Hinder i vägen?

Späckhuggarna och min väg tillbaka

16 januari, 2017

För många, som jag träffar, blir sången något som ger en paus från vardagen och alla måsten. En välbehövlig mental vila där det enda fokus som man kan ha är på vad som ska sjungas. Det går inte fokusera på så mycket annat för då faller sången.

Det är utan tvekan både ett läkande och kraftfullt verktyg för att må bra!

När jag själv var inne i väggen och vände för fem år sedan blev sången en väg tillbaka. På många sätt känner jag mig helt återställd i dag och kan tillskriva både sångelever och sångglädjen, som kom tillbaka, en stor del av läkningen.

Problemet var att i början kunde jag nästan inte sjunga alls. Det var så starkt förknippat med min prestationsproblematik.

Vad hittar man på när man jobbar med sin hobby?? När det roligaste man gör på fritiden som barn övergår till jobb i vuxen ålder är det svårt att vara uppfinningsrik.

Jag kunde inte titta på tv-serier eller läsa böcker som engagerade. Tv stimulerade för mycket och Facebook var bara att glömma. Barnfilmer med barnen gick bra en stund.

Snacka om att isolera sig… Jag började titta på youtubeklipp med vildhästar som sprang över öppna fält. Det var något befriande i att titta på kraftfulla hästar som sprang i full galopp.

Efter ett tag snöade jag in på simmande delfiner istället. När jag började titta på dessa fantastiska djur började tipsen från youtube-listan snart att handla om späckhuggare.

Man kan säga så här ”JAG VAR SÅLD”. Jag plöjde klipp efter klipp med späckhuggare. Både i frihet och i vattenparker.

När jag kom in i späckhuggarvärlden hade två späckhuggare dödat två tränare lite drygt två tidigare. En ung manlig tränare på Teneriffa dog i en brutal attack  december 2009 av en SeaWorld-född ung späckhuggare. En av SeaWorlds mest erfarna tränare dödades i januari 2010 av den stora och viktiga avelshannen i Florida, som själv gick bort 6 januari i år. Kvinnan blev hans tredje dödsoffer.

Debatten om lämplighet att ha späckhuggare i fångenskap hade precis påbörjats på riktigt i USA. Om tränarna skulle vara i poolerna hos dem var en fråga som togs på allvar. Nu började media att granska industrin grundligt och senare kom både en bok (Death at SeaWorld) och filmen Blackfish.

Tack vare ett domstolsbeslut fick tränarna inte vara i poolerna under showerna längre och nyligen har SeaWorld informerat att de avslutat sitt avelsprogram. Stora saker har hänt under de fem år som jag har följt djuren!

Debatten och medias bevakning gjorde att mycket forskning kom till allmän kännedom. Rena felaktigheter som SeaWorld matade turisterna med, som gynnade industrin, tappade sin trovärdighet.

Mitt i detta satt jag! Jag läste, läste och läste. Jag var så fängslad man kan vara!

Jag blev alldeles förskräckt av ett avelsprogram där man korsar raser som håller sig undan från varandra i det vilda och inte har interagerat på miljoner år. Den ena rasen äter fisk och lever i stora samhällen och den andra rasen äter däggdjur (man har till och med sett dem äta rådjur som simmar i vattnet) och lever i mindre samhällen. De skyr varandra som pesten i det vilda.

Jag fick läsa om hur de brutala fångstmetoderna gjorde att USA och Canada på 70-talet förbjöd SeaWorld att fånga späckhuggare i Nord Amerika. Många späckhuggare dog. SeaWorld flyttade fångstområde till Island… En ras som det inte har forskats så mycket på. Lämplighet för avelskorsning och mänsklig hantering är med andra ord inte särskilt underbyggd.

Jag insåg snart att det här är ett extremt intelligent djur med högt utvecklade känslor. Precis som vi. De har en tydlig struktur i sina samhällen där de vuxna med tydlighet fostrar de små.

Ni ser… Jag skulle kunna prata länge, länge om detta… Jag har säkert redan tappat ert intresse för länge sedan.

Grejen är att jag, tack vare denna späckhuggare-hobby, så väl känner igen mig hos sångelever och körsångare som använder sig av sången på samma sätt. Jag ser hur sången blir en återhämtande stund där lågan många gånger får utrymme att tändas igen. Det är kraftfullt!