men nog har jag krånglat till det ibland. I efterhand kan jag se hur vägen skulle ha kunnat vara lite rakare mot målet men samtidigt har jag älskat känslan av att det är jag som styr.

Jag har stundtals utforskat varenda krök och vrå man kan tänka sig. Målet är oftast tydligt och solklart men att nå dit utifrån någon manual (om det finns någon) är inte min grej.

Det är kanske inte alltid de lättaste vägarna. Man får skarva och lappa ihop ibland.. Fast i krökarna och vrårna finns det så mycket spännande att upptäcka och lära.

Även om det händer att jag sliter i mitt hår och undrar ”hur tänkte jag här??” vet jag att jag alltid tar mig vidare tack vare just den frustrationen. Jag älskar att vara i den processen!

Min väg måste vara min väg. Att jag klarar allt ensam är däremot så långt från sanningen man kan komma. Jag behöver många människor runt omkring mig i alla möjliga situationer. Även när jag bestämmer mig för att gå min egen väg.

Jag kan själv. Det kan jag faktiskt. Hittills har jag hittat fram oavsett vilka kringelikrokar jag har tagit mig igenom för att komma fram. Med stöttning av kärleksfulla människor runt omkring mig förstås =)

 

Hinder i vägen?

Sluta kriga med mig!

30 november, 2016

De bästa insikterna i mitt liv kan komma lite varstans ifrån och ursprunget behöver inte ens verka logiskt. För ett tag sedan hamnade jag framför ett hund-hanteringsprogram på tv:n som gav mig en så grymt häftig AHA-upplevelse. Min egen övertygelse och process, som jag är inne i just nu, blev plötsligt solklar och fullkomligt odiskutabel =)

Den supersöta och till synes snälla hunden tände till på en millisekund och tuggade plötsligt fradga. Istället för att gå in i en maktkamp sade coachen: Hunden vill ha krig och jag vill ha fred. Då måste jag matcha hans krig med minst lika mycket fred. Lugnet, harmonin och coachens bestämda övertygelse hjälpte sannerligen hunden. Den blev sådär söt och snäll igen, som den först såg ut, efter bara en liten stund.

Shit alltså! Jaha, när min röst trilskas och vägrar göra som jag vill ska jag alltså möta detta med ”fred”? Inte med ett fullskaligt krig där maktkampen enbart åstadkommer en röst i spillror och utmattning med andra ord?

Jag har nog gjort min beskärda del av den senare varianten i mina dagar. Totalt fruktlöst kan jag tillägga…

Jag ska helt enkelt vända frustrationen och ge rösten lite harmoni istället för att matcha med lika mycket motstånd tillbaka…

Mjukt och soft. Njut, ha roligt och sprid lite kärlek. Gå bevare mig väl inte händelserna i förväg. Ta det lugnt. Se progressionen (inte alltid det lättaste för någon som är lika otålig som jag)!

Grejen är ju att det fungerar! Om jag lugnar ner mig och inte blir så vansinnigt frustrerad kommer energin att kunna läggas på rätt muskler. De musklerna som gör att sången fungerar.

Utan alla ”senvägar” blir det här det snabba sättet att få det att klicka. Fred alltså… Vilken grej!

 

Hinder i vägen?

Tummen upp?

26 november, 2016

Om jag känner att jag får idétorka och börjar gå vilse i min egen sångdjungel lyckas jag oftast hitta inspiration genom att lyssna på andra sångare. I dag finns miljarder sovrumssångare tillgängliga på youtube och på spotify finns ett gigantiskt sångbibliotek. Det är ju grymt!

Samtidigt kan jag ha svårt att sålla mig fram till det jag vill höra när uppsjön av alternativ är stor som rymden. Ibland kan jag känna att det är som att försöka hitta en nål i en höstack.

Fast så hittar jag kanske ett klipp som jag bara älskar. Då är det värt det!

Samtidigt som jag är tacksam för att möjligheten finns kan jag undra om jakten på tummar upp, ner, likes och hjärtan i sociala medier alltid är så hälsosam?

Istället för att få applåder och bekräftelse av ett begränsat antal människor i en publik, av släkt eller vänner ger man istället av sig själv till hela världen (som inte alltid är så hövlig).

Vad händer om man har en miljon tummar upp på youtube? Vad händer om man har 5 likes? Ser man undermedvetet det som en måttstock för hur bra man är som sångare? Blir det indirekt ett mätverktyg av sin egen förmåga i förhållande till andra?

Jisses vad enkelt musikerlivet blev plötsligt. Äntligen dök det upp ett mätverktyg för hur bra jag är! Särskilt i förhållande till andra.

Jag kan ju liksom se om kompisen fått några fler tummar upp än jag. Det är ju inte som en svårräknad, rungande applåd, utan jag ser det svart på vitt om jag fått fler likes eller inte.

Det blir också enkelt att se om jag har världsstjärnepotential! Spännande. Om jag inte får 150 000 likes är jag visst inte någon världstjärna… Jag får fundera på om jag ska fortsätta…

Nej, riktigt så tycker jag faktiskt inte. Det är så himla lätt att förminska sången till en prestation. I mina ögon är det så långt ifrån musiken man kan komma. För mig handlar sång och musik om att gräva ordentligt ur sitt hjärta, rått och ärligt, och att förmedla det genom musiken.

Att känna att det man sjunger om landar hos någon annan är väldigt positivt och underbart. Att förminska den lyssnarupplevelsen till en tumme upp eller tumme ner känns inte tillräckligt beskrivande för mig.

Så, nu kanske jag har varit bakåtsträvare tillräckligt för i dag? Ja, det har jag nog,

Det finns plats för alla sorters system. Fysisk publik eller tummar upp och ner på nätet. Huvudsaken är att musiken flödar och det gör den verkligen just nu =)

 

 

 

Sång och forskning

Vaggvisor och smärtlindring

23 november, 2016

Gissa om jag blev glad när jag hittade ett radioprogram från 2013 häromdagen, Det handlade om en musikterapeut, Alexandra Ullsten, som gjorde en forsknings-studie om hur vaggvisor kan användas som smärtlindring på för tidigt födda spädbarn.

Hon berättade om sitt arbete inom vården och hur just vaggvisorna hjälper barnen att bli lugna, somna, stressa av och slappna av. I vaggsången förmedlar vi känslor vilket gör sången väldigt kraftfull.

När radioprogrammet sändes 2013 pågick Alexandras studie om hur vaggvisor kan skapa smärtlindring för för tidigt födda spädbarn. Vid provtagningar och behandlingar, som ofta är obehagliga för barnet, kan det vara svårt att dosera smärtlindrande mediciner. Därför var denna studie viktig.

Vaggsång har använts över hela jorden, i alla kulturer och i alla tider. Föräldrar vet att den fungerar. För att kunna använda vaggsången som ett komplement inom vården, för de här små barnen, behövs det dock forskning.

Sången kan vara ett sätt att underlätta. Smärta är inte enbart en fysisk smärta. Den kan också uttrycka sig som en stress inför obehagliga provtagningar och av att vara borta från sina föräldrar. Kan man därför ta bort den känslomässiga smärtan har man underlättat mycket för barnet. Andra studier har visat att barnet återhämtar sig snabbare med vaggsång.

Ja, vad säger man? Hur många gånger har jag inte sångvaggat mina barn till sömns när de haft ont? När öroninflammationen på en liten fyra månaders bebis var så fruktansvärd att den nästan åt upp hela familjen hjälpte bara schottisdans och ”Mössens julafton”. Vi sjöng och sjöng.

I hemlighet har jag suttit som fängslad nedanför trappan och lyssnat på när min man sjungit vaggvisor för barnen när det varit läggdags. Den kärleksfulla sången var något av det bästa jag visste.

Jag tvivlar inte det minsta på vaggsångens kraft. Jag blir bara så glad för att de här små bebisarna, som kommer ut lite för tidigt, får möjlighet att få ta del av detta under sin tid på sjukhuset – genom att forskning visar att det fungerar.

Heja forskningen!

Vill du höra radioprogrammet? Klicka här =)

Sångglädje

Nu avslöjar jag mig!

21 november, 2016

Även om livet ibland ger tuffa utmaningar tycker jag att jag lever i min bästa ålder just nu, Utan tvekan!

Jag erkänner att det känns som att jag leker livet. Även om jag blir avslöjad och påkommen känns det ändå bra att berätta att det faktiskt är det jag gör. Det är sällan jag sitter på facit i förhand.

Samma rollekar som jag lekte när jag var liten tar sig i dag en liknande skepnad, fast på riktigt.

Oftast känns det som att jag ”leker” mamma, ”leker” fru, ”leker” företag, ”leker” sångerska, ”leker” hushåll. Ja egentligen allt jag gör.

Mentalt förstår jag ju att det jag gör är på riktigt. Nu handlar det inte om dockor eller fantasier längre men känslan av att inte ha vuxit ifrån leken är ständigt närvarande.

Den skapar en enorm kreativitet och glädje som jag har nytta av i alla delar i livet. Inte minst i sången.

Nyfikenheten och drivet som jag hade som 14 åring när sången tog tag i mig på riktigt efter flera års uppehåll finns nu i min yrkesroll och jag är så glad för det. Ingen dag är den andra lik. Nya situationer skapar nya förutsättningar och nya sånguppdrag ger nya lärdomar.

”Leken” är så frigörande. Möjligheterna är oändliga och det är ytterst få saker som inte går att lösa.

Den är också en mental ursäkt, för jag slipper veta och kunna allt ”på riktigt”.. Trots att jag är utbildad och känner mig trygg i min yrkesroll är leken ett viktigt verktyg.  ”Oj, är inte det här det rätta sättet att sjunga Bach?” Jag hade bara lite kul med stycket. ”Såhär gör absolut inte ”riktiga” sångfröknar” säger jag och skrattar åt en ny knäpp metod jag hittat. Den ger visst eleven ett fint resultat.

Tänk om jag inte hade ”leken”? Jag undrar hur jag hade mått och hur jag hade tänkt? I leken styrs jag av lust även om jag stundtals måste göra tråkigare saker också. Jag utvecklas av att leva med ett nyfiket förhållningssätt där jag inser att jag absolut inte vet och kan allt.

Samtidigt är känslan av att bli påkommen och avslöjad som en bluff, eller som i mitt fall ett barn, jobbig ibland. Visst går självförtroendet lite upp och ner. Det är ändå värt det. Till syvende och sist har jag lärt mig att inte ifrågasätta leken. Den är bra och vinsterna är så givande!

Dessutom har jag avslöjat mig själv först! Ha, ha! Nu vet ni att jag leker. Gissa hur det känns? Det känns riktigt bra! Kärlek, driv, nyfikenhet och lust är bra egenskaper att ha i alla livsroller. Jag är stolt över min förmåga att vara ”barn”.