Hinder i vägen?

Jag har vunnit över mitt hatobjekt!

8 juni, 2017

En kan säga att jag haft det väldigt roligt, intensivt och händelserikt sedan jag skrev sist. Det känns som att tiden efter påsk har försvunnit i ett rasande tempo!

Jag har under denna tid lyckats vinna över något som tidigare har varit mitt riktiga hatobjekt! På riktigt!

Jag har börjat SPRINGA. Till en början var det inte så mycket mer än ett snabbt gångtempo för att jag skulle försöka behålla någon form av lust till att springa igen. Jag springer fortfarande inte en mil ”hit” och verkligen inte ”dit” heller men en bra bit kommer jag ändå.

Den här gången bestämde jag mig för att testa något nytt – jag skulle ha lite go musik som jag gillar i öronen. Det kanske kunde göra skillnad?

Ja, men…. VARFÖR har jag inte fattat det tidigare???? Vilken skillnad! Istället för att analysera varje andetag som om jag vore en gammal skraltig bil med hål i bensintanken kunde jag fokusera på musiken istället!

”Jag gillar att träna men hatar att springa”. Det har varit min ständiga replik när någon frågar, Det finns för mycket tid att tänka och analysera hur mycket jag hatar att springa! Musiken förändrade allt! Den tog udden av det värsta och när det blev riktigt jobbigt kunde jag falla tillbaka på mina öron.

Att gå från självtvivel i varje steg till att känna att man kan njuta av vacker natur har ändå varit en tuff process mentalt. Att känna att man klarar av att springa lite till bara jag sätter nästa fot framför den andra var inte självklart. Att inse att NU är allt som spelar någon roll blev en utmaning i sig. Det enda fokus som behövs är på foten som ska flyttas. Punkt. Mer analys behövs inte. Fast min analytiska hjärna vägrade förstås att ge upp utan ett regelrätt slagsmål. Typiskt.

Jag kom runt första rundan. Vilken vinst!

Jag VET att många känner exakt samma sak när de tar steget att börja sjunga eller när de ska lära om ett invant sångmönster. Jag har själv varit med om samma process när jag ska lära nytt och när jag tyckt att det varit svårt. Även där tampas man med ett reaktionsmönster som sitter lika rotat som mina löpartankar gjort. Att gå från självtvivel i varje ton till att känna att man kan hitta glädjen och njutningen i att sjunga en sång är inte en självklar process. Att låta fokus få ligga på varje litet utvecklings-steg man tar i stället för att analysera var man är i jämförelse med det mål man har ÄR en utmaning i sig.

Det kanske inte är så konstigt att jag inte hunnit skriva egentligen. De sista månaderna har det behövts lite extra fokus på att omforma mig själv och mitt förhållningssätt till något som jag numer fullkomligt njuter av. Jag längtar till nästa springtur och friheten i naturen!