Browsing Category

Hinder i vägen?

Hinder i vägen?

Jag har vunnit över mitt hatobjekt!

8 juni, 2017

En kan säga att jag haft det väldigt roligt, intensivt och händelserikt sedan jag skrev sist. Det känns som att tiden efter påsk har försvunnit i ett rasande tempo!

Jag har under denna tid lyckats vinna över något som tidigare har varit mitt riktiga hatobjekt! På riktigt!

Jag har börjat SPRINGA. Till en början var det inte så mycket mer än ett snabbt gångtempo för att jag skulle försöka behålla någon form av lust till att springa igen. Jag springer fortfarande inte en mil ”hit” och verkligen inte ”dit” heller men en bra bit kommer jag ändå.

Den här gången bestämde jag mig för att testa något nytt – jag skulle ha lite go musik som jag gillar i öronen. Det kanske kunde göra skillnad?

Ja, men…. VARFÖR har jag inte fattat det tidigare???? Vilken skillnad! Istället för att analysera varje andetag som om jag vore en gammal skraltig bil med hål i bensintanken kunde jag fokusera på musiken istället!

”Jag gillar att träna men hatar att springa”. Det har varit min ständiga replik när någon frågar, Det finns för mycket tid att tänka och analysera hur mycket jag hatar att springa! Musiken förändrade allt! Den tog udden av det värsta och när det blev riktigt jobbigt kunde jag falla tillbaka på mina öron.

Att gå från självtvivel i varje steg till att känna att man kan njuta av vacker natur har ändå varit en tuff process mentalt. Att känna att man klarar av att springa lite till bara jag sätter nästa fot framför den andra var inte självklart. Att inse att NU är allt som spelar någon roll blev en utmaning i sig. Det enda fokus som behövs är på foten som ska flyttas. Punkt. Mer analys behövs inte. Fast min analytiska hjärna vägrade förstås att ge upp utan ett regelrätt slagsmål. Typiskt.

Jag kom runt första rundan. Vilken vinst!

Jag VET att många känner exakt samma sak när de tar steget att börja sjunga eller när de ska lära om ett invant sångmönster. Jag har själv varit med om samma process när jag ska lära nytt och när jag tyckt att det varit svårt. Även där tampas man med ett reaktionsmönster som sitter lika rotat som mina löpartankar gjort. Att gå från självtvivel i varje ton till att känna att man kan hitta glädjen och njutningen i att sjunga en sång är inte en självklar process. Att låta fokus få ligga på varje litet utvecklings-steg man tar i stället för att analysera var man är i jämförelse med det mål man har ÄR en utmaning i sig.

Det kanske inte är så konstigt att jag inte hunnit skriva egentligen. De sista månaderna har det behövts lite extra fokus på att omforma mig själv och mitt förhållningssätt till något som jag numer fullkomligt njuter av. Jag längtar till nästa springtur och friheten i naturen!

 

Hinder i vägen?

Sån här är jag…;)

27 mars, 2017

Hur identifierar jag mig? Om jag skulle sammanfatta mig själv med tre ord vad skulle det vara? När det kommer till sången vet jag hur jag identifierar mig i dag och visst är det så även när det gäller hur jag är som person.

Att börja utmana denna bild är inte helt lätt. Inte som person och verkligen inte när det kommer till sång.

Jag har lätt att inspireras av allt runt omkring mig och inser att jag periodvis haft en målbild som varit en kilometer i diameter. Då var det bara att börja lägga ner sångtimmarna. Eller förlamas av berget framför näsan. Jag har nog gjort lite av båda skulle jag tro.

När något började lossna tekniskt mot ett helt nytt sound, och jag borde har förväntat mig en jublande glädje, kom det märkliga… Låter det här verkligen som jag??!! Är det verkligen JAG när jag sjunger så här. Fastän jag bestämt skulle lära mig att låta på ett särskilt sätt blev det en fullskalig identitetskris när jag hörde hur det faktiskt lät!

Ja, det ska inte vara lätt minsann! Ha, ha! Har man inte ågren över att man inte har den röst som man skulle vilja ha så kan man ju ha mindre ångest över att man plötsligt börjat få till den rösten! Det gäller ju att man har identiteten klar för sig liksom… =)

Så är det för mig privat också. Det är lättare för mig att fullfölja ett träningschema när jag identifierar mig som en person som faktiskt tränar och jag har lättare att längta ut i naturen om jag identifierar mig som en friluftsnisse.

Enkelt och klappat och klart? Nu kommer jag kunna säga nej till en chokladbit bara för att jag säger till mig själv att jag är en person som kan säga nej till choklad? Ha, ha! Nej, det tror jag inte. Fast jag tror helt klart på att om jag börjar processen att omvärdera min ”identitet” så kommer det att gå mycket lättare =) Jag får helt enkelt börja i rätt ände!

Hinder i vägen?

Jag hatar att förlora…

20 mars, 2017

Jo, men nu när jag sagt det kan jag ju inte dölja det längre… Jag hatar verkligen att förlora!

Som tonåring sade jag alltid att jag INTE var någon tävlingsmänniska och undvek alla former att situationer där jag skulle vara tvungen att tävla. Den som köpte den lögnen allra bäst var jag själv. Varje gång det var någon form av tävling på gång såg jag till att jag förlorade snabbt som attan så att jag slapp tävla längre. Ett perfekt läge för alla resonerade jag.

När jag pluggade på musikhögskolan tackade jag oftast nej om jag fick frågan att sjunga vid någon mer offentlig tillställning. Jag skulle ju kunna riskera att misslyckas. En tanke som var alldeles förlamande i det sammanhanget. Jag svarade ganska konsekvent ”Nej, men jag tror inte jag har tid… Det blir nog svårt… Fast jag har däremot en kompis som skulle vara perfekt” och så såg jag till att någon annan fick chansen istället.

När jag blev tillsammans med min man kom det brutala uppvaknandet.

En kväll satt vi och spelade Fia med knuff.  VILKEN FRUKTANSVÄRD UPPLEVELSE! Jag insåg att min ”jag bryr mig inte”-attityd var vansinnigt svår att upprätthålla med någon form av heder i behåll när vinstchanserna varierade lika mycket som aprilvädret. Jag fick hjärtklappning när mitt försprång blev mindre och mindre. Att hålla mig cool och inte avslöja hur besviken jag blev när jag blev omkörd var snudd på omöjligt…. Vilken pärs!

Efter den upplevelsen fick jag omvärdera min uppfattning om mig själv som tävlingsmänniska. Jag förstod att jag inte enbart var en tävlingsmänniska – jag var så mycket av en tävlingsmänniska att jag dittills vägrat att tävla och riskera att förlora. Jag utmanade mig inte alls eftersom risken att misslyckas var så jobbig att tänka på.

Vilken tur att jag ändå utsatte mig för detta fia-spel! Jag fick ganska snabbt lite perspektiv på mig själv. Jag ser inte mina sångprestationer som möjliga misslyckanden längre. Det är viktigare att fokusera på vad jag vill säga med musiken som jag framför än om jag överträffar mina ambitioner eller inte. Jag låter dessutom alla former av tävlingar vara tävlingar. Om jag känner att jag orkar med den känslomässiga berg och dalbanan som jag tvingas åka i förstås. Annars håller jag mig utanför =)

Jag ger allt när jag behöver och fokuserar på att ha roligt. Konstigt att jag tyckte att jag behövde resonera annorlunda än så… Ha, ha! Att förlora är ändå ett ganska relativt begrepp. Gillar jag tävlingen har jag ju vunnit oavsett om jag vinner!

 

Hinder i vägen?

Mat, mat, fokus, mat!

13 mars, 2017

Nej, nu ska jag komma igång med min superduper kosthållning igen! Det krävs lite extra jobb när period-veganen i familjen är i stark minoritet. Fast det är dags nu. Inte en dag för tidigt. Fokus på mat, hitta goda recept, planera inköp, handla och så laga mat, laga mat och laga mat.

Hoppsan nu var tvättkorgen full! Hinner jag fixa? Nej, jag hann hälften. Nu måste jag laga mat!

En snabb tur med dammsugaren. Yes. Det hann jag! Nu ska jag laga mat.

Kanske skulle hinna att sjunga lite…? Nej det hann jag inte. Nu får jag börja styra upp middagen.

Hjälp vad dammigt det är på kökshyllorna. Så här kan man ju inte ha det. Tar fram trasan, fuktar och börjar…. Neeeeej, jag hann ju inte hänga tvätten härom dagen! Av någon outgrundlig mat-anledning lyckades jag visst förtränga det. Det är bara att börja om! Fast bara om jag hinner innan jag ska laga min mat.

Är huset skinande rent kan man vara säker på att jag inte hunnit laga mat!

Hmmm. Situationen är aningen tillspetsad och kanske inte helt sann, för jag behöver sällan sköta hushållet på egen hand. Jag har dock en tendens att bli väldigt enkelspårig i mitt fokus. Jag kan liksom inte ta in för många saker på samma gång. Det är däremot 100 procent sant!

Så är det med sångteknik också. Jag kan inte fokusera på allt samtidigt. Jag måste tyvärr inse mina begränsningar och koncentrera mig på några få utvecklingsområden i taget. Långsamt blir jag bättre och kan börja släppa in andra delar. När det första går per automatik går det helt klart lättare att ta in ytterligare fokusområden.

Så får det bli med mat och allt det andra också. Då var det bestämt och klubbat. Glöm nu inte det, kära Helene!

Hinder i vägen?

Alla hjärtans dag

13 februari, 2017

I morgon är det alla hjärtans dag… Hmmm… Jag är en person som älskar kärlek men jag har faktiskt ett lite komplicerat förhållande till Alla hjärtans dag.

På gymnasiet kunde man beställa rosor som skulle delas ut offentligt i klassrummen på Hollywoods kärleksdag nummer ett. Jag och mina kompisar skickade vänskapsblommor till varandra men i övrigt var mina rosceremonier ganska skrala. Att andra fick buketter av rosor, som man såklart i sann Alla hjärtansdaganda antog kom från hemliga beundrare, var inget som bekom mig. Åtminstone inte vad jag visade.

Kände jag mig oälskad? Absolut inte! Jag tyckte inte heller att dessa offentliga rosutdelningar var särskilt jobbiga, även om jag, i hemlighet, hoppades få den ultimata bekräftelsen från killen jag spanade på lite extra just den veckan. Till största del var det vänskapsrosor som delades ut och det var ett fint tillfälle att skriva fina ord till de människor som betydde mest för en.

Romantiklös var jag egentligen inte heller. Jag hade pojkvänner på gymnasiet även om de relationerna sällan lyckades sammanfalla med Alla hjärtans dag. I ettan tror jag i och för sig att jag lyckades bli tillsammans med en av dem på Alla hjärtans dag. För att göra Hollywood-versionen av kärlekshistorien komplett önskar jag att hade kunnat bjuda på en romantisk historia där denna relation hade startat med en ros i rosutdelningen under dagen. Tyvärr tror jag det var ett roslöst tilltag lite senare på kvällskvisten.

Den romantiska komedins kulmen nås på Alla hjärtans dag. Det är hjärtan och blommor överallt i affärerna och alla tar ledigt från kvällsaktiviteter för att bygga upp hajpen om årets mest romantiska dag! Restauranger blir fullbokade i ett nafs och affärer blomstrar. Förväntningarna är skyhöga.

Jag vet inte om Alla hjärtans dag är den mest romantiska dagen för mig. Det finns många anledningar att fira sin kärlek men 14/2 är bara en dag av många. För mig blir den inte mer kärleksfull för att ytan är så bländande stark av glitter, rödfärg och förväntningar.

Jag älskar kärlek och romantik! Den kan se ut på många sätt – även utan chokladhjärtan och små nallar med ändamålsenliga kärleksbetygelser som delas ut för att det är dags för Valentin.

Visst ska jag älska mina nära och kära i morgon – precis så som jag försöker göra andra dagar. Kanske att jag fyller hjärtat lite extra för att det är en dag som vi uppmanas att älska.

Ytan, förväntningarna och stoltserandet tror jag att jag hoppar över däremot. Jag ser igenom rosceremonierna. De är inte nödvändigtvis fyllda av mer kärlek än sovmorgonen man får en söndag när natten har varit tuff med ett sjukt barn eller den där goda middagen som lagas när man utarbetad har somnat på soffan.

I folkhemmets stora musikfest, Melodifestivalen, som sammanfaller med tiden för Alla hjärtans dag finns vissa liknelser. I mina ögon blir inte musiken bättre av en fantastisk ljus-show eller perfekta högtalare hur gärna man än skulle kunna önska det ibland. När musiken, ljuset och ljudet lyfter varandra är det fantastiskt och häftigt men stundtals kan ljusshowen vara hela upplevelsen för mig i det sammanhanget. Hjärtat i musiken kan inte maskeras med en perfekt yta.

Enkelhet, innerlighet, ärlighet kan också gå rakt in i hjärtat och röra till tårar. Jag har många musikaliska exempel och ännu fler romantiska exempel. Jag tror jag kör på det stuket även i morgon!

Ni som älskar nallebjörnarna och rosbladen ska såklart köpa så många gelehjärtan ni orkar äta och boka bord på den finaste restaurangen ni kan tänka er. Det finns inget ytligt i ett genuint Alla hjärtans-dagsfirande. Precis som i melodifestivalen finns det storartade, glamorösa bidrag som berör ända in i ryggmärgen. Det gillar jag!

Njut ordentligt av kärlekens energi i morgon. Världen kan behöva lite extra kärlek just nu. Jag ska också sprida kärlek i morgon. Fast det blir på mitt sätt.

Sjung med hjärtat och älska ditt uttryck. Älska, njut och ta vara på morgondagen (och alla andra dagar)!

 

 

Hinder i vägen?

Späckhuggarna och min väg tillbaka

16 januari, 2017

För många, som jag träffar, blir sången något som ger en paus från vardagen och alla måsten. En välbehövlig mental vila där det enda fokus som man kan ha är på vad som ska sjungas. Det går inte fokusera på så mycket annat för då faller sången.

Det är utan tvekan både ett läkande och kraftfullt verktyg för att må bra!

När jag själv var inne i väggen och vände för fem år sedan blev sången en väg tillbaka. På många sätt känner jag mig helt återställd i dag och kan tillskriva både sångelever och sångglädjen, som kom tillbaka, en stor del av läkningen.

Problemet var att i början kunde jag nästan inte sjunga alls. Det var så starkt förknippat med min prestationsproblematik.

Vad hittar man på när man jobbar med sin hobby?? När det roligaste man gör på fritiden som barn övergår till jobb i vuxen ålder är det svårt att vara uppfinningsrik.

Jag kunde inte titta på tv-serier eller läsa böcker som engagerade. Tv stimulerade för mycket och Facebook var bara att glömma. Barnfilmer med barnen gick bra en stund.

Snacka om att isolera sig… Jag började titta på youtubeklipp med vildhästar som sprang över öppna fält. Det var något befriande i att titta på kraftfulla hästar som sprang i full galopp.

Efter ett tag snöade jag in på simmande delfiner istället. När jag började titta på dessa fantastiska djur började tipsen från youtube-listan snart att handla om späckhuggare.

Man kan säga så här ”JAG VAR SÅLD”. Jag plöjde klipp efter klipp med späckhuggare. Både i frihet och i vattenparker.

När jag kom in i späckhuggarvärlden hade två späckhuggare dödat två tränare lite drygt två tidigare. En ung manlig tränare på Teneriffa dog i en brutal attack  december 2009 av en SeaWorld-född ung späckhuggare. En av SeaWorlds mest erfarna tränare dödades i januari 2010 av den stora och viktiga avelshannen i Florida, som själv gick bort 6 januari i år. Kvinnan blev hans tredje dödsoffer.

Debatten om lämplighet att ha späckhuggare i fångenskap hade precis påbörjats på riktigt i USA. Om tränarna skulle vara i poolerna hos dem var en fråga som togs på allvar. Nu började media att granska industrin grundligt och senare kom både en bok (Death at SeaWorld) och filmen Blackfish.

Tack vare ett domstolsbeslut fick tränarna inte vara i poolerna under showerna längre och nyligen har SeaWorld informerat att de avslutat sitt avelsprogram. Stora saker har hänt under de fem år som jag har följt djuren!

Debatten och medias bevakning gjorde att mycket forskning kom till allmän kännedom. Rena felaktigheter som SeaWorld matade turisterna med, som gynnade industrin, tappade sin trovärdighet.

Mitt i detta satt jag! Jag läste, läste och läste. Jag var så fängslad man kan vara!

Jag blev alldeles förskräckt av ett avelsprogram där man korsar raser som håller sig undan från varandra i det vilda och inte har interagerat på miljoner år. Den ena rasen äter fisk och lever i stora samhällen och den andra rasen äter däggdjur (man har till och med sett dem äta rådjur som simmar i vattnet) och lever i mindre samhällen. De skyr varandra som pesten i det vilda.

Jag fick läsa om hur de brutala fångstmetoderna gjorde att USA och Canada på 70-talet förbjöd SeaWorld att fånga späckhuggare i Nord Amerika. Många späckhuggare dog. SeaWorld flyttade fångstområde till Island… En ras som det inte har forskats så mycket på. Lämplighet för avelskorsning och mänsklig hantering är med andra ord inte särskilt underbyggd.

Jag insåg snart att det här är ett extremt intelligent djur med högt utvecklade känslor. Precis som vi. De har en tydlig struktur i sina samhällen där de vuxna med tydlighet fostrar de små.

Ni ser… Jag skulle kunna prata länge, länge om detta… Jag har säkert redan tappat ert intresse för länge sedan.

Grejen är att jag, tack vare denna späckhuggare-hobby, så väl känner igen mig hos sångelever och körsångare som använder sig av sången på samma sätt. Jag ser hur sången blir en återhämtande stund där lågan många gånger får utrymme att tändas igen. Det är kraftfullt!

 

Hinder i vägen?

Tomten, kan jag få ett par timmar till?

9 december, 2016

Såhär års råder det inte brist på sång för mig. Tvärtom är världsbilden fylld av sånger i mitt liv. Sångavslutningar på terminen hägrar och sången klingar. Det är helt underbart!

Det enda som jag saknar är tid. Tid till att lugna ner tempot litegrann. Att känna att den fartfyllda, roliga och effektiva december bryts av med några timmar för långsamma samtal och ineffektivitet. Varje dag.

Jag älskar samtidigt tempot och att se sångprocesser blomma ut.

Effektivitet är en drivkraft som hjälper mig att genomföra och slutföra det jag tänkt. Jag gillar att ha många bollar i luften.

Det hade ändå varit gott med lite utrymme att bara ha tråkigt. Om dygnet hade haft några extra timmar. Tänk om familjen hade haft några stunder när vi hade fått kämpa för att komma på någon aktivitet att göra. Som motvikt.

Samtidigt är min december väldigt fin! Även om den går undan i ett rasande tempo. Få månader hinner att skapa så många minnen och glädjeämnen som just nu.

Istället för att sakna den tid på dygnet som jag inte verkar ha ska jag passa på att njuta av all den tid som jag faktiskt utnyttjar. Jag ska fira med ett par långsamma samtal i veckan och vara närvarande här och nu. Det ska jag göra. Här och nu strålar ljusen och sångerna. Det är fint det.

Hinder i vägen?

Sluta kriga med mig!

30 november, 2016

De bästa insikterna i mitt liv kan komma lite varstans ifrån och ursprunget behöver inte ens verka logiskt. För ett tag sedan hamnade jag framför ett hund-hanteringsprogram på tv:n som gav mig en så grymt häftig AHA-upplevelse. Min egen övertygelse och process, som jag är inne i just nu, blev plötsligt solklar och fullkomligt odiskutabel =)

Den supersöta och till synes snälla hunden tände till på en millisekund och tuggade plötsligt fradga. Istället för att gå in i en maktkamp sade coachen: Hunden vill ha krig och jag vill ha fred. Då måste jag matcha hans krig med minst lika mycket fred. Lugnet, harmonin och coachens bestämda övertygelse hjälpte sannerligen hunden. Den blev sådär söt och snäll igen, som den först såg ut, efter bara en liten stund.

Shit alltså! Jaha, när min röst trilskas och vägrar göra som jag vill ska jag alltså möta detta med ”fred”? Inte med ett fullskaligt krig där maktkampen enbart åstadkommer en röst i spillror och utmattning med andra ord?

Jag har nog gjort min beskärda del av den senare varianten i mina dagar. Totalt fruktlöst kan jag tillägga…

Jag ska helt enkelt vända frustrationen och ge rösten lite harmoni istället för att matcha med lika mycket motstånd tillbaka…

Mjukt och soft. Njut, ha roligt och sprid lite kärlek. Gå bevare mig väl inte händelserna i förväg. Ta det lugnt. Se progressionen (inte alltid det lättaste för någon som är lika otålig som jag)!

Grejen är ju att det fungerar! Om jag lugnar ner mig och inte blir så vansinnigt frustrerad kommer energin att kunna läggas på rätt muskler. De musklerna som gör att sången fungerar.

Utan alla ”senvägar” blir det här det snabba sättet att få det att klicka. Fred alltså… Vilken grej!

 

Hinder i vägen?

Tummen upp?

26 november, 2016

Om jag känner att jag får idétorka och börjar gå vilse i min egen sångdjungel lyckas jag oftast hitta inspiration genom att lyssna på andra sångare. I dag finns miljarder sovrumssångare tillgängliga på youtube och på spotify finns ett gigantiskt sångbibliotek. Det är ju grymt!

Samtidigt kan jag ha svårt att sålla mig fram till det jag vill höra när uppsjön av alternativ är stor som rymden. Ibland kan jag känna att det är som att försöka hitta en nål i en höstack.

Fast så hittar jag kanske ett klipp som jag bara älskar. Då är det värt det!

Samtidigt som jag är tacksam för att möjligheten finns kan jag undra om jakten på tummar upp, ner, likes och hjärtan i sociala medier alltid är så hälsosam?

Istället för att få applåder och bekräftelse av ett begränsat antal människor i en publik, av släkt eller vänner ger man istället av sig själv till hela världen (som inte alltid är så hövlig).

Vad händer om man har en miljon tummar upp på youtube? Vad händer om man har 5 likes? Ser man undermedvetet det som en måttstock för hur bra man är som sångare? Blir det indirekt ett mätverktyg av sin egen förmåga i förhållande till andra?

Jisses vad enkelt musikerlivet blev plötsligt. Äntligen dök det upp ett mätverktyg för hur bra jag är! Särskilt i förhållande till andra.

Jag kan ju liksom se om kompisen fått några fler tummar upp än jag. Det är ju inte som en svårräknad, rungande applåd, utan jag ser det svart på vitt om jag fått fler likes eller inte.

Det blir också enkelt att se om jag har världsstjärnepotential! Spännande. Om jag inte får 150 000 likes är jag visst inte någon världstjärna… Jag får fundera på om jag ska fortsätta…

Nej, riktigt så tycker jag faktiskt inte. Det är så himla lätt att förminska sången till en prestation. I mina ögon är det så långt ifrån musiken man kan komma. För mig handlar sång och musik om att gräva ordentligt ur sitt hjärta, rått och ärligt, och att förmedla det genom musiken.

Att känna att det man sjunger om landar hos någon annan är väldigt positivt och underbart. Att förminska den lyssnarupplevelsen till en tumme upp eller tumme ner känns inte tillräckligt beskrivande för mig.

Så, nu kanske jag har varit bakåtsträvare tillräckligt för i dag? Ja, det har jag nog,

Det finns plats för alla sorters system. Fysisk publik eller tummar upp och ner på nätet. Huvudsaken är att musiken flödar och det gör den verkligen just nu =)

 

 

 

Hinder i vägen?

Ge och ge hela tiden…

18 november, 2016

Jag tycker att jag är en bra mottagare. Jag försöker i alla fall att vara det. Jag tycker att det är väldigt viktigt att alltid vara närvarande i samtal, och att på riktigt lyssna när någon vill berätta något. Jag vill inte rusa iväg eller vara avstängd när någon ger av sig själv.

Jag tar gladeligen emot när människor är generösa med sin energi, tid och avlagda saker.

Det är däremot lite av en annan femma om någon erbjuder mig hjälp. Jag blir nästan lite generad och snudd på vilsen i vad jag skulle kunna ge tillbaka som kompensation. Fast då får jag skärpa till mig.

Även om jag känner mig återställd i dag, har jag en utbränd period bakom mig. Jag jobbar dessutom oftast när andra är lediga så det väl kanske inte så konstigt om jag stundtals känner mig otillräcklig i mitt sociala engagemang. Det är nog inte så konstigt om jag tror att jag inte kommer att kunna ge tillbaka eller blir lite vilsen.

Vad har man då för förväntningar när man ger? Vad är det man vill ha tillbaka när man erbjuder något? Jag vill i alla fall helst att personen tar emot det jag vill ge. Punkt.

Jag har nog aldrig tänkt tanken att ”Nu ska jag hjälpa dig med det här för det kan vara bra att inkassera en tjänst när jag ska göra det här”. Aldrig. Jag omger mig heller inte med människor som är på det sättet.

Tjänsteutbyte med en ömsesidig överenskommelse är ju jättebra men då är det ju uttalat att det ska vara på det sättet.

Vad hade hänt om jag inte hade kunnat ta emot de kärlekshandlingar jag ständigt får av människor runt omkring mig? Då hade de ju gett och gett alldeles i onödan! Vilket slöseri!

Om vi inte har några mottagare är vi frikostiga med energi och tid utan att det landar någonstans. Det försvinner liksom ut i tomma intet. Hjälp vad hemskt!

Samtidigt vet jag att jag inte orkar ta emot hela tiden. Jag försöker att vara tydlig vid de tillfällena att nu är det tid för återhämtning och därför passar det inte just nu.

Hur hade jag känt det om jag gett av hela mig själv i ett sångsammanhang och publiken satt och pratade om vad de lagat till middag?  Att inte ha någon mottagare i den stunden hade känts utmattande…

Jag menar inte att jag måste få beröm eller bekräftelse. Det jag önskar vid alla sådana tillfällen är en inre dialog där jag ser att det jag vill säga med sången landar hos den som lyssnar. Det är likadant åt andra hållet. Om jag går på konsert och lyssnar på musiker som ger allt ska jag se till att vara närvarande och uppleva det som musikerna vill berätta för mig.