Browsing Category

Sångglädje

Sångglädje

När benen (tiden) inte räcker till…

17 augusti, 2017

VISPOPKÖREN – FINALTERMINEN

Vilken lycka och stolthet jag känner inför alla underbara kvinnor och män som jag har haft möjlighet att få träffa på måndagskvällarna i Vispopkören de senaste 4 åren. Ni har inspirerat och gett mig så mycket energi att det vore omöjligt att beskriva det med ord. Ni har utmanat er själva och jag har sett den utveckling ni nått! Det är större än enormt!

I somras var jag på en helt fantastisk kurs –  ”the Science of the Singing Voice”. Den var inte enbart inspirerade och fyllde mig med nya och förbättrade röstkunskaper, den gav mig insikter på många andra sätt!

Jag fick kontakt med många forskare och lika stora sång-nördar som jag själv och kände mig så hemma i deras sällskap. Mitt sug efter att börja forska på egen hand blev väldigt mycket större än det tidigare varit. Steget känns inte längre särskilt långt.

Efter ett år med expansion av Sångfokus insåg jag också att jag behöver prioritera lite annorlunda i framtiden.

Trycket på sånglektioner, där jag får utlopp för mitt totala sång-nörderi, har ökat väldigt mycket det senaste året, vilket är jättekul. Det har alltid varit den största delen i min verksamhet och till hösten växer den ännu mer.

Med ett spännande vetenskapligt läge i världen när det kommer till hälsoaspekterna i sången, som jag brinner så mycket för i Sångterapin,  möter jag ofta nyfikenhet på hur jag jobbar och jag får frågor att hålla i utbildningar då och då. Röstyogan är även den i hälsa – genren…

Dagverksamheten med företagskörer och föreläsningar blir fler till hösten… En verksamhet som gör livet lite enklare för familjen…

Insikten att benen jag står på plötsligt börjar ta slut är inte så lätt. Det är jobbigt att behöva fatta beslut som bokstavligt talat känns som att amputera bort en del av hjärtat!

Hösten 2017 kommer att vara Sångfokus Vispopkörs sista termin. En kör som jag älskar att jobba med.

Det kommer dock att bli en termin när jag ska passa på att njuta SUPERMYCKET! Roligt och energifyllt ska det va och som alltid med inslag av röstens bästa!

Det kommer att kosta 100 kr/ gång. Det går bra att swisha men man kan också köpa ett stämpelkort om man vill (så många gånger man tror att man hinner komma).

Ni som har köpt stämpelkort under vårterminen -17 kan lösa in de gånger ni eventuellt har kvar i slutet av terminen fram till 31 januari.

Nu ser jag fram emot STORKÖREN den 28/8 kl 18.30 och en fartfylld och givande final-termin för Vispopkören!

Jag hoppas att nya och gamla kördeltagare kommer och sluter upp i stort och smått för roligt ska vi ha!

All kärlek, Helene
Sångglädje

Ja, jag tränar! Ja, jag sjunger..?

27 februari, 2017

Om man ser till antal träningsanläggningar och idrottsföreningar som finns runtom i Sverige kan man bara konstatera att ”motionsrörelsen” verkligen har lyckats! Sociala medier svämmar över med filmklipp av lyckade träningspass och personbästa prestationer. Hurra för den!

När det kommer till motion och rörelse, som har så många hälso- och välmående fördelar, är tillgängligheten och variationen jättestor. Man behöver inte vara insnöad i en sport eller vara fokuserad på Vätternrundan för att känna att man får lov att njuta av motion. Det finns någon form av rörelse som passar alla och man kan spela lite innebandy med  några jobbarkompisar eller ta en hederlig promenad. Allt är ok!

Jag tror faktiskt att inom en rimlig tid kommer sången att kunna erbjuda samma tillgänglighet som motionsrörelsen. Redan nu finns en omfattande variation!

Sångrörelsen ÄR stor i dag. Den är kraftfull och livsnödvändig för väldigt många människor i Sverige. Unga som gamla. Hemma i garderoben eller på stora scener. Sångrörelsens storlek är säkerligen inte mindre än träningsrörelsens. Många tycker om att sjunga när de hör en bra låt på radio eller i bilstereon medan andra sjunger helt öppet. 600 000 människor är registrerade i Sveriges körförbund – och då är det endast de körer som valt att registrera sig.

Däremot upplever jag en skillnad i acceptans – av sig själv som ”sångare”. Även om Sångsverige basunerar ut olika alternativ för de ovana finns det fortfarande många som skulle vilja sjunga men som inte vågar ta steget.

Olika gym och föreningar jobbar hårt för att få målgrupper som normalt inte tränar så mycket att lyfta på rumpan och träna ändamålsenligt hos dem. Alla är välkomna och hälsan gynnar alla deltagare helt demokratiskt! Det finns olika pass för pensionärer, funktionshindrade, unga tonåringar osv.

I dag finns det en omfattande och inkluderande sångrörelse i Sverige. Jag hoppas och tror att budskapet snart nått fram till varenda en av garderobsångarna, bilsångarna och duschsångarna. Vi har alla ett ansvar att ändra vårt synsätt på vilka som ”får lov” att sjunga, för att skapa sångmöjligheter för varandra.

Alla som väljer att ta steget ut i ett tillåtande sångsammanhang borde få lika många ”hurra och heja”som om de hade sprungit Göteborgsvarvet. Inte minst av familj och vänner. Det finns sammanhang där just deras röst är viktig.

I dag finns det en uppsjö av olika körer där olikheter välkomnas och där kraften och energin i sammanhanget är viktigare än detaljrik interpretation. Sångtekniker för alla möjliga smaker finns tillgängliga att lära sig hos sångpedagoger och röstcoacher.

Det är roligt att vara verksam inom sångområdet just nu!

Sång är ett, av många, verktyg för att må bra och alla behöver inte älska att sjunga. Det är inte målet heller. Problemet är bara att många som jag träffar i olika sammanhang faktiskt uppskattar att göra det samtidigt som de inte ens vågar att ta en ton när någon fyller år.

Att hitta sin röst och få känna att den är viktig i ett sångsammanhang tror jag kan vara en himlastormande upplevelse för någon som varit ”tyst” sedan barnsben. Allt som oftast berättar människor som jag träffar att de fick höra att de inte var tillräckligt musikaliska när de var barn. Oftast fick de höra betydligt värre kommentarer än så.

Alla behöver inte vara OS-medaljörer eller sikta på Vasaloppet. Vi behöver inte resonera så i sångsammanhang heller. Just nu är det en väldigt tillåtande våg som kompletterar ”elit-tänkande” program som idol och talang. Jag tycker vi ska försöka få den att växa tills den sköljt över och ändrat alla begränsande tankar som finns! Sång är faktiskt roligt, härligt och underbart i så många sammanhang!

 

Sångglädje

Fastän det inte blir som man tänkt sig blir det bra ändå!

6 februari, 2017

Jag har lärt mig att när jag är trygg i en situation är det bästa för mig att inte planera så mycket. Spontanbesök hos kompisar, som jag inte sett på länge, blir uppiggande energibomber istället för att känna mig styrd och uttröttad av ett hektiskt schema. Kvaliteten blir strålande och energin är på topp när ett besöksläge uppstår lite spontant.

Detta förhållningssätt blev en förutsättning för mig för att kunna hantera min utmattning. Ett alltför uppbokat schema gav långa bakslag hur roligt och energigivande det än hade varit att ses. Spontana besök när andan tillät att falla på blev däremot succé och skapade lust och energi.

Jag försöker att införliva denna devis i det mesta jag gör. Är jag tillräckligt trygg i situationen är det helt fantastiskt att se vart exempelvis tonerna tar vägen när jag sjunger. Det blir kanske inte som jag tänkt mig från början men vilken häftig känsla när det kommer ut något jag gillar.

När jag undervisar märker jag att det oftast blir mycket bättre om jag inte detaljstyr allt redan innan personen eller gruppen kommit in i rummet. Det räcker att jag har ett hum om vad jag skulle vilja göra. Om eleverna drar åt ett annat håll är jag med och guidar. Det går inte att beskriva i ord hur häftig den processen är.

Mina absoluta favorit-stunder är stunder som blir totalt annorlunda från hur jag förväntat mig! Oavsett om det gick vägen eller inte. Antingen lär jag mig massor av mina misstag eller så får jag en himlastormande upplevelse. Det är en vinst oavsett! När processerna är kreativa och tillåts att leva sina egna liv händer det magiska saker.

Är det att vara i stunden? Ja, det tycker jag sannerligen! Öppnar det upp för misslyckanden? Betydligt färre misslyckanden än om jag ska bestämma allt i förväg!

Tryggheten kommer förstås ur en erfarenhet av åtskilliga planeringar, lära känna vänner och att starta dekorationsprojekt hemma. Jag behöver dock ha koll på mina yttre ramar. Märker jag att tidsramen inte går ihop får jag svårt att fungera. Jag gillar att veta vad jag har att förhålla mig till. När jag ser att tiden räcker till blir jag lycklig i hjärtat. Då finns det utrymme för mig att vara kreativ. Saker blir dessutom oftast bättre  än jag kunnat tänka mig!

 

 

 

 

Sångglädje

Smitta mig med bra baciller

30 januari, 2017

Att få grotta ner mig i de sångtekniska delarna av sångens enorma område är något av det bästa jag vet. Även om jag älskar att sjunga för att må bra och för att det är roligt måste jag erkänna att jag också älskar den kosmetiska biten. När jag får grotta ner mig i detaljer i röstapparaten som kan göra skillnad för att få fram ett uttryck försvinner tid och rum.

Vi är alla olika och har olika relationer till sång. För någon är steget att sjunga med i ”Ja må han leva” ett trauma varje gång någon kompis eller kollega fyller år och för någon är sången ett självklart uttryck som inte går att leva utan.

Jag tror på sången i alla dess former. Jag ser enorm befrielse för dem som kommer över steget och inser att sång inte enbart är för dem som ”kan”. Sången är ett verktyg för att må bra och det är för alla som önskar. Fritt från prestation.

Men jag ser också en enorm befrielse när någon lyckas lösa upp en begränsning i sitt annars alldeles strålande och färdiga sånguttryck med hjälp av en teknisk nyckel.

Det är en fantastisk känsla att inse att man klarar något som man aldrig trott var möjligt! En känsla som på en sekund sprider sig till övriga livet – vad mer kan jag klara av som jag aldrig trott var möjligt?? Jag kanske måste börja omvärdera mig själv? Med en massa bra baciller smittar sångens vinster min tro på mig själv! Något som i många fall aldrig hade varit möjligt utan teknisk kunskap.

Jag vill fortsätta att vara nyfiken och utveckla mitt konstnärliga uttryck genom hela livet. Jag vill fortsätta att låta ”de bra bacillerna” smitta mig i andra delar av tillvaron och få mig att inse att jag faktiskt klarar det som jag trott var omöjligt!

 

 

 

Sångglädje

Starten på något nytt

23 januari, 2017

Tänk vad livet kan vara märkligt! Ibland har jag hur mycket flyt som helst. Livet leker och sången sprudlar. Ideér dyker upp i lika strid ström som om jag hade satt på vattenkranen.

Sen finns det perioder när det känns som att jag trampar runt i en sörja av lera och allt är motigt. Inspirationen ligger på minus och lusten har bestämt gått och gömt sig. Jag ropar av frustration över toaletten som rinner och tvättmaskinsfiltret som behöver rengöras. Fast det verkar inte bita på en toalett eller en tvättmaskin, men det är rätt skönt för mig!

Hmm… Ska det vara så?? Skapar det någon slags balans i tillvaron??!!

Ja, men jag leker lite med tanken att det gör det. Fastän jag INTE tror det när hela tvättstugegolvet är fyllt med vatten.

Utvecklingen och bakslaget kanske man skulle kunna kalla det? Utveckling – när allt flyter och kliven mot nya sångäventyr känns enkla att ta. Det är lätt att vara inspirerad. Bakslaget som kommer när allt bara går emot och man får kämpa för varje steg.

Utvecklingsfasen är ju sannerligen en utvecklingsfas. Man märker sina framsteg och tycker det är roligt. Enough said!

Bakslagsfasen kantas av missmod och stegen känns tunga. Det som varit så roligt tappar liksom sin glans. Tvättmaskinen behöver underhållas och var får man tag i en rörmokare? Även om det är sjukt tråkigt behöver det ändå fixas.

Trögt går det. Svär gör jag… Nämen hade jag lyckats sätta en kastrull på spisen med lite mjölk som ska kokas upp. FYYYYYY!

Städa, fixa, svära lite till och så plötsligt är det fint. Rent. Lagat. Nu är det bara att köra på igen! Tvättmaskinen mår bättre än någonsin och toalettstolen klarar sig länge än. Det var ju bra att det ändå blev gjort.

Är tvättmaskinsrensnings-fasen verkligen ett bakslag? Eller kan det vara början på något nytt? Är det istället en startsträcka i en enda ständig utvecklingsfas? Desto mer jag tänker på det desto mer tror jag att det är så som det ligger till.

Det ska kanske vara trögt att bryta upp och börja på nytt. ”Det gör ont när knoppar brister” liksom. Det behöver kanske få ta lite extra energi. Kanske är det större utveckling än någonsin? Fasen uppmanar verkligen till lite självgranskning. Vad vill jag egentligen här i livet? Vad behöver jag på riktigt?

Ja, nästa gång som jag känner mig oinspirerad ska jag försöka komma ihåg de här tankarna. Utvecklingskurvan har jag upplevt många gånger i min sångutveckling. Nästa gång det känns motigt ska jag påminna mig om att det är början på något nytt och spännande!

 

 

Sångglädje

Slå sig fri

9 januari, 2017

För ganska länge sedan lyssnade jag på ett radioprogram med ett inslag om ett Londonbaserat grekiskt folkmusikband som heter Kourelou. Att ge sig på att komma ihåg detaljer är ett omöjligt projekt men ett samtal i programmet fastnade stenhårt.

I en intervju med en av bandmedlemmarna berättade mannen att han växte upp med folkmusik. Det var hans bakgrund från barnsben. När han blev äldre försökte han slå sig fri. Lärde sig nya stilar och värdesatte andra genrers högre än det ursprung som han hade. Törsten efter något ”nytt” var stor.

Den där frigörelseprocessen känner jag igen mig i. Jag vet inte om det var jag själv som styrde, om det var min egen lust eller om det var ramarna i det ”musiksamhälle” som jag tillhörde som gjorde att jag sökte mig vidare.

Det kanske började redan i sextonårsåldern när tonårsförälskelsen förklarade för mig att jag hade sån ”SMÖÖÖRIG MUSIKSMAK”?

Det ville jag ju inte ha… Bara gilla smör… Tänk vilka tråkiga musikmåltider det skulle bli… Bara smör… Där och då började jag ta in nya stilar och nyfikenheten på olika konstnärliga uttryck började.

De åren som följde präglade mitt konstnärliga uttryck enormt mycket. Det blev grunden för vad som var ”jag”.

Senare i livet omvärderade jag just det uttrycket och jag kände starkt att jag behövde frigöra mig från det.

En vilja att utvecklas? Gå vidare från tonårsidealen? Var det som att tonårsförälskelsens ord hittade en ny skepnad i andra människors förhållningssätt till musik? Tolkade jag helt enkelt andras musiksmak som bättre än min egen?

Säkert en kombination av alltihop.

I radioprogrammet beskrev mannen sin musikresa på samma sätt. Han uppskattade inte sitt ursprung under en period och sökte sig vidare, breddade vyerna och utvecklades.

När jakten efter något ”annat” började avta kunde han hitta tillbaka till folkmusiken med nya uttryck. Folkmusiken blev återigen hans hemvist även om han spelade den på ett annorlunda sätt efter att ha fått nya tekniska erfarenheter.

Även jag hittade tillbaka till mig själv musikaliskt. Jag har med mig mycket av min grund i dag. Jag har slutat att värdera den bättre eller sämre.

Jag behärskar de tekniska färdigheter som krävs inom mitt uttryck tack vare alla äventyr och avstickare som jag nyfiket fortfarande letar mig vidare till. Det fina är att det är inte något som är konstant. Jag forsätter att vara nyfiken på ”annat” men är inte rädd för att utgå från min grund.

Så länge hjärtat är med finns det inget sämre eller bättre uttryck.  Det går liksom inte att värdera. Om man ger av hela sig själv borde alla ord av kritik bli verkningslösa. Att utöva musik helhjärtat är en kärlekshandling.

Musik ska ha många utövare, stilar och uttryck. Vi är olika och har olika preferenser. Vi kommer aldrig att bli berörda av exakt samma sak. Det är som det ska vara.

 

 

Sångglädje

Bloggårets sista bokstäver!

19 december, 2016

Jahopp, då blir det sista tankarna för det här året… Vad hittar man på då?

Ett tokroligt energifyllt inlägg om hur vi är som vi är i sången och i livet? Att vi får kämpa utifrån de redan invanda mönstren? Där har jag underlag så det räcker och blir över! Kanske får bli efter nyåret ändå…

Nej, det får nog helt enkelt bli en liten reflektion över halvåret. Kanske att jag till och med kan avrunda hela året?

Är livet enkelt? Nej. Finns det glädjestunder ändå? Ja. Är det som en dans på rosa moln att följa sina drömmar? Ha, ha! Hur kunde jag ens tänka tanken. Är det ändå värt det? Tusen gånger om. Vart tar jag mig härifrån? Framåt.

Att fortsätta sätta en fot framför den andra, trots att jag stundtals faktiskt tvivlar på min förmåga, har blivit mitt rättesnöre. Det räcker med ett pyttelitet steg men framåt ska jag baske mig.

”Keep on swimming” som Doris sjunger i Hitta Nemo. Precis så. Ge inte upp. Fortsätt leka, utforska och vara nyfiken! Även om jag vid några tillfällen har slitit mig i håret och skrikit ”JAG VILL HA FACIT!!!” vore det väldigt tråkigt om det hade funnits något.

Nästa stund har jag dessutom fångats upp av någon klok person som låtit mig ventilera och bolla idéer. Då har jag hittat vägen igen.

Målet: Att sprida sångglädje! Vägarna dit kan slingra sig på olika sätt. Facit finns inte. Jag fortsätter att prova mig fram.

Nu börjar bloggåret dra sig mot sina sista bokstäver. Ett stort och ödmjukt TACK till er som läser den! Tack för den kärlek som jag får tillbaka.

Med facit i hand vet jag att jag dyker upp igen när jag dyker upp (håll utkik efter Trettonhelgen).

Jag ser fram emot 2017. Det ska bli spännande att inte veta vart vägarna bär då heller. Målet är stort. Vägarna är många.

Jag önskar er en God Jul och ett väldigt Gott Nytt år!

 

 

Sångglädje

Jag kan själv!

5 december, 2016

Trots att jag kanske får fundera både en och två gånger om jag gör rätt ibland, och mina vänner har fått agera bollplank tusentals gånger genom åren, är dessa ord den enskilt viktigaste drivkraften till den jag är idag och till mitt konstnärliga uttryck.

Med det sagt ska jag tillägga att sångpedagoger och utbildningar har spelat jättestor roll i hur jag har lärt mig att sjunga. Utan tvekan! De tekniska bitarna hade jag inte kunnat lära mig på egen hand.

Hur jag än vrider och vänder på nya åtaganden och projekt kommer jag alltid fram till att den ”vanliga” vägen, som jag föreställer mig den, sällan är min väg.

Om jag exempelvis letar efter en ny kalender hittar jag ALDRIG den som passar just mig. Det slutar ofta med att jag köper en supersnygg anteckningsbok och fyller den med det kalenderutseende som jag vill ha för tillfället.

Lars Lerin sade vid något tillfälle:

”Jag har alltid haft lätt att göra det svårt för mig”

Mina resor har inte varit svåra på samma sätt som Lerins men nog har jag krånglat till det ibland. I efterhand kan jag se hur vägen skulle ha kunnat vara lite rakare mot målet men samtidigt har jag älskat känslan av att det är jag som styr.

Jag har stundtals utforskat varenda krök och vrå man kan tänka sig. Målet är oftast tydligt och solklart men att nå dit utifrån någon manual (om det finns någon) är inte min grej.

Det är kanske inte alltid de lättaste vägarna. Man får skarva och lappa ihop ibland.. Fast i krökarna och vrårna finns det så mycket spännande att upptäcka och lära.

Även om det händer att jag sliter i mitt hår och undrar ”hur tänkte jag här??” vet jag att jag alltid tar mig vidare tack vare just den frustrationen. Jag älskar att vara i den processen!

Min väg måste vara min väg. Att jag klarar allt ensam är däremot så långt från sanningen man kan komma. Jag behöver många människor runt omkring mig i alla möjliga situationer. Även när jag bestämmer mig för att gå min egen väg.

Jag kan själv. Det kan jag faktiskt. Hittills har jag hittat fram oavsett vilka kringelikrokar jag har tagit mig igenom för att komma fram. Med stöttning av kärleksfulla människor runt omkring mig förstås =)

 

Sångglädje

Nu avslöjar jag mig!

21 november, 2016

Även om livet ibland ger tuffa utmaningar tycker jag att jag lever i min bästa ålder just nu, Utan tvekan!

Jag erkänner att det känns som att jag leker livet. Även om jag blir avslöjad och påkommen känns det ändå bra att berätta att det faktiskt är det jag gör. Det är sällan jag sitter på facit i förhand.

Samma rollekar som jag lekte när jag var liten tar sig i dag en liknande skepnad, fast på riktigt.

Oftast känns det som att jag ”leker” mamma, ”leker” fru, ”leker” företag, ”leker” sångerska, ”leker” hushåll. Ja egentligen allt jag gör.

Mentalt förstår jag ju att det jag gör är på riktigt. Nu handlar det inte om dockor eller fantasier längre men känslan av att inte ha vuxit ifrån leken är ständigt närvarande.

Den skapar en enorm kreativitet och glädje som jag har nytta av i alla delar i livet. Inte minst i sången.

Nyfikenheten och drivet som jag hade som 14 åring när sången tog tag i mig på riktigt efter flera års uppehåll finns nu i min yrkesroll och jag är så glad för det. Ingen dag är den andra lik. Nya situationer skapar nya förutsättningar och nya sånguppdrag ger nya lärdomar.

”Leken” är så frigörande. Möjligheterna är oändliga och det är ytterst få saker som inte går att lösa.

Den är också en mental ursäkt, för jag slipper veta och kunna allt ”på riktigt”.. Trots att jag är utbildad och känner mig trygg i min yrkesroll är leken ett viktigt verktyg.  ”Oj, är inte det här det rätta sättet att sjunga Bach?” Jag hade bara lite kul med stycket. ”Såhär gör absolut inte ”riktiga” sångfröknar” säger jag och skrattar åt en ny knäpp metod jag hittat. Den ger visst eleven ett fint resultat.

Tänk om jag inte hade ”leken”? Jag undrar hur jag hade mått och hur jag hade tänkt? I leken styrs jag av lust även om jag stundtals måste göra tråkigare saker också. Jag utvecklas av att leva med ett nyfiket förhållningssätt där jag inser att jag absolut inte vet och kan allt.

Samtidigt är känslan av att bli påkommen och avslöjad som en bluff, eller som i mitt fall ett barn, jobbig ibland. Visst går självförtroendet lite upp och ner. Det är ändå värt det. Till syvende och sist har jag lärt mig att inte ifrågasätta leken. Den är bra och vinsterna är så givande!

Dessutom har jag avslöjat mig själv först! Ha, ha! Nu vet ni att jag leker. Gissa hur det känns? Det känns riktigt bra! Kärlek, driv, nyfikenhet och lust är bra egenskaper att ha i alla livsroller. Jag är stolt över min förmåga att vara ”barn”.

 

Sångglädje

Stå stadigt

14 november, 2016

I en tid när världsläget är oroligt, framtiden oviss och människor verkar dela sina uppfattningar är det lätt att tappa fotfästet. Livet är inte alltid enkelt och det kanske inte heller ska vara det? Vi vet aldrig vad som väntar. På gott och ont. Inget kan tas för givet.

Jag vet att när jag sjunger behöver jag stå stadigt. Så är det kanske även i livet? Om jag är seg, trött eller känner mig nervös är det aldrig en lösning att ”jaga tonerna”. Jag kan inte hitta tonerna någon annanstans än inom mig själv.

Viljan kan däremot vara så stark att den bara ”kör över”. Kroppen hänger inte med. Rösten i synnerhet.

Det finns hopp! Hur frustrerande det än må vara behöver jag backa i sådana lägen… Backa, backa, backa.

Jag behöver bygga upp engagemanget i kroppen. Börja med det fundamentala – hitta fotfästet. Vara noggrann med att inte sjunga det mest krävande jag kan hitta på. Sjunga det som rösten är redo för där och då.

Snart kommer tonerna av sig själva. Glädje, kraft och kärlek. På riktigt och inifrån.

I livet känner jag mig just nu stadig som ett berg. Min tro på mänskligheten och planeten påverkas däremot av den turbulens som finns i världen. Samtidigt vet jag att mitt fotfäste inte går att jaga. Kärlek, harmoni och omtanke behövs. Jag börjar med mig själv.