Browsing Category

Sångglädje

Sångglädje

Vad grym jag är!

7 november, 2016

I går kväll lyssnade jag på Verkligheten i P3 när jag körde bil på kvällskvisten. Jag hamnade i en intervju med en ung friidrotterska som efter en SM-final fick ett stipendium för att kunna träna och tävla för ett college i USA. Allt var betalt och träningen var väldigt fokuserad.

En bit in i intervjun undrade journalisten om hon kände att hon hade prestationskrav tillbaka nu när hon hade ”fått allt det här”? Om hon kände att hon måste leverera?

Den unga tjejen svarade så klokt: jag vet ju att man bara presterar sämre om man känner att man har press på sig så det är bara till att släppa de tankarna.

Journalisten undrade om hon verkligen kunde släppa dem varpå tjejen förklarade att hon klarar av att göra det.

Jag blir så inspirerad. Egentligen av hela intervjun men särskilt just de orden. Det är precis vad jag själv har kommit fram till. Om jag känner press kommer jag inte så långt. Det har jag upplevt många gånger.

När jag fullkomligt genomstressad som 24-åring gick på musikhögskolan och hade konserter inplanerade med skolans kammarkör fick jag förklara detta för körledaren. ”Säg till mig att jag inte behöver komma så kommer jag”. Om jag inte kände att jag ”måste” var chansen att jag orkade komma betydligt större.

Han skrattade lite gott åt mitt förslag men förstod att det var vad jag behövde. Ingen press.

Det var såklart inget sätt att leva på. Jag fick göra justeringar i mina ”tusen åtaganden” så jag hann med att se fram emot konserterna. Poängen med friidrottstjejens ord blev däremot lite extra påtagliga tack vare erfarenheten.

Något som hon ofta kostade på sig när hon var nöjd med ett resultat var att peppa sig själv. F*n vad grym jag är! Det ska jag verkligen försöka bli bra på. Att förstärka mig själv med lite peppning.

Jag är bra på att analysera och se bakom problemet. Att berömma mig själv när jag har fixat något är det lite värre med. Det blir mest en avbockning på checklistan. Istället för att rusa vidare till nästa grej på listan ska jag se till att jag klappar mig själv på axeln också.

Om ni vill lyssna på hela intervjun finns den här. 

Sångglädje

Jaget och tolkningen

31 oktober, 2016

När det kommer till sång och musik (ja, livet i övrigt också) finns det mycket som jag inte behärskar. När jag var yngre var det lätt att fastna i sådana tankar och stundtals kan tendenserna fortfarande göra sig påminda.

Efter en intensiv period är det lätt att landningen blir lite tuff och självtvivlet får möjlighet att smyga sig på. Då är det skönt att ha varit med förr och veta hur jag ska fokusera. Att vara 30 + är så skönt. Jag kan resonera med mig själv och faktiskt lyssna om jag skulle snöa in på fel spår.

Först och främst tillåter jag mig dippa lite också. Det finns mycket utveckling i att inte alltid känna sig på topp. Jag försöker se det positiva i att stundtals vara negativ. Jag har ändå ingen lust att fastna där för länge. Jag tänker klart det jag behöver tänka och tar nya tag därefter =)

När jag sedan resonerar med mig själv försöker jag alltid fokusera på vad jag tycker är kul och vad som är mitt musikaliska JAG.

Vad brinner jag för i den här låten? Vari ligger min kompetens? Funkar min kompetens ihop med låten?

Ibland kan jag få fundera vidare…

Kan jag hitta mig själv om någon önskat en specifik låt? Hur skulle tolkningen kunna se ut i så fall? Är min tolkning förenlig med de förväntningar som ”önskaren” har? Hur ska jag förhålla mig om ”önskaren” blir ombytlig? Finns det marginaler i min kompetens? Hur skulle en variant kunna se ut?

När jag har klurat en stund kan jag stå trygg och säker i min tolkning – oavsett hur den blir, Jag kan bära huvudet högt och veta att oavsett vad andra tycker kommer jag att göra en version som är min.

Ni ser – i stället för att alltid vara alla till lags tillåter jag mig att vara ganska egocentrisk. Jag skalar bort det oväsentliga ur mina (och eventuellt ur andras) resonemang och fokuserar på vad som är viktigt för mig. Jag hittar mitt fokus.

Jag kan ta in och lyssna på vad andra säger men jag måste förhålla mig till deras ord som en temperaturmätare. Hur känner jag inför det? Var finns JAG i den lösningen? Är det förenligt med vad jag vill?

Nu råkar jag vara en person som har lätt för att anpassa mig till nya förutsättningar och tycka att det mesta är rolig. Trots det vet jag med facit i hand att om inte jag brinner för det jag gör så kommer jag snart inte att brinna alls. Så det så!

Sångglädje

Sången och öronen

24 oktober, 2016

Härom dagen satte jag mig med barnen för att visa dem ett historiskt dokument från min barndom som samtidigt är ett hysteriskt roligt barnprogram. Ebba och Didrik från 1990.  Jag skrattade så jag grät åt den kämpande pappan som gör tidscheman över toalettbesök och morgonrutiner, går på kurser och inspirerat tar hem sina erfarenheter. I andra meningen sätter man skrattet i halsen när man ser resultatet av det och hur familjedynamiken stundtals ser ut. Barnen tyckte att Ebba och Didriks syskonrelation var väldigt rolig att känna igen sig i (om än något tillskruvad).

En bit in i första avsnittet kom också en tankeväckande sång-scen.

Didrik smyger sig fram för att lyssna på den excentriske Kaj Husell (Helge Skoog) som gapar och sjunger för full hals på stranden. Kaj får syn på honom och ropar ”Vän eller fiende?” Didrik svarar ”Till vem?”. Kaj tittar uppgivet på Didrik och ropar ”Till Euterpe och hennes skyddsling – Kaj Husell!” Didrik ser frågande ut och säger ”Vem är Euterpe?” Kaj suckar djupt och svarar ”Euterpe är ju en av av de nio sång-gudinnorna. Hon är musikens musa och det är henne jag står i förbindelse med!”. Didrik frågar förbryllat ”Hur då”? Kaj svarar ”Jag öppnar mina sinnen, jag låter tungan hänga som en slapp biff i munnen, jag andas in djupt och hissar gomseglet och låter mig fyllas av Euterpes nycker. Ut genom mina vibrerande stämband föds då ljuv och gudomlig musik.” Därefter följer ett improviserat operainspirerat ”La, la, la, la, la…”

Det är en fantastisk scen där förutsättningarna i Kajs värld känns optimala. Han är intensivt sprudlande, omgivningen är bländande vacker och nu har han också någon som visar intresse för hans sång.

Jag misstänker att många andra hade stämplat honom lite av en tokstolle som står och sjunger för full hals på offentlig plats. Med vissa svårigheter att träffa tonerna hade nog många dessutom sagt att han inte KAN sjunga…

Lite senare frågar Kaj Didrik om han vill höra honom sjunga. När Didrik säger ja blir Kaj alldeles till sig ”Vill du, vill du det?!! Kom och sätt dig”. Kaj sjunger några takter med stor övertygelse och tackar och bockar inför Didriks applåder. ”ÄNTLIGEN NÅN SOM HAR ÖRA!!”

Jag tänker ofta på hur många det är som i ett eller annat sammanhang fått höra att deras sång inte är önskvärd.  ”Du kan inte sjunga”, ”Sjung inte på det där sättet”, ”Det vore bättre om du sjöng på det här viset”, ”Du borde aldrig mer ta en ton”.

Kanske ett tonfall som avslöjar att lyssnaren inte riktigt är helt nöjd med vad den har hört. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i någon upplevelse där vi inte riktigt har räckt till sångmässigt utifrån de förväntningar vi själva eller omgivningen har haft. Oavsett om man är proffs eller amatör. Det är jobbigt.

Jag gillar verkligen Kajs inställning! ÄNTLIGEN NÅGON SOM HAR ÖRA!  Jag skulle inte bli förvånad om han har fått leta ett tag för att hitta Didrik som är uppmuntrande.

Att hitta någon som uppskattar ens sång, oavsett nivå, borde alla som tycker om att sjunga få uppleva.

Alla borde åtminstone känna att det finns former och forum där deras röst och energi gör skillnad! Även om man har svårt att hitta toner eller känner sig begränsad i sitt tonomfång.

Om alla som känner sig begränsade och hämmade hittade det öra som uppskattade dem tror jag att lyckan vore gjord. Vi uppskattar och värderar saker på olika sätt. Vilket är ditt forum? Duschen, scenen, kören, sånglektioner, bilen, tv-rutan? Vill man sjunga ska man inte sluta leta… =)

Vill du se avsnittet av ”Ebba och Didrik” kan du klicka här. 

Sångglädje

Vilan och skönheten

17 oktober, 2016

Hösten är en härlig årstid. Det är smäktande vackert utomhus, luften är lätt att andas och jag älskar äpplen och rotsaker i alla de former. Kreativiteten i köket fullkomligt exploderar bland alla goda dofter. Sedan har vi ju min största favorit – kronärtskockan!

En kokt kronärtskocka på lördagskvällen är en riktig höjdare! Lite smör, salt och citron till så är kvällen gjord.

För några år sedan var vi ute i lite för god tid när vi handlade kronärtskockorna och  på lördagskvällen var de inte längre ätbara (de torkar tydligen väldigt fort).

Eftersom jag inte gillar att slänga mat och har en förkärlek till den ”vissna looken” fick de istället bli dekoration. Det är så praktiskt dessutom. De låg på ett fat i veckor och emellanåt försökte jag öppna kronbladen för att få en lite mer blomlik känsla.

En morgon såg jag att de innersta bladen började ändra färg. Efter ett par dagar hade kronärtskockorna blommat ut till lila ryamattor som luktade något fantastiskt! På bilden här ovanför är en av blommorna i årets skörd =)

Hur kunde detta gå till??? Den var ju stendöd och torr som fnöske??

Jag har ingen aning! Kanske är det livet efter döden? Kanske har den ett vattenlager till dessa fantastiska lila stänglar? Underbart och vackert är det oavsett. Det räcker för mig.

Jag upplever att min sång fungerar på samma sätt. Utvecklingen som sker i vilan efter en intensiv övningsperiod kan vara minst lika stor som i själva övandet. Saker och ting faller på plats om jag också tar mig tid för vila.

Sången klarar en längre vila. Jag sjunger aldrig så bra tekniskt som jag gör efter ett par veckors paus (om jag har övat mycket dessförinnan).

Så är det inte när jag övat piano eller konditionstränat… Där får vilan vara betydligt kortare.

För att jag inte ska överbelasta mig och börja få värk till höger och vänster kan en vilodag eller två vara väldigt avgörande. Saker och ting behöver utrymme att falla på plats även i konditionsträningen, utan att jag oavbrutet ska störa med konstant belastning.

Jag blir lite lycklig när jag inser att min sång är lite som kronärtskockan. Den riktiga skönheten blommar ut efter en ganska lång vila…

 

Sångglädje

Talangen och arbetet

10 oktober, 2016

När jag växte upp var jag som betuttad i tv-serien Fame. En serie om elever på en musik-, drama- och dansskola i New York som handlade om elevernas relationer till varandra och deras hårda arbete för att lyckas att följa sina drömmar.

Redan i introt sätter sig den tuffa danslärarinnan på en stol, dunkar med sin käpp i golvet och säger bestämt ”You´ve got big dreams, you want fame. Fame costs, and this is where you start paying. In sweat”.

Att utveckling kräver hårt arbete har varit min sanning på många sätt. Det har funnits ytterst få quick-fix och genvägar.

Det händer nog rätt sällan att någon vaknar upp en morgon och helt plötsligt kan sjunga som en gudinna, har ett konstnärligt uttryck, eller får en OS-medalj första träningen.

När man väl har hittat sin passion, det som i början känns som en förälskelse utan dess like, är arbetstimmar, envishet och disciplin det som skapar förutsättningarna för att lyckas.

Tillsammans skapar de en struktur att falla tillbaka på de dagar som förälskelsen inte är lika stark och den misslyckas att ge utvecklingsfasernas jobbiga moment ett rosa skimmer.

Ofta kan man behöva stöttning och vägledning på vägen men arbetet måste ändå läggas ner. Av en själv.

Att alla andra skulle lyckas med sina passioner utan ansträngning är i de allra flesta fall en ren inbillning. De övar, tränar och lägger ner timmar på att utföra sitt hantverk. Trots det är det lätt att tänka tanken när det låter så enkelt och ser så enkelt ut.

När jag var i tidiga 20-årsåldern kunde jag nästan bli provocerad när någon kom fram efter att jag sjungit offentligt och sade ”Vad härligt det måste vara att ha sådan talang”. Talang?? Gissa hur många timmar jag lagt ner för att det ska låta som att jag har talang??!! Fast det sade jag ju inte.

Det var inte vad jag definierade som en talang. Då. Tills jag insåg att alla andra som jag tyckte hade talang också övade sitt hantverk i många timmar.

Sång och musik är ett brett och stort område – vi har alla olika styrkor och intressen. Det är inget fel i det. Det är inte heller nödvändigt att jämföra sig med alla andras styrkor. Det räcker gott och väl med att utveckla sin egen.

I dag har jag inga problem när någon ger mig en så fin komplimang. Talangen skapas av många delar. Inte enbart perfekta förutsättningar!

 

Sångglädje

Förutfattade meningar och verkligheten

5 oktober, 2016

Innan sommaren gav jag mig själv några sånguppdrag att utföra under semestern. Ett uppdrag per semestervecka. Hur gick det med dem egentligen?

Man kan säga så här: tidsbestämda och uppstyltade sångstunder som ska komma spontant är lite klurigt. En ekvation med svårigheter att gå ihop. Jag tror inte att jag lyckades tajma in rätt utmaning under rätt vecka en enda gång.

Det kändes ändå väldigt värdefullt för visst låg utmaningarna i bakhuvudet och gjorde sig påminda, Jag utförde dessutom alla individuella utmaningar under sommaren. Jag väntar fortfarande på att ”Allsången” ska bli verklighet. Höstrusk, trevligt umgänge, god mat och lite allsång på det. Det blir bra det.

Den allra största vinsten med uppdragen var att inse att mina föreställningar om mig själv och mitt förhållningssätt till sång var ganska snedvridet! Det var snarare ett uppvaknande än en uppmaning.

Tvärtom min egen föreställning sjunger jag ofta för mig själv i affären. När började jag med det?? Jag har ingen aning. Det blev tydligt att jag ofta går och trallar i fruktdisken och verkar vara bekymmerslös när det kommer till att andra människor är i närheten.

Just den inplanerade affärs-sången, som jag hade bestämt mig för, blev total katastrof. Handla sushi-grejer (typ tusen olika tillbehör) på Torp i Uddevalla i en affär jag aldrig varit i blev inte riktigt den lugna och harmoniska aktivitet som jag tänkt mig.

Hemma väntade dessutom hela sushi-patrullen som var redo att sätta igång att laga till maten. Det verkade dock inte vara den allmänna inställningen på Torp en regnig dag på västkusten. Jag tror snudd på varenda badgäst hade letat sig till Torp just den dagen.

Det slutade med att jag, med andan i halsen och totalt utmattad, säkert hade gått en mil bland affärer och restauranger kryssande mellan människor på varenda kvadratmeter innan jag hade hittat alla tusen smågrejer! Typ två timmar försenad i min tidsplanering. Det blev ingen sång den dagen!

Jag blev också väldigt positivt överraskad över att mina barn inte alls verkar så illvilligt inställda till kvällsång av mig. Snacka om att gå och ha förutfattade meningar. De sade inte att jag skulle vara tyst en enda gång utan tyckte det var spännande att få höra berättelser om sångerna som vi sjöng när de var små. Vissa kom de ihåg.

Årets bärskörd gjorde skogsutmaningen enkel! Det gick ju inte hålla sig borta från skogen. Mitt enda bekymmer i världen var vilken sång jag skulle sjunga. Då har man det rätt gott!

Nej, det blev istället till att omvärdera min syn på mig själv och min sång under dessa utmaningsveckor. Tänk att mina föreställningar om mig själv kunde vara så fel!! Jag är förstås fortfarande lite rädd för björnar i skogen men mest är jag rädd för att gå vilse. Jag håller mig till kända ställen.

Utöver en viss ”gå vilse rädsla” kan jag med glädje säga att mina föreställningar om mig själv var 100% felaktiga. Jag är med andra ord supernöjd med mina utmaningar!

 

Sångglädje

Ambitionsnivån och tillvaron

3 oktober, 2016

Jahopp, vilket långt blogguppehåll det blev… Vad beror det på? Lathet, brist på lust eller skrivkramp?? Det spelar väl för sjuttsingen ingen roll. Varför ska jag gräva ner mig i det? Nu är jag ju tillbaka. Det är ju det som är det viktiga!

Njae, men jag tycker faktiskt att det är lite intressant… Inget av frågetecknen här ovanför stämmer nämligen det minsta in på mitt uppehåll.

Trots att varken lathet, brist på lust eller skrivkramp är orsaken till varför jag har dröjt är det tydligt att jag ändå har haft en smått anklagande tendens att tro att det är så.

Om nu dygnet har 24 timmar och jag bara utnyttjat 15 av dem till allt vad en pusslande jobbvardag innehåller borde jag väl ändå kunna klämma in lite skrivande också innan jag lägger mig? Ja, det skulle jag! Helt sant. Frågan är bara på bekostnad av vad.

Med en inspirerande och helt ny arbetssituation efter semestern har den sista timman innan läggdags lagts på annat som har varit viktigt för mig. Exempelvis ett gott samtal med min man när barnen har somnat. Återhämtning efter intensiva, kreativa och, så här i början, ostrukturerade dagar (det går åt mycket energi innan man har koll på läget).

Ambitionsnivån verkar ha legat i bakhuvudet och sagt att jag borde skriva det ena med det tredje och varför har jag inte satt igång ännu??? Varför ska det vara så lätt att känna sig otillräcklig?

För att göra det klart och tydligt för mig själv: jag skriver för att jag tycker om att skriva. Inte för att jag borde! Det här är en aktivitet som jag gör av glädje och lust och inte för att det finns några måsten.

Nu gör jag upp med det. För gott. För sista gången!

(I jämförelse med färskvaruindustrin är mina ”insikter” vansinnigt färska. Precis som en delad vattenmelon under en blomfluge-fylld dag har nyvunna insikter behov. Melonen får åka in i kylen i flykt från blomflugorna och mina insikter behöver tänkas på om och om igen för att bli en långlivad klokhet. Att tro att det här är sista gången som jag behöver göra upp med ”måsten” är kanske att ta i men jag kan ju intala mig att uppgörelsen är för alltid. Jag blir åtminstone klokare till nästa gång!)

Kan det dras paralleller till andra områden än just skrivandet? Jo, visst är det så…. Sången, träningen, matlagningen, tvätten, dammsugningen osv. Hur mycket är det egentligen rimligt att man hinner med på en dag egentligen?

Jag är glad över att vara tillbaka. Nu har jag hunnit landa lite grann i min nya livssituation. Jag skriver utan krav och i en tid när det fungerar för mig att skriva regelbundet igen. Då blir det lustfyllt och härligt.

Jag är så glad för att jag ändå var så klok att inse att en comeback tidigare än så hade varit urbota korkat! Både för bloggen men framförallt för mig. Det är inte tiden som bestämmer längden utan inställningen. När tankar om måsten är borta – då är det rätt läge att satsa! Fast jag ska tillägga att just de tankarna är svåra att upptäcka. Var uppmärksamma gott folk. De smyger och luras – när vi minst anar är de där!

Här och nu gör jag upp!

Ambitionsnivån styr inte min tillvaro. Min tillvaro styr ambitionsnivån!

 

Sångglädje

Allsång

1 augusti, 2016

Utmaning nr 4

Finalen på utmaningsveckorna blir storartad! Du har en vecka på dig att se till att du vid något tillfälle hamnar i ett allsångs-sammanhang. Kompisar, familj eller bekanta tillsammans med lite god mat och allsång blir ett alldeles strålande sätt att avsluta sångutmaningarna. Utmaningen är utförd när ni har sjungit minst 4 låtar. OBS! Att sätta sig framför tv:ns allsångsprogram räknas inte.

Jag älskar att sjunga tillsammans med kompisar när vi har kalas och festligheter. Det blir alltid så livat och glatt med några sånger i ryggen. Denna vecka får våra vänner och vår familj vara försiktiga likt havet stormar. Det kan hända att det blir just de som får sjunga några låtar med mig =).

Sångglädje

Godnattsång

25 juli, 2016

Utmaning nr 3

Trots att dina barn aldrig vill att du ska sjunga när de ska gå och lägga sig nu för tiden, blir denna veckas utmaning att göra godnatt-stunden till en mysig återblick till när de var små. Då sjöng ni varje kväll. Ta fram den sönderbläddrade sångboken som ni använde i flera år när ni lägger er någon kväll denna vecka. Utmaningen är utförd om du lyckas övertyga dem. De är ju ändå 9 och 6 nu…

Oj, hjälp vilken underbar utmaning som jag just gav till mig själv! Jag blir jätteglad men också lite bekymrad. Inget av barnen har velat ha godnatt-sång på flera år. Inte ens när jag har försökt… Här är det nog inte jag själv som sätter stopp är jag rädd. Mysigt skulle det ju vara… Undrar om man kan ändra utmaningen lite till ”helst en mysig återblick”, eller ”om du har tur en mysig återblick”? Barnen gillar ju att sjunga själva och har inget emot att jag sjunger på dagarna. Kvällsstunden är dock väldigt kräsen… Det duger inte med vilken bok som helst kan jag lova! Det är dessutom aldrig den som jag föreslår… Ja, jag antar utmaningen om det så ska ta mig hela veckan att genomföra den =)

Sångglädje

Sjung i affären

11 juli, 2016

Utmaning nr 1!

Denna vecka ska du, Helene, göra något du är rädd för att göra. Du ska nämligen nynna eller småsjunga när du är i mataffären. För en väl genomförd utmaning behöver det vara minst 3 personer någonstans i närheten av dig. Om du vill ha en riktig guldstjärna sjunger du i kön till kassan.

Ja, det är sant… Jag har väldigt svårt för att spontansjunga när det är folk runt omkring. Till och med supertyst så ingen hör. Även om det har blivit lite bättre sedan jag fick barn och allt inte är så himla allvarligt längre är det fortfarande svårt. Jag önskar att jag kände mig lite friare.

Häromdagen var jag inne i en affär där expediten gick och småsjöng lite. Vilken stämningshöjare det var! Jag blev så himla glad. När man går och trallar eller visslar lite kan man ju omöjligt vara arg eller ledsen och jag tänker att delad glädje är dubbel glädje. Men det är klart… det är inte alltid det blir bra. Här är några tips för det spontana småsjungandet:

  1. Sjung inte om du är alldeles till dig av nervositet. Svettningar och känslor av obehag bör tas på allvar. Undvik i möjligaste mån att sprida odörer, kroppsvätskor och instabila vibbar! Ta ett nytt tag en annan dag.
  2. Undvik ögonkontakt när du utför utmaningen. Det är viktigt att det verkar som lite tanklös sång när man går och lallar i sin egen värld. Folket runt omkring dig ska inte få känslan av att de måste ge dig beröm!
  3. Håll ljudnivån till en ”Icke störa sin omgivning”-nivå. Missförstå mig rätt här. Folk gillar konserter – när de har valt dem själva! Det är inte säkert att en ”konsert” bland äpplena tas emot så positivt om personen har bråttom och måste plocka till sig många, många äpplen.
  4. Välj sångstil efter tillfälle. Med andra ord: undvik alltför genomträngande tonbildning i mataffären.
  5. Se inte sjungandet i offentlighetens ljus som en övningsstund där du tar om samma tre toner hundra gånger. Folk har hunnit tröttna efter tredje, fjärde gången!

Jag önskar mig själv lycka till! Det lär jag behöva =)