Hinder i vägen?

Jag hatar att förlora…

20 mars, 2017

Jo, men nu när jag sagt det kan jag ju inte dölja det längre… Jag hatar verkligen att förlora!

Som tonåring sade jag alltid att jag INTE var någon tävlingsmänniska och undvek alla former att situationer där jag skulle vara tvungen att tävla. Den som köpte den lögnen allra bäst var jag själv. Varje gång det var någon form av tävling på gång såg jag till att jag förlorade snabbt som attan så att jag slapp tävla längre. Ett perfekt läge för alla resonerade jag.

När jag pluggade på musikhögskolan tackade jag oftast nej om jag fick frågan att sjunga vid någon mer offentlig tillställning. Jag skulle ju kunna riskera att misslyckas. En tanke som var alldeles förlamande i det sammanhanget. Jag svarade ganska konsekvent ”Nej, men jag tror inte jag har tid… Det blir nog svårt… Fast jag har däremot en kompis som skulle vara perfekt” och så såg jag till att någon annan fick chansen istället.

När jag blev tillsammans med min man kom det brutala uppvaknandet.

En kväll satt vi och spelade Fia med knuff.  VILKEN FRUKTANSVÄRD UPPLEVELSE! Jag insåg att min ”jag bryr mig inte”-attityd var vansinnigt svår att upprätthålla med någon form av heder i behåll när vinstchanserna varierade lika mycket som aprilvädret. Jag fick hjärtklappning när mitt försprång blev mindre och mindre. Att hålla mig cool och inte avslöja hur besviken jag blev när jag blev omkörd var snudd på omöjligt…. Vilken pärs!

Efter den upplevelsen fick jag omvärdera min uppfattning om mig själv som tävlingsmänniska. Jag förstod att jag inte enbart var en tävlingsmänniska – jag var så mycket av en tävlingsmänniska att jag dittills vägrat att tävla och riskera att förlora. Jag utmanade mig inte alls eftersom risken att misslyckas var så jobbig att tänka på.

Vilken tur att jag ändå utsatte mig för detta fia-spel! Jag fick ganska snabbt lite perspektiv på mig själv. Jag ser inte mina sångprestationer som möjliga misslyckanden längre. Det är viktigare att fokusera på vad jag vill säga med musiken som jag framför än om jag överträffar mina ambitioner eller inte. Jag låter dessutom alla former av tävlingar vara tävlingar. Om jag känner att jag orkar med den känslomässiga berg och dalbanan som jag tvingas åka i förstås. Annars håller jag mig utanför =)

Jag ger allt när jag behöver och fokuserar på att ha roligt. Konstigt att jag tyckte att jag behövde resonera annorlunda än så… Ha, ha! Att förlora är ändå ett ganska relativt begrepp. Gillar jag tävlingen har jag ju vunnit oavsett om jag vinner!