Browsing Category

Sångglädje

Sångglädje

Underbara ledighet

8 juli, 2016

Även om jag har ett roligt jobb, som också är en hobby, ska det bli skönt att gå på semester! Att känna att jag gjort klart så mycket som jag hann med är en go känsla. Det spelar ingen som helst roll att jag skulle ha velat hinna med ytterligare lite till, för nu ska jag vara ledig. I ärlighetens namn hann jag med väldigt mycket. Känslan är fantastisk!

Det är nästan som om hela världen ligger för mina lediga fötter. Möjligheterna känns oändliga (inom vissa ekonomiska ramar möjligtvis, ha, ha!). Oavsett hur vädret blir eller vilka semesteräventyr som vi hittar på lovar jag att vara närvarande. Jag ska skratta hejdlöst när jag tycker något är roligt och låta mig själv gråta en skvätt som ”Lille skutt” om jag behöver. Jag ska sjunga när och om jag känner för det! Då blir det den lyxigaste ledigheten.

För att krydda till vardagen lite tänkte jag ge mig själv en sång-utmaning varje vecka här på bloggen. Utmaningen ska göras minst en gång den veckan det gäller men den får gärna utföras samtliga veckor och hur många gånger som helst. Om jag känner för det. Vill du haka på får du gärna skriva hur det gick i kommentarerna =) Själv kommer jag att skriva ett inlägg om hur det gick när jag är tillbaka igen.

Nej, nu återstår bara att ta av mig kragen som jag sytt ihop med alla ”ska bara” och ”jag hinner inte” under året. För att citera en grymt trevlig och härlig person som jag älskar säger jag ”Den här semestern ska jag vara mer ledig än jag varit på länge”. Om inte i tid, så helt klart i inställning!

Jag önskar er alla en riktigt fin och energigivande sommar! // Helene

Sångglädje

Plötsligt händer det

2 juli, 2016

Det känns precis som en lottvinst! Det är möjligt att jag hade känt annorlunda om det hade rört sig om ett par miljoner men det är helt klart värt ett par tusenlappar!

Att jag ens tänker berätta om mina djupaste hemligheter och svagheter känns lite skakigt i benen. Puh! Ni får stå ut med att det blir långt. Nu kör jag;)

När jag var arton, 1998, var jag väldigt förtjust i Sara Brightman och hennes Timeless-skiva. Den fungerade strålande att plugga till och jag tyckte hennes röst och sång var häftig.

Det sista spåret på skivan var en live-inspelning av Mozarts ”Allelujah” ur Exultate Jubilate. Jag var helt såld på hennes koloraturer och jag, som nästan bara ägnade mig åt pop- och musikalballader när jag sjöng, kunde inte begripa hur hon bar sig åt. ”Hur i hundsingen är det hon gör??”

Efter ett år i musikalernas värld hade jag en tid senare möjlighet att utveckla min klassiska sida på en folkhögskola med två fantastiska sångpedagoger. Där fick jag lära mig grunderna i den klassiska genren samtidigt som jag fördjupade mina styrkor i afro-sången.

Den ena pedagogen fick en dag äran att lotsa mig i mästerverket ”Allelujah”. När jag entusiastisk kom med förslaget såg jag tveksamheten i blicken. ”Hon behöver kanske mogna lite innan hon sätter tänderna i denna utmaning?” ”Hon behöver kanske bli lite bättre. Punkt!?” ”Blir detta en evig glissando-fest??”

Ja, gled var vad jag gjorde. Från början till slut! Jag fick öva framlänges, baklänges, små partier, långa partier, betona på olika sätt för att få resten att hänga med. Framförallt fick jag öva det lååååångsamt. Jag kunde dem som ett rinnande vatten. Tills vi skulle upp i tempo! Då spelade arbetet ingen roll… Det hördes inte det minsta att jag hade stångat mig blodig med slingorna eller inte. Ja, ja, som 20-åring är det lätt att gå vidare. Under vägens gång hinner man tröttna en del också så jag lade den på hyllan.

När jag kom till nästa klassiska pedagog på musikhögskolan kände jag ändå suget komma. I tre år kämpade jag med att hitta ”klangrummet” i alla tonlägen och det envisades med att aldrig dyka upp. Repertoaren blev rätt torftig och frustrationen gjorde sig hela tiden påmind. Både hos mig och pedagogen.

Jag var rätt stark i min ”afro-teknik” och det var inte helt lätt att styra om. Vi provade Allelujah under några lektioner men både hen och jag gav snart upp. Ungefär i samma veva var min kärlek för den klassiska sången slut. Jag ville tillbaka till det jag började med – pop, musikal och framförallt teater. Där hörde jag hemma (trodde jag).

Jag bytte sångpedagog och trodde att jag skulle byta genre. Jag förklarade bestämt att klassisk sång inte var något för mig längre. Jag skulle troligtvis aldrig ta en klassisk ton igen (förutom i kören).  Istället skulle jag sadla om och hade gett mig den på att ta mig in på scenskolan.

Efter några lektioner frågade hen om vi ändå inte skulle prova ett klassiskt stycke. Efter en lektion med denna fantastiska pedagog var jag tydligen redo att låta så som jag hade tänkt att jag kunde låta! Himlen öppnade sig. Klassisk sång blev plötsligt HALLELUJA igen! Efter en termin fick jag dock byta pedagog.

Det blev också väldigt bra. En pedagog som prompt hävdade att jag var en riktig koloratur-sopran. Det hörde hon på klangen! Jag?? Ha, ha! Jag som inte kunde sjunga koloraturer annat än i ett evigt glidande! Med min nyvunna klassiska kapacitet klarade jag dock av nya koloraturstycken efter lite övning. Det kändes bra!

Vad hände då med Allelujah? Den har förföljt mig! Jag tar alltid chansen att få input från olika håll när jag har möjlighet. Stundtals har jag undrat om det är hjärnan det är fel på? Om jag inte kan tänka tonerna i sin rätta hastighet är det ju omöjligt att sjunga dem.

Egentligen vet jag själv vad felet är… För det första blockerar jag mig så fort jag sätter första tonen. Jag  blir för ”tung” och alldeles för påstridig. Ett enormt starkt musikelminne gör det enkelt för glissandovågen att trotsa alla goda intentioner som jag har. Framsteg har gjorts men att få dem riktigt bra har varit väldigt sällsynt.

Igår, när jag bäddade sängarna kom jag på mig själv med att sjunga några strofer i Allelujah. Var det en effekt av den avspänning jag känt de senaste dagarna? Ingen aning. Jag tänkte att jag kanske skulle prova. Jag insåg snabbt att det skulle låsa sig om jag tog i aningens för mycket. ”Tänk inte för mycket nu. Sjung mjukt. Hitta en aning ändrad tungposition. Nu är det bara att köra!”  Gissa hur det gick?! DET FUNGERADE! Nu fick jag äntligen skörda frukterna av många års förberedelser, programmering och omprogrammering.

Så här med facit i hand hade man kunnat funderat på om det hade varit bättre att vänta? Låta pedagogerna guida mig precis där jag var i utvecklingen. Då kan jag med säkerhet säga att jag hade lagt av!

Det är svårt att hitta tillräckligt stor och rolig repertoar i en nivå. Att misslyckas och hitta tillbaka är dessutom i mina ögon ett väldigt viktigt pedagogiskt verktyg. Att se utveckling i lite längre perspektiv.

Sångpedagoger som låter lusten hos eleven stå i första rummet är mina hjältar! Att misslyckas är inga problem om man har en pedagog som förstår ens röst och kan förklara varför saker och ting blir som de blir. Annars finns alltid en risk att att lusten blir kontraproduktiv.

Jag har fått mitt svar: Allelujah är min sång när jag är lugn och harmonisk på riktigt! Det räcker gott och väl för mig. Jag kan sjunga en annan låt när jag har publik eller inte är fullt så avspänd =)

Sångglädje

Äntligen har jag varvat ner

29 juni, 2016

Som jag antytt i tidigare blogginlägg är jag bäst när jag har som mest runt omkring mig. Alltså bäst i min kreativitet! Idéerna fullkomligt sprutar och det är så roligt. Sedan november har det mer eller mindre varit på det sättet. Till hösten kommer jag att ha möjlighet att lägga mer tid på min egen verksamhet och det har verkligen satt i gång brainstormandet! Så roligt att få spåna nya tankar och stöta och blöta tills jag hittat olika koncept som känns rätt. Nu är planerna klara.

Det har varit en stoppsträcka ungefär som förväntat skulle jag säga. Avslutande jobb var klart redan i mitten av juni medan resten av tiden har gått till att förberedelser inför hösten. Sedan midsommarafton har jag varit nästan helt ledig.

I går kände jag att jag äntligen hade varvat ner. Jag kunde känna lukten av blommorna, känna mig fullkomligt uppslukad av mina barn och vet ni vad jag upptäckte mer? Jag gick och nynnade och sjöng lite titt som tätt. Utan plan och utan kurs. Bara av mig själv!

Eftersom jag har haft min ”in i väggen-upplevelse” tidigare är jag inte så sugen på att hamna där igen. Jag vet mycket väl att jag inte svurit mig fri från framtida väggar enbart för att jag känner mig läkt idag. Visst har jag under de senaste två månaderna känt igen vissa tecken från tidigare.

Jag har exempelvis upptäckt att jag vissa stunder haft svårt att hitta ord och formulera mig när jag pratat med folk. Jag skulle säkert kunna sova en hel helg om jag hade möjlighet, samtidigt som det varit ganska svårt att varva ner och faktiskt ens gå och lägga sig i tid. Några saker som var vardagsmat för bara några år sedan.

Ett tydligt tecken är att jag blev lite sånglös. Missförstå mig rätt nu för visst har jag sjungit och jag har sjungit från hela mitt hjärta. Jag har haft sånguppdrag och jag har sjungit i jobbet. Närvarande och uppfylld av härliga känslor.

Jag sjunger bara inte så mycket däremellan. Ni vet när man kommer på sig själv med melodier i huvudet som bara vill ut (på gott och ont).  Efter ett par timmar in på dagen inser man att man har smittat hela familjen med ett par meningar i en låt eller en envis melodislinga som irriterar lika mycket som en envis mygga. Nu har den kommit tillbaka! Flygfän och nynnande melodislingor har likheter i att stundtals kunna vara irriterande men de är ju tecken på något större. Flygfän vore inte här om inte sommaren kommit. Underbara sommar med ljusa kvällar och allt därtill. Nynnandet kommer när jag har varvat ner och är harmonisk!

Äntligen! Nu är jag där jag ska vara =)

Sångglädje

Vill du, så binder jag åt dig en krans

24 juni, 2016

Det är inte bara ”Små grodorna” och ”Så göra vi när vi tvätta våra kläder” som är traditionsenliga sånger denna tid på året. Jag älskar mystiken och det poetiska språket som finns i några av våra mest kända sommarvisor. Att kunna sjunga sånger som berättar om ljusa sommarnätter vid midsommartid och att få en inblick om hur vi såg på myter och sägner är fantastiskt. Det är litegrann som att få kastas tillbaka till 40-talet eller medeltiden eller när de nu skrevs. Det är så nära en tidsresa som jag lär komma.

Det finns mycket spännande att läsa om midsommarafton och om man har lust rekommenderar jag verkligen att googla runt lite. Det pratas om en tradition som möjligtvis har sina rötter i forntiden och att midsommarstången skulle vara en fallossymbol, en teori som inte är helt bekräftad. En majstångstradition verkar ha importerats från Tyskland på medeltiden. Eftersom vår blomningsperiod kommer lite senare än i andra sydligare länder blev det enklare att klä den i juni.

Att det var en firandets dag är det ingen tvekan om. I bondesamhället skulle husen städas och blommor och löv skulle pryda hemmen på både insidan och utsidan.

Natten var förknippad med romantik och erotik. Eftersom naturen var så kraftfull ansågs midsommarnatten vara årets kanske mest magiska natt. Läkeväxter lär ha varit extra kraftfulla och därför skulle de plockas nu. Att gå barfota i midsommardaggen skulle ge hälsa och styrka under året. Midsommardaggen skulle bota sjukdomar och ge extra jäsning åt både bröd och öl.

Jag tänkte ge er några textrader från några av mina favoritvisor vid denna tid på året. Man kan ana mystiken och sägnerna i texterna och visst finns det ett uns av övernaturlighet i dem?!

”Visa vid midsommartid” skrevs på 1940-talet men ger en bild av midsommarnatten som den säkerligen uppfattades betydligt tidigare än så. Även om det bara är kvinno-namn som nämns i texten kan man ju hoppas att även män var inbjudna till denna spännande midsommar-resa =)

Du lindar av Olvon en midsommar krans och hänger den om ditt hår. Du skrattar åt mångubbens benvita glans som högt över tallen står. I natt ska du dansa vid Svartrama tjärn i långdans, i språngdans, på glödande järn. I natt är du bjuden av dimman till dans där Ull-Stina, Kull-Lina går. Nu tager du månen från Blåbergets kam att ge dig en glorias sken. Och ynglet som avlas i gölarnas slam blir fålar på flygande ben. Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor. I natt ska du somna vid Svartrama damm där natten och mossan är len. Du lindar av Olvon en midsommar krans och hänger den om ditt hår. Du skrattar åt mångubbens benvita glans som högt över tallen står. I natt ska du dansa vid Svartrama tjärn i långdans, i språngdans, på glödande järn. I natt är du bjuden av dimman till dans där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Under tidig medeltid ansågs både instrument och vissa ”tonskalor” vara djävulens musik. Den accepterade musiken var endast den som framfördes i kyrkan. Jag tycker att en kvarleva av den uppfattningen är så tydlig i nästa sång-sägen även om sägnen och instrumentet fiol kom långt senare. Efter medeltiden har i och för sig fiolen varit kopplad till mytomspunna väsen som exempelvis näcken. Sen har vi ju följande sägen förstås =)

Sägnen säger att en spelman avbröt den pågående dansen en lördagskväll i Hårga i Hälsingland. Han hade ett par ”brinnande” ögon och stor mörk hatt. Spelmannens fiolspel fängslade ungdomarna så mycket att när de väl börjat dansa kunde de inte sluta. Spelmannen lockade upp dem till Hårga berg och där dansade de tills endast skeletten fanns kvar. En flicka lyckades klara sig. Hon såg nämligen bockfoten på spelmannen och gick inte in i dansen.

Jag har läst andra texter till ”Hårgalåten” som är mer beskrivande av sägnen men denna text är tagen ur den version som jag är uppvuxen med. Visst kan man ana både mystik, romantik och erotik?

Hör hur det sjunger ibland träden, ljus men vemodsfull är sommarns lätta vind. Ja, se hur den dansar över säden och smeker flickans bruna kind. Sol och vindar likt moln förjagar, livet växlar som sommardagar. Ömsom ler du och ömsom klagar men lyss till toner som behagar. Solskensglitter, fågelglitter. Allt fyller livet med behag. Livet leker, lockar smeker på denna ljuva sommardag. En dag är sorgen här kanhända, löven faller av och sången tonar bort. Ja, lyckan är flyktig som en slända och sommarglädjen varar alltför kort. Gröna gläntor, glada jäntor, kom lilla vän och ta min hand. Vi ska vandra med varandra långt in i ljusa vägars land. Sorgen kan aldrig helt oss fånga höstens gula löv kan aldrig tårar bli. Ja, lyckan kan fly på vägar många och hjärtat har sin sommarmelodi.

Mitt sista textexempel är hämtat från medeltiden. Det verkar som att man har kunnat härleda texten dit. Många tror att den har ett dolt budskap. Texten lär vara ett recept på hur man kunde framkalla en abort om man hade blivit olägligt gravid. Det var något man fick prata tyst om på den tiden. Om man ska tro de källor som jag har hittat på nätet har de växter som skrivs om i texten, med något undantag, gemensamt att de historiskt lär ha använts till att skapa en abort.

De blå bären lär vara enbär, ”hjärtans fröjd” kallade man citronmeliss, salviveja (salvia) skulle man tydligen undvika om man var gravid  och olika myntor var inte heller bra. Om det ligger någon sanningshalt i denna myt eller i växternas förmågor vågar jag inte säga.

Oavsett sanning eller inte tycker jag att den är fantastisk som kärlekstext och jag väljer att läsa den utifrån den. Med kärlekens ”Uti vår hage” önskar jag er alla en härlig midsommar!

Uti vår hage där växa blå bär. Kom hjärtans fröjd. Vill du mig något, så träffas vi där! Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja, kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Fagra små blommor där bjuda till dans. Kom hjärtans fröjd. Vill du, så binder jag åt dig en krans! Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja, kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Kransen den sätter jag sen i ditt hår, kom hjärtans fröjd. Solen den dalar men hoppet uppgår! Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja. Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Uti vår hage finns blommor och bär, kom hjärtans fröjd. Men utav alla du kärast mig är! Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja, kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

 

Sångglädje

VI

20 juni, 2016

Även om det är väldigt sällan nu för tiden, tack och lov, kan känslan göra sig påmind att en publik skulle vara en övermänsklig skara som kommer att leta efter minsta fel i mitt framförande. Konstigt nog kan jag inbilla mig att om jag inte lyckas sjunga perfekt så kommer publiken inte komma över mina eventuella felsteg. Det kommer i så fall förstöra hela dagen för dem och de kommer säkerligen att sluta gå på konserteter. Åtminstone med mig.

Om jag har haft mycket att göra och stressat en period kan det vara svårt att helt värja sig från dessa tankar som var mer frekventa i min tidiga 20-årsålder.

Som tur är släpper det sekunden första personen kommer och sätter sig. Jag inser snabbt att det är människor som kommer att sitta här. Om det blir något fel så kommer de att överleva och jag med. Nu ska jag bara ha roligt och passa på att njuta. Så ofta hinner jag faktiskt inte framföra någonting själv så det är ta mig tusingen bäst att passa på.

Istället får jag en känsla av ett vi. VI kommer att samspela under sångerna. Publiken kommer att ge mig impulser och jag kommer att svara på dem. Det kommer att bli ett härligt möte mellan både publiken, musiken och den/de som spelar och mig. Vi gör det här tillsammans. Jag känner mig trygg att våga berätta vad jag behöver säga och öppna mitt hjärta genom sångerna.

Det är ett förhållningssätt som borde vara självklart i många fler sammanhang. Vissa dagar känns det inte riktigt så när allt går emot en och livet är lite motsträvigt. Då tar det ett tag innan jag känner mig som ett vi med den krånglande kopiatorn. När jag kommer för att hämta ett paket hos postombudet och inser att jag glömt körkortet hemma är det lätt att tänka tanken att livet ibland vill komma på mig med att göra fel. Fast så är det ju inte, ha, ha!

Jag är ju bara människa. Att förvänta sig att allt blir perfekt hela tiden oavsett om det gäller i sången eller hos postombudet vore knappast ett så perfekt liv. Nästa gång lär jag ju mig förhoppningsvis att jag måste ha lite marginaler så att jag hinner med en krånglande kopiator. Jag kommer kanske lättare ihåg mitt körkort nästa gång jag ska hämta paket. I sången blir inte felen nödvändigtvis ens fel. Om jag känner mig trygg med sången blir den också mer levande om jag vågar utmana vad som är rätt. Kanske blir låten inte som jag sjöng den sist men hur skulle jag kunna lyckas göra exakt samma ändå? Det går ju inte.

Vi kommer tillbaka till VI. Jag och kopiatorn jobbar egentligen åt samma håll. Musiken är levande i stunden. Publiken, musiken och vi musiker skapar den tillsammans. Om det blir ett ömsesidigt hjärtligt möte blir det alldeles magiskt!

 

 

 

Sångglädje

En hyllning till mina hjältar

6 juni, 2016

Jag är lyckligt lottad som har många människor som jag inspireras av. Både runt omkring mig och på lite längre avstånd. Inom sångområdet och i livet.

Jag kanske startar en hyllnings-serie med detta inlägg för det är de sannerligen värda. Tänk så mycket de hjälper mig fastän de inte vet om det.

Sedan jag startade mitt företag har jag fått möta mängder av människor med olika sångbakgrund. Vissa har blivit tystade som barn medan andra har fått uppleva motsatsen. Blandningen gör mitt jobb väldigt dynamiskt och jag måste hela tiden omvärdera mina metoder för att nå fram. En balanserad sångteknik är komplex och det som fungerar ena gången för en person fungerar inte nödvändigtvis nästa. Vi är inte bara olika som individer utan påverkas dessutom av vår dagsform.

I en workshop som jag var med på ganska nyligen sade professorn något som jag tyckte stämde så himla bra. Eftersom jag inte har kollat med honom vågar jag inte namnge honom här i bloggen men jag kan avslöja att han är expert inom sitt område =) Han sade något i stil med:

Om vi inte är ödmjuka inför våra patienter spelar det ingen roll om vi är professorer eller vilken utbildning vi har.

Vi måste se patienten som en utbildad, mer och mer kompetent resurs och medarbetare i sin egen rehabilitering. 

I mina ögon stämmer det till hundra procent. Jag kan omöjligt kan ha lärt mig vad som fungerar på individnivå under en kurs. Om jag vill nå fram till alla kan jag inte generalisera. Varje person är unik och behöver olika saker och de behoven visar personerna på olika sätt. Ibland genom ord men oftast genom sin röst. De avslöjar spänningar och mentala hinder men också eufori och fria röster.

Mina sångelever och kördeltagare ger mig den största utveckling någon kan ge. Mina metoder måste hela tiden omvärderas och omprövas. På det sättet fördjupas och breddas mina kunskaper. Med sina sångliga bekymmer och förmågor utvecklar de mina kunskaper om sångteknik. Trots att det var i samma ärende som de kom till mig!

Ja, de är sannerligen mina hjältar. Modiga, starka och fantastiska som vågar dela med sig av sig själva! Jag är så glad för det =)

Sångglädje

Nöjda?

30 maj, 2016

Just nu är jag är inne i en stark utvecklingsfas och det är så vansinnigt roligt. Och jobbigt!

Jag känner ingen tvekan inför de val som jag har gjort och jag vet att de är rätt för mig. Som tur är! Annars hade jobbigheten varit förknippat med betydligt större bekymmer än att jag ska följa mitt hjärta.

Jag vill så gärna att alla ska vara nöjda och glada. Jag går gärna en extra mil om det skulle hjälpa någon som jag tycker om. Sjunger med glädje sånger som någon annan väljer och anpassar gärna repertoar efter de som ska lyssna. Samtidigt känner jag enorm glädje i att sjunga det som jag själv väljer för min egen skull. Publiken verkar köpa den varianten också…

Förändringarna som väntar mig och mina kunder/elever skapar nya förutsättningar. Det är väldigt roligt och jag är övertygad om att det kommer att bli jättebra! Det jobbiga är bara att alla kanske inte hänger med i svängarna? Jag vet ju inte hur alla känner? De nya förutsättningarna kanske inte fungerar för alla? Kontroll-tanten i mig tycker att det är jobbigt… Jag vill ju så gärna att det ska bli bra för SAMTLIGA! En ekvation som till och med jag hör faller på sin egen rimlighet…

Jag väljer att se det så här: Om jag tror på det som jag ska genomföra så evinnerligt mycket som jag gör kommer det att dra till sig andra. Glädjen och entusiasmen kommer att smitta av sig. Det blir som ett läskpapper. Kanske rent av en attraktionskraft?!

Det kommer att lösa sig oavsett hur det blir. För samtliga. Jag inser att jag har kommit långt i processen.

Att våga fullfölja mina förhoppningar och satsa på det som gör mig själv glad tror jag är den rätta vägen. Att vara sann mot sig själv. Så har jag gjort tidigare och det har blivit bra. Både i låtval och val av drömmar.  Jag hoppas att svängarna blir lagom rundade så att det är enkelt att sitta kvar. För den som vill. Som jag skrev tidigare; publiken kanske ”köper” den här varianten också =)

 

Sångglädje

Myndig

23 maj, 2016

20-årsåldern hade verkligen sin tjusning. Fylld med energi och livskraft gav jag mig ut på ena upptåget efter det andra. Galet, vilt och tokigt! Ja, så var det nog… Eller om jag ska vara helt ärlig så kanske jag inte gjorde så mycket vilda grejer. Mest roliga! Ha, ha!

Trots det kan jag med säkerhet säga att jag är glad för att jag inte är 20 längre. Jag tycker att det är ännu bättre nu.

Varför?

Jag tycker att jag får så mycket bekräftelse så här på ”äldre” dagar. Det som jag sökte och försökte hitta i 20-årsåldern har i 30-årsåldern fallit på plats.

Visst verkar jag ytlig? Det är bara att jag äntligen har fattat att bekräftelsen är så mycket bättre om den kommer från en själv. Att vara trygg i sig själv är en riktigt go känsla! Utan att vara i närheten av Rihannas eller Michael Jacksons berömmelse.

När man är trygg och accepterar den man är tror jag att det smittar av sig till andra. Om man inte lägger så mycket energi på att fundera på hur man uppfattas har man mycket mer energi över till att vara närvarande och engagerad. Jag älskar ju att möta andra människor!

Jag märker också att nu för tiden har det som jag säger en större tyngd. Även om jag själv upplever att jag fortfarande leker jobb, leker företag, leker mamma, leker som människa märker jag att jag inte riktigt tas emot på det sättet. Jag tycker att jag gör likadant som jag gjorde som 20-åring men nu tas jag oftast på allvar. Vilken känsla!

Det gäller även konstnärligt. Som 20-åring kunde jag ibland ha någon i publiken som tog sig friheten att ge mig lite tips för vad jag skulle kunna förbättra.”Det var ju väldigt bra, men det skulle vara ännu bättre om du tänkte på det här”! Jag sände väl ut signaler att det var ok att ge mig tips..

I efterhand tänker jag… Hjälp! Vem i en publik skulle ens komma på tanken att tro att den har tolkningsföreträde?! En person. I en publik. Det är den som står på scenen som bestämmer vad som kommer ur strupen. Oavsett hur gammal eller ung den är.

I dag hade jag lugnt och trevligt tackat så mycket för åsikten och samtidigt förklarat att när det nu är jag som står på scenen är det jag som gör tolkningen av sången. Men just det, nu är jag ju i 30-årsåldern. Det skulle aldrig hända.

Kort och gott; nu har jag tillåtelse att härja fritt. Jag har lärt mig ramarna, har hyfsad koll på de nitar jag har gått på och ser till att bekräfta mig själv. Jag njuter av alla roliga upptåg jag fortfarande ser till att ta mig för!

 

Sångglädje

Vildhästen

16 maj, 2016

Sedan jag blivit äldre har jag insett ett och annat om mig själv. Jag har en vildhäst boendes i mig. Den vill hela tiden göra som den själv vill och när den släpps fri går den inte att göra tam. Den sover i vissa sammanhang men ser till att den får luft lite då och då.

Den har alltid funnits där men i perioder har jag hållit den i schack genom att släppa ut den i lite lagom stora hagar. Nu låter jag den löpa fritt.

I vissa sångstilar finns det en del regler och även om sångpedagoger lägger olika mycket vikt vid olika saker finns det generella drag. Jag försökte lära mig så mycket jag bara kunde om dessa regler för att kunna sjunga så som jag borde.

När vi fick barn flyttade vi bokstavligt och bildligt talat bort från regel-världen. Vi flyttade på oss fysiskt och de första tre åren hade jag inte så mycket kontakt med den. Den hamnade lite längre bort i periferin. Barnen tog dessutom all uppmärksamhet och jag hade svårt att sjunga något annat än barnvisor. Då började vildhästen komma fram igen.

Jag gillar det! Jag måste få känna friheten i att inte alltid vara styrd. Att jag får bestämma själv och får lägga upp mitt arbete på det sätt jag väljer. Att jag känner att jag kan vara flexibel, ångra mig och göra om.

Så gillar jag att jobba med sången nu för tiden. I vissa sammanhang plockar jag säkerligen fram regelboken och ser till att jag gör som jag ska. Så mycket provokation känner jag inte att jag har i mig att jag måste utmana hela tiden.

I övrigt låter jag bli. Det kan bli lite vad som helst =)

 

 

 

Sångglädje

Sjungande vår

9 maj, 2016

Med våren kommer sången med förnyad kraft. Det är som att den stora sångskaran legat i ide de senaste fyra månaderna. Ska man kanske rent av säga att vi har en  ”sångfasta” mellan jul och Valborg? Förutom Melodifestivalen på tv får sångkulturen vila lite. Därefter tar det fart!

Det mest underbara jag vet med våren är all fågelsång.  När man hejdas av ett underbart fågelkvitter på morgonen fastän man egentligen har bråttom att gå ut och slänga soporna.  Daggdroppar på de nykomna, späda grässtråna omringas av fantastiska fågeltoner som gör daggen ännu mer strålande och glänsande. Om en enda liten solstråle smyger sig fram är dagens lycka gjord.  Beslutsamheten att pressa ner den förhoppningsvis sista soppåsen, innan hämtning, i den överfulla soptunnan kommer alldeles av sig. Det är som att tiden stannar upp de sekunder som man kan avvara i morgonbestyren. Det är magiskt på alla sätt.

Vi människor blir också lite mer sång-benägna så här års. Nyligen har vi sjungit ut vintern och in kom våren. Nu är den äntligen här ”Sköna maj”! Vi laddar för studenter som sjunger för hjärtans lust. Nu har de snart nått en viktig milstolpe i livet och mitt i befrielsen sjungs det traditionella studentsånger från flak och tjusiga bilar.

Det stundar allsång på både Skansen och Liseberg som med trallvänliga melodier fångar både unga och gamla. Vår gamla visskatt blandas med moderna låtar och artister. Det är en sångfest som engagerar stora skaror både framför och bakom tv-apparaterna. Programmens signum är energi och glädje och de är i ett ständigt förnyande koncept. Samtidigt som vår sångtradition manifesteras, är sånghistorien ett viktigt inslag. Låtar som varit populära de senast 75-80 åren fram till nutid får kraft i de tusentals människor som sjunger tillsammans!

Vi får inte heller glömma att midsommar är en sång- och danshögtid. Sången går som en röd tråd genom vårt traditionella firande. Midsommarstången ska ljudligt omringas av sång, lek och dans och därefter kanske vi väljer att sjunga en och annan snapsvisa till sillen? Vilken höjdpunkt om man hamnar på ett firande där någon tar fram en gitarr och vi får sjunga några goa låtar.

I teknikens guldålder är det inga bekymmer att välja låtar eftersom både ackord och texter finns lättillgängliga i mobilerna. För 15 år sedan blev urvalet lite mer begränsat (om man inte hade allsångshäften). Då var man tvungen att välja låtar som de flesta kunde största delen av texten på. Den musikaliska upplevelsen blev annars minst sagt lite märklig. Med försynt stämma försökte man komma på texten i verserna, som till största del blev mumlande ”blaj-ord”, medan refrängerna fick en skrålande kraft! Repertoaren var ofta en fyra fem låtar och många gånger var det låtar som hade hängt med ett tag. I dag har vi allsångshäften som en ständig följeslagare i fickan. Vilka möjligheter!

Sommarens minnen bäddas in i våra tankar och kroppar med hjälp av musik. På vintern räcker det att höra en av sommarens ”plågor” för att direkt kastas tillbaka till härliga, varma stunder, lukter och upplevelser! Det är dags att börja sjunga helt enkelt =)