Browsing Category

Hinder i vägen?

Hinder i vägen?

Bekräftelse eller kärlek?

27 maj, 2016

Jag tror inte att det är ovanligt att man genom livet åtminstone har en relation som inte är så bra för en. Jag vet att jag har haft sådana. Man tycker mycket om personen, kanske älskar den, men den får en att känna sig mer eller mindre överkörd i vissa lägen. Är man trygg och mår bra är det sällan några bekymmer.

Man kan älska personen av hela sitt hjärta men ändå inse att man själv har ett värde som är stort. Det går bra att säga ifrån eller tillåta sig att ha distans när det behövs. Med lite jobb blir det en balanserad relation.

Jag tror dessvärre att många lever i sådana relationer utan att känna sitt eget värde. Då blir makt-balansen väldigt ojämn och livet blir ett ändlöst sökande efter bekräftelse. Av båda.

Den ena söker bekräftelse och reaktioner på olika sätt. Den andra söker bekräftelse genom kontroll och att inte vara tillgänglig vilket ger effekten av bekräftelsesökande hos den andra. Kärleken finns säkert men samtidigt verkar relationen ha gått vilse. Kan man inte älska sig själv kan man inte älska andra…

Många artister berättar i intervjuer att allt är tip-top så länge bekräftelsen finns tillgänglig men att det blir väldigt tungt om den försvinner. Det är lätt att identifiera sig utifrån den bekräftelse man får eller inte får och det ständiga sökandet blir som ett beroende. Jag är älskvärd eller inte älskvärd beroende på vad andra säger. Jag är en bra artist eller inte en bra artist om andra säger så.

När man får bekräftelse där det är svårt att få den känns det som ett enormt lyckorus. Indirekt ger vi makten att bestämma vårt självvärde till någon annan.

Den ständiga längtan efter lyckorusen och att bli bekräftad liknar sannerligen vilket missbruk som helst. Det ger de högsta topparna men också de djupaste dalarna. I förvirringen är det svårt att särskilja det från kärlek. Vi kan älska personen men bekräftelsesökande handlar inte om kärlek. I relationer med stark kärlek och trygga individer finns inget maktspel.

Om sång ska vara äkta i sitt uttryck måste den drivas av kärlek och inte bekräftelse (om man ska dra paralleller med liknelsen här ovanför). Det är en svår balansgång att vara sann kärleken och inte låta bekräftelsen spöka… En magiskt fin tråd.

Jag har kanske inte någon lösning på varken artisteriets eller relationens problem. Jag tror att det är viktigt att vara klarsynt. Att se skillnaden mellan sången/musiken, bekräftelsen och jobbet som ger ett leverbröd. Att försöka vara sann i sitt uttryck men ändå vara tillgänglig.

Att försöka få en balanserad relation till bekräftelse tror jag är nyckeln till ett sunt förhållningssätt oavsett.

Hinder i vägen?

Fritt uttryck

20 maj, 2016

När man utvecklar sång kan man göra det ur många aspekter. Alla sångpedagoger och sångare fokuserar på olika saker och utvecklar sin egen metodik för att nå fram till fria och tekniskt fungerande röster. Det är fantastiskt med den mångfalden!

Själv jobbar jag till stor del utifrån tre huvudaspekter.

Dels har vi själva hantverket; de tekniska färdigheterna att kunna utöva sång. Det är en stor del av mitt jobb. Att ha tekniska färdigheter skapar förutsättningar för att kunna uttrycka sig med sin röst. Att få se elever bli ”befriade” från begränsningar i rösten är något av det häftigaste jag vet.

En annan aspekt som jag själv fått tampas med när jag var yngre, och som jag ibland möter hos elever, är mentala begränsningar. De är avgörande för om vi exempelvis vågar ta plats, vågar utvecklas och vågar utmana oss själva. Det behövs sällan någon djupare analys för att lyckas bemästra sina begränsningar. Ibland räcker det att få höra att det INTE är en fysisk begränsning att ta en ton som verkar omöjlig vid första anblick. Ibland får man avleda, ibland räcker det att vara medveten och stundtals får man kanske ta ett litet snack. Det brukar lösa sig.

I mina ögon utgör de två ovanstående aspekterna själva ramverket i sången och skapar förutsättningar för att ge liv åt den tredje aspekten, som är det konstnärliga uttrycket.

Det konstnärliga uttrycket gillar att vara fritt och obesvärat av kontroll. Precis som med kärlek och vänskap kommer sångens uttryck aldrig att växa eller utvecklas genom att vi kontrollerar det. Hur gärna vi än vill känna att vi har koll på läget är det en illusion att inbilla sig att det skapar en frihet och växtkraft.

Många delar av hantverket behöver fokus, energi och kontroll  för att vi ska tillgodogöra oss tekniker som hjälper oss i vårt uttryck. För att det ska bli magiskt och underbart måste vi däremot släppa på kontrollen. Låta känslor och själen ta vid och ge liv åt all teknik som vi har lärt oss. Uttrycket måste få vara fritt. Precis som kärlek.

I det konstnärliga utövandet är det dessutom man själv som har tolkningsföreträde. Låter man hjärtat bestämma hur tolkningen blir kan inga ord från publiken väga tyngre. Oavsett om de är bra eller dåliga. Låter märkligt i en värld där allt ska recenseras och analyseras? Det är möjligt. Det konstnärliga uttrycket kan inte kontrolleras av vare sig åsikter, personer eller tankar. Det är fritt. Så det så!

 

Hinder i vägen?

In i väggen…

13 maj, 2016

Att vara sångpedagog till sig själv är inte det enklaste. Även om jag försöker hitta tid att boka in en och annan sånglektion hos en annan sångpedagog är det stundtals ett nödvändigt ont att vara lite ”boss” över sig själv när man ska lära sig en ny repertoar.

Stundtals verkar jag inte ha så värst stort förtroende för mig själv och vägrar blankt att lyssna. Som en obstinat 2,5-åring måste jag sätta mig på tvären och göra precis tvärtom. Att försöka göra omvänd psykologi på mig själv är stört omöjligt för då är plötsligt viljan att göra tvärtom puts väck!

Övningarna slutar i katastrof – med gråten i halsgropen manifesterar jag uppgivet att jag ALDRIG kommer att lära mig det här. Om jag bara hade lyssnat på mig själv hade jag för det första inte hamnat i den situationen till att börja med men jag hade också skrattat åt ett så dumt påstående som att tro att jag ALDRIG kan bli bättre. Det är klart att jag kan! Det gäller bara att gå rätt väg!

Tyvärr är det så att jag utnyttjar de tillfällen som jag är lite lagom tafatt som sångpedagog till max. Det enda motståndet blir ett uppgivet: ”Men Helene, kan du inte tänka dig att göra som jag säger, åtminstone lite grann?” Det blir problematiskt.

Trilskas jag ordentligt med mig själv blir resultatet att jag bankar in huvudet i väggen, blir sur för att jag inte lyckas, bankar in huvudet i väggen, blir arg för att det går så skitdåligt, bankar in huvudet i väggen och blir till sist så vansinnig att jag ger upp med ursäkten att IDAG VAR DET INTE MIN DAG!!

Egentligen vet jag ju varför det inte gick så bra. Jag gjorde inte grejerna i rätt ordning eller på det sätt som jag sade till mig själv.

Muskelminnet behöver känna på varje ord och vänja sig vid vokaler och konsonanter. Då är vägen till framgång enkel. Dessvärre är lockelserna till ”bara köra på-sång” ibland lite för lockande.

Det är lite som godis-skålen innan maten i svaga ögonblick. Hur blir ställningen mellan ordentlig mat och godis i slutet av kvällen? Inte riktigt som den borde… Ha, ha! Så är det med teknik och ”bara köra-på-sång” också. Sockerstinn och hängig innan läggdags är den värsta kombinationen. Precis så blir balansen när jag sjunger också. Vid teknik-övning som urartar blir jag bara irriterad och uppgiven. Mycket energi fast hängig på samma gång. För mig är det samma kamp.

Vid vissa tillfällen är ståndaktigheten så liten att man kanske inte ens borde ha en godisskål hemma. När det kommer till sång handlar det snarare om tid på dygnet. Jag känner mig själv… Jag vet att kl 20.00 och framåt är jag mer benägen att fuska och smita. Att öva in något nytt blir egentligen bara kontraproduktivt. Å andra sidan räcker det ibland med ett tillfälle av riktigt bra övning vid en bra tid på dygnet för att det sedan ska smitta av sig på mina senare repetitioner.

Att skapa en fungerande struktur är nyckeln för att lyckas. Jag behöver se till att utsätta mig för lockelserna när suget är som minst. Att låta ”köra på sång” få vara vad det är och låta det ta plats i ett annat sammanhang än när jag ska lära mig nytt. Att låta godis-skålen få stå framme när jag inte är som hungrigast och behöver mat. Då blir det bra =)

 

 

Hinder i vägen?

Musikaliska människor

6 maj, 2016

Hur många gånger har jag inte fått höra kommentaren ”jag är inte musikalisk”? Jättemånga! Näst efter ”jag kan inte sjunga” är det den vanligaste kommentaren när jag möter människor, som inte har sångbakgrund, och hamnar i ett sångsnack. Någonstans har man lagt sig på en graderings-skala och bestämt sig för att det är där man ska vara.

Jag har egentligen inga problem med tankesättet att alla har olika förutsättningar och olika förmågor. Om man har artister och professionella sångare som måttstock för om man kan sjunga eller inte förstår jag också att man inte alltid upplever att man ”kan sjunga”.

Mitt problem är bara att många upplever att det är ett konstant tillstånd som inte går att förändra! Bara blotta tanken på att  sjunga skrämmer många vilket ofta skapar spänningar som motverkar den fysiska prestationen. Likaså känslan av att inte kunna. Har ni hört talas om en självuppfyllande profetia??

Alla människor som har lärt sig ett språk är musikaliska! Sångteknikerna flödar ofta naturligt i talet beroende på om man ska berätta en hemlighet, behöver säga till ungen för femtielfte gången att sluta spela innebandy på skolgården när man har bråttom hem, eller när man står på en fotbollsmatch och ser favoritlaget vinna. Vi behöver inte tänka så mycket för vi varierar oss utifrån situation och behov.

Vissa människor är duktiga på att härma dialekter och att härma andra människor. Vi skrattar och beundrar den förmågan. Där har vi facit. Det är inte för inte som den typen av ”framträdanden” fängslar. Det är svårt att härma uttal och melodier på ett naturtroget sätt. Det innebär också att vi alla har lärt oss en melodi som stämmer överens med den dialekt som vi vuxit upp med. De flesta har faktiskt lärt sig ett språk. Det är är super-musikaliskt skulle jag vilja påstå!

Jag förstår att steget mellan talet till sången kan vara stort och svårt men med övning kommer färdighet… Jag vill bara att alla ska förstå att man kan bli bättre och framförallt att det finns fler forum för sång än bara professionella scener. Duschen och bilen fungerar alldeles utmärkt. Det finns många ”våga sjunga-körer” ute i landet.

Det finns ett forum för alla =)

 

Hinder i vägen?

Tystnaden talar…

16 april, 2016

Under en lång tid har jag varit nyfiken på röstyoga. Vad är det för något? Hur går det till och framförallt är jag nyfiken på vilka effekter man kan vänta sig? Har det något med sång att göra?

Nu går jag in på tredje av sex dagars intensivt röstyoga-arbete och har redan fått göra yogaövningar för tunga, mun och svalg som jag inte vet om jag nånsin kommer att behärska och andra övningar där jag känner mig mer hemma.

Oavsett hur lyckosam jag är i mina försök märker jag att övningarna resulterar i en avspändhet i både röstmuskler och kropp som är underbar. Att de skulle göra underverk för en spänd och blockerad röst råder ingen tvekan om.

Fröken Röstyoga har jag redan lyckats bli ”kär” i. Jag vill hela tiden höra mer av hennes hejdlösa skratt, glädje och och inte minst den vackra röst hon besitter. Hon säger dessutom så kloka saker.

Vi jobbar med många grejer på dagarna som fördjupar och breddar mina kunskaper. En övning, som borde vara enkel, har visat sig vara ack så svår. Jag tänkte reflektera lite över den här i bloggen.

Vi har TYSTA MORGNAR innan vi sätter igång dagens yoga-arbete. Det betyder att vi i ett par timmar ska försöka vara tysta…

Det finns många fysiska svårigheter för mig… Att vara tyst till exempel! Det är lurigt. Jag har insett tre saker hittills.

Jag har tydligen väldigt mycket att prata om på morgonkvisten. I vår familj vaknar jag oftast först och ligger kvar i sängen och tänker. Jag planerar, strukturerar och ser min chans till kreativitet. När maken väl vaknar, efter vad jag tycker är en oändlighet, överöser jag hans sömndruckna bruna ögon med ALLT jag klurat ut innan han ens slagit upp dem. Man kan säga att upplevelsen här med tysta morgnar har gett mig en del insikter..ha, ha! Vi får väl se om jag försöker ändra på den rutinen.

Med facit i hand kan jag se att jag tänker högt… Ofta! Jag får hela tiden hejda mig. I ett rum fullt med tysta människor blir det väldigt tydligt om man omedvetet börjar dryfta sina tankar högt…

Försök att sitta vid ett matbord tyst och äta naturligt utan att tuggandet av nötterna i morgongröten ska låta alltför mycket. Har jag snutit näsan ordentligt? Man vill ju inte att näsan börjar sjunga av sig självt helt plötsligt under tiden munnen är full av nötterna jag precis nämnde.

Jag märker dock att svårigheterna blivit enklare att förhålla sig till redan dag 2.

Vad vinner jag då?

Jag märker att tankarna och de krångliga känslorna lägger sig ganska snabbt. Kvar finns mina känslor och en kroppslig medvetenhet. Kroppen har tydligen en hel del att berätta för mig också. Småtrött, lite stel, en känsla av att inte riktigt vara i sån balans som jag skulle önska.

Hade jag haft möjlighet hade jag gått och sjungit ut de känslorna i några sånger, jobbat mig igenom känslorna och utan tvekan känt mig lite mer välbalanserad efteråt.

Nu får jag jobba med ett nytt verktyg (som i och för sig också innefattar en hel del sång). Det är jättespännande. Dessutom får jag en hel hoper sång-övningar som jag kommer ha nytta av för all framtid!

Är väldigt glad för att vara här just nu! =)

Hinder i vägen?

Mitt utbrytarförsök

8 april, 2016

Kärleken till sången har funnits ända sedan jag var väldigt liten. Den har varit beständig i ur och skur men vårt förhållande har inte alltid varit enkelt. I mina yngre tonår använde jag den som en ständig uppiggare om jag ex. haft en dålig dag i skolan, skulle sätta mig och läsa läxor eller om jag ville fira att killen jag spanade på lite extra just den veckan hade pratat med mig på rasten. Den var självklar som ett utlopp och humöret blev alltid så mycket bättre efteråt!

När jag började plugga sång kunde jag se hur tankar på prestation smög sig in under skinnet. Att lära sig ett hantverk i en ständig utvecklingsfas är inte alltid helt enkelt. Ena stunden var jag lyckligare än en sockerkickad ekorre och andra stunden kände jag mig som en deprimerad Ior.

Senare i studierna övergick prestationstankarna i vissa perioder till prestationsångest. Stundtals var den förlamande och ibland infann sig panik om jag hamnade i ett utsatt och oförberett läge.

På gott och ont ville jag alltid vara bra på den teknik som jag var mindre bra på. Oftast upplevde jag att ALLA ANDRA var bra på det som jag själv inte behärskade och definierade mig som sångerska utifrån den parametern. Istället för att lyfta fram och se mina styrkor fick jag många gånger kämpa med en misstro på mig själv. Vissa stunder var det en lika stark kraft som gravitationen!

Under flera sommarlov i min tidiga 20-årsålder jobbade jag som receptionist på ett hotell. En sommar kom en manlig pilot och hans fru, som var flygvärdinna, dit på semester med sin lille son. De var fantastiskt trevliga och riktiga glädjespridare. Deras två dagar långa besök höll på att förändra mitt liv. När det var dags för dem att bege sig vidare sträckte piloten fram ett visitkort och sade ”Om du skulle vilja bli flygvärdinna en dag så ringer du mig. Då ska jag hjälpa dig så att du blir antagen på utbildningen”.

Oj, oj! Skulle jag sluta med sången och musiken på heltid och ge mig ut i världen i stället?? Jag som ägnat mig åt musikstudier under tiden som mina kompisar gav sig ut på ena utomlandsvistelsen efter den andra! Visst var jag avundsjuk på allt som de fick se. Skulle jag ta chansen?

Med lite darrig hand tog jag mod till mig och ringde till piloten. Vi pratade om hur livet som flygvärdinna skulle vara och hur fantastiskt det var att få möjlighet att se världen. Veckan därpå åkte jag, fylld med entusiasm, upp till Stockholm och Arlanda för att se hur det såg ut från insidan. Jag träffade fler flygvärdinnor och piloter och mina tvivel började att suddas ut.

Jag kände direkt att det här var en häftig värld som jag väldigt gärna ville vara en del av. Tillsammans med min vän piloten kände jag mig som en rockstjärna. I mina ögon befann jag mig i en miljö som var så nära ett rymdcenter jag kunde komma och jag fick tillgång till utrymmen och intryck som jag aldrig hade fått annars. Jag var hänförd av hela upplevelsen.

Jag bestämde mig för att skicka in en ansökan och avbryta mina folkhögskolestudier. Då kom ett mindre hinder… Jag var två månader för ung för att söka. Det spelade ingen roll att jag skulle ha åldern inne när jag var färdigutbildad. Jaha, det var bara att åka till folkhögskolan och läsa en termin för att söka flygvärdinneutbildningen till våren istället.

Det var såklart jätteroligt att träffa alla kompisarna igen och det kändes väldigt bra att vara tillbaka. Två veckor in på terminen hände det ofattbara. Terrordåden i USA den 11 september 2001. På skolan hade vi en collegeklass där hälften av eleverna var amerikaner. Terrordåden kom plötsligt väldigt nära oss även om vi bodde i en mellanstor stad i Småland långt bort från världens kaos.

För mig infann sig en förlamande skräck inför mitt nya livsval. Det kanske låter överdrivet så här i efterhand men i den stunden, när jag var 20 år, var det sant och på riktigt. Jag hade inte sett mycket av världen eller dess faror. Jag hade ju ägnat mig åt annat och dittills sett sången, mina kompisar och killspaning som de viktigaste delarna i min vardag.

Beslutet att inte fullfölja mina framtidsplaner kom direkt när jag fick se nyhetsreportagen. Jag blev rädd.

Det finns inga tveksamheter om att jag hade levt ett härligt liv som flygvärdinna. Jag hade trivts jättebra. Omständigheterna gjorde det omöjligt för mig att fullfölja just då.

Socialt levde jag ett fantastiskt liv med mina klasskompisar och jag älskade miljön som jag fick vara i hela dagarna. Självtvivel är nog inte ovanligt när man utvecklas. Det är väl det som är själva poängen med utveckling i ett konstnärligt ämne. Var är jag i den här tekniken? Var är mitt uttryck? Vem är jag som konstnär?

Det blev som det blev. Det blev väldigt bra =)

 

 

Hinder i vägen?

”Fastnande” lilla jag

1 april, 2016

Mitt bekymmer, som jag inte verkar dela med så himla många andra, är att jag fastnar. Jag tror att jag är ganska ensam om mitt hinder även om jag vet att man inte alltid ser hela sanningen i de välstädade hem jag möter hos andra, eller hör under de mest fantastiska konserter.

I vissa lägen är jag fyrkantigare än fyrkantigast! När fyrkanten är skapad känner jag mig fullkomligt fri och kan ägna mig åt det som är roligt och kreativt. Om jag bara inte fastnar i fyrkantsbyggarfasen, som verkar vara väldigt viktigt för mig.

Ett tydligt exempel är tvättstugan. Om det inte är ordning där, vilket händer lite titt som tätt, kan jag omöjligt börja dammsuga huset. Jag har en inre arbetsgång som omedvetet eller medvetet etsat sig fast i hela min kropp.

Det hade säkert inte varit ett så stort problem om det inte vore för att tvättstugan är det som tar mest energi. Jag blir på dåligt humör och tappar lusten rätt snabbt! Ha, ha!

Att påbörja det projektet och sedan inte hinna slutföra det är en ännu värre katastrof. Då ligger det dessutom klädhögar (i bästa fall) uppradade någonstans i huset och ropar ”Du är inte klar, du är inte klar!” I retsam ”Robyn – do you really want me”- ton!

I det läget har jag två alternativ. Antingen dammsuger jag först och skiter i tvättstugan med resultatet att jag inte känner att det är städat. Eller så skjuter jag upp tvättstugan och dammsugningen…. Brukar bli lite 50/50 utdelning i den matchen.

Kanske verkar som ett trivialt problem – och det är det. Att jag skriver om det här är för att det är samma sak när jag ska sjunga och lära mig lite mer svårare låtar.

Där har jag också en inre arbetsgång. I teknologins magiska ålder, när man har tillgång till nästan all musik, är det som att jag inte kan sätta igång att repa in nya låtar om jag inte först gjort en ny spellista och lyssnat på musiken många gånger om. En aktivitet som faktiskt tar en del tid.

Nästkommande förutsättning brukar mötas av ett visst motstånd. Hitta rätt noter. Det ska ju helst vara rätt tonart och är det inte det får jag fixa och trixa lite själv.

Därefter blir det magiskt när man får sätta tonerna i den nya musiken och jag får göra det jag älskar! Jag känner mig trygg i att alla stegen varit viktiga i processen att angripa den nya musiken (även om jag förstår att det säkert hade gått ganska bra utan att ha lyssnat tusen gånger på samma låt också).

Jag är tydligt en tjej som gillar byxor och hängslen. Det kan tyckas märkligt för andra som inte är ”fastnande” människor. För mig är det så viktigt att ta tag i det största motståndet först för annars får jag inte någon struktur på resten heller. Inget konstigt eller fel på något sätt. Det är bara mitt sätt att hitta magin =)

Hinder i vägen?

Att det ska behöva krångla så evinnerligt!

5 mars, 2016

Jag är inte alltid en så tekniskt lagd person. Även om jag tycker att jag ofta lyckas!

Just nu håller jag på att spela in lite grejer till min undervisning och använder mig av ett välrenommerat “bra” inspelningsprogram för att jag ska slippa alltför mycket strul. Det är bara det att inget fungerar när jag ska ge mig på denna uppgift! Jag blir tokig! Nu kommer säkert någon at tänka “har hon kollat det här innan hon startar eller har hon klickat i den rutan” och det lovar att jag att jag har. Någon gång!

Jag har tur som har en man som är van att använda liknande program och verkar ha magiska händer när det kommer till datorer. Han behöver bara sätta sig och klicka på rec och så fungerar det. Oförstående inför min frustration!

Vi ställer in allting så att det ska fungera. Jag tar inte bort en enda pryl och ser till att inte klicka någonstans innan jag avslutar det. Ändå fungerar det ALDRIG när jag öppnar programmet nästa gång!! VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG????!!! JAG HAR JU INTE ÄNDRAT NÅGOT!!

Det som skulle ta en halvtimme tar istället tre timmar (om jag nu inte har assistans på plats hemma)! Jag har snappat upp ett och annat och har haft lektioner i att använda programmet och ändå är det som att det ska trilskas värre än en envis åsna så fort jag står på egna ben. Det där programmet skrattar sig säkert blått av andnöd åt mina tafatta försök att felsöka och mina psykbryt. Det sover säkert alldeles gott därefter när det inser att det ännu en gång vunnit och leder med typ 1000-0.

Jag blir bara så trött!

Har jag gett upp?? Absolut inte! Någon gång ska jag vinna och börja vända matchen. Starkare och klokare med vetskapen att jag har gått på varenda nit i världshistorien. Det kommer inte att kunna lura mig så himla länge till!

Jag är så vansinnigt frustrerad just nu att jag VÄGRAR att härleda detta till sången PUNKT! (Ni kan dock veta om att detta har hänt mig titt som tätt i sången också. Sent fick jag lära mig det smarta sättet att öva på – kanske att jag berättar om det när jag lugnat ner mig. Tidigare hände det ofta att jag lyckades trampa upp ett hål av fel som jag hade stora bekymmer att ta mig upp ur när jag skulle lära mig en ny svår låt). Nu ska jag tycka synd om mig själv och vara väldigt arg! TACK OCH HEJ!

Hinder i vägen?

Att gilla sig själv.

22 februari, 2016

När uttryck som “inte ska väl jag” , “oj, tycker du att den här gamla trasan är snygg??” och “nej, jag är absolut inte bra på den grejen” tenderar att florera som den dagliga dosen kaffe är det lätt att fastna i de tankarna.

Kanske har vi ett synsätt på oss själva där andra besitter storartade förmågor medan man själv är lite mindre bemedlad? Jag tror att många får ta just den inre kampen… Kan det möjligtvis också vara så att den jargongen är ett av många sätt att uttrycka sin ödmjukhet inför andra människor? Jag kan tänka mig att det kan vara så.

Jag gillar ödmjukhet skarpt. Jag försöker att leva med ett ödmjukt förhållningssätt  inför det mesta jag möter. För mig personligen har det öppnat många fler dörrar än det har stängt. Jag lyckas kanske inte alltid men jag hoppas innerligt att det är något som lyser igenom i sättet jag möter andra människor på.

Det är bara det att ödmjukhet inte står i någon sorts motsats till att gilla sig själv och vara nöjd i sin skapandeprocess. Inte i min värld i alla fall. Snarare tvärtom. Det betyder inte att alla bullar man bakar alltid blir perfekta eller ens bra. Det betyder bara att man njuter av att baka dem och gillar att äta dem. Man ställer om gradtalen på ugnen och provar igen. Om jag inte funderar så mycket på hur bullarna står sig i konkurrensen med trevliga grannfruns, som bakat sina med vaniljkräm och kristyr, kan jag njuta mycket mer av både hennes och mina. Nästa gång kanske vi byter recept. Så småningom kanske vi bakar de godaste bullarna i världshistorien om vi hjälps åt?

För snart två år sedan gick en fantastisk sångerska bort. Vi var goda vänner i vår tidiga 20-årsålder men när familjelivet och livet utanför studierna började kalla tappade vi bort varandra. Hon var den starkast lysande stjärna man kan tänka sig men hon lämnade alltid utrymme åt andra. Det fanns alltid en ödmjukhet inför andra människor och deras sångprestationer. Ett genuint intresse för andra och såg till det som var bra i både personligheter och sångröster. Hon förmedlade en trygghet, verkade veta hur hon ville använda sin röst och blev väldigt framgångsrik. Visst pratade vi någon gång om att hon kunde känna självtvivel och var inte alltid nöjd med sina prestationer men hon älskade att sjunga. Det lyste hela tiden igenom. Hon var trygg i skapandeprocessen och verkade bli alldeles uppslukad i musiken. Om hon hade fått leva vidare hade de stora världs-scenerna säkerligen varit hennes hemmaplan.

Vad vill jag få sagt med detta? Att gilla det man gör och vara trygg är inte en provokation mot jantelagen. Det innebär inte att man saknar talang eller att man nöjer sig där man är i utvecklingen. Det handlar bara om att inte se sina prestationer i någon form av diggilista på P3 där man hela tiden jämför sig med andra.

Sång och musik är levande och det blir inte alltid som man tänkt sig. Inte bull-bak heller. Man blir sällan färdig. Att hitta glädje och trygghet i den processen triggar inte någons hävdelsebehov utan får förhoppningsvis motsatt effekt. Tryggheten kanske sprider sig vidare?

 

Hinder i vägen?

Ljuset går upp!

17 februari, 2016

Jag har ingen aning om vad radioprogrammet handlade om eller vad radiopratarna egentligen sade. Jag var på väg från jobbet och hade precis gett upp den finska schlagern på P2 när jag bytte kanal på bilstereon. Det var ett uppsluppet samtal mellan några upplysta människor som verkade prata om något viktigt. Ungefär så långt hann jag uppfatta av samtalet innan jag skulle parkera bilen och hämta barnen i skolan. Då sade en av männen något som fastnade. Han berättade om ett uttryck som en närstående släkting till mannen lite ironiskt brukade säga.

”Det finns många finesser på ett järnspett”

Vilket ”hallelujah-moment”. Man kan tolka uttrycket precis som man vill men för mig har det vissa likheter med hur jag sett mig själv och min sång tidigare. Ja, precis så är det ju!

Vem skulle förvänta sig av ett järnspett att vara ett multiverktyg med vridbara delar och motordrivna grävskopor?? Det gör inte jag. Ett järnspett är ju rätt bra att ha precis som det är. Fast jag gör nog det lite när det kommer till mig själv. I vardagliga livet inbillar jag mig nog ändå att  det skulle skapa harmoni om jag bara kunde baka väldigt goda biskvier och göra roliga figurer i lera som jag är hemskt dålig på. Kanske att jag ibland också förväntar mig att jag ska kunna det…

Redan innan jag gick in i väggen var detta en kamp. I dag kan jag tack och lov säga att jag är frisk från utmattning och att jag är fri från sådana tankar. Jag ser varningstecknen på lång väg och hoppas vara så klok att jag lyssnar på dem om det skulle bli en nästa gång.

Så var det inte tidigare. Jag hade stora förväntningar på mig själv och nöjde mig inte med att vara riktigt bra på att göra kroppkakor och ha de goaste kramarna över till barnen hela tiden. Det var lätt att misslyckas för vem hinner egentligen med och klarar allt? Jag är så glad för att jag tagit mig vidare ur det.

Så har det också varit när det kommer till sång. Jag har inte velat begränsa mig i någon genre för jag förväntade mig av  mig själv att jag skulle bli bra på allt. Mest i det som jag var sämst på.

Visst har jag övat och jag har lärt mig mycket (om än inte allt) men jag önskar ändå att jag, när jag var yngre, inte hade identifierat mig så intensivt med det jag var sämst på.

I dag vet jag på vilka grunder min musikalitet står och vad jag behöver för att lyckas lära mig nytt. Min process skiljer sig säkerligen från många andras. Det är inget fel eller konstigt.

Om jag nu skulle vilja vara ett multiverktyg väljer jag i dag att lära mig nytt för att jag vill och inte för att jag förväntar mig att redan kunna det. Heja mig och järnspettet. Järnspettet kanske inte är så lyckligt lottat som jag egentligen? Jag har möjligheten att uppgraderas och bli bättre. På att sjunga och vara som jag <3