Sångglädje

Slå sig fri

9 januari, 2017

För ganska länge sedan lyssnade jag på ett radioprogram med ett inslag om ett Londonbaserat grekiskt folkmusikband som heter Kourelou. Att ge sig på att komma ihåg detaljer är ett omöjligt projekt men ett samtal i programmet fastnade stenhårt.

I en intervju med en av bandmedlemmarna berättade mannen att han växte upp med folkmusik. Det var hans bakgrund från barnsben. När han blev äldre försökte han slå sig fri. Lärde sig nya stilar och värdesatte andra genrers högre än det ursprung som han hade. Törsten efter något ”nytt” var stor.

Den där frigörelseprocessen känner jag igen mig i. Jag vet inte om det var jag själv som styrde, om det var min egen lust eller om det var ramarna i det ”musiksamhälle” som jag tillhörde som gjorde att jag sökte mig vidare.

Det kanske började redan i sextonårsåldern när tonårsförälskelsen förklarade för mig att jag hade sån ”SMÖÖÖRIG MUSIKSMAK”?

Det ville jag ju inte ha… Bara gilla smör… Tänk vilka tråkiga musikmåltider det skulle bli… Bara smör… Där och då började jag ta in nya stilar och nyfikenheten på olika konstnärliga uttryck började.

De åren som följde präglade mitt konstnärliga uttryck enormt mycket. Det blev grunden för vad som var ”jag”.

Senare i livet omvärderade jag just det uttrycket och jag kände starkt att jag behövde frigöra mig från det.

En vilja att utvecklas? Gå vidare från tonårsidealen? Var det som att tonårsförälskelsens ord hittade en ny skepnad i andra människors förhållningssätt till musik? Tolkade jag helt enkelt andras musiksmak som bättre än min egen?

Säkert en kombination av alltihop.

I radioprogrammet beskrev mannen sin musikresa på samma sätt. Han uppskattade inte sitt ursprung under en period och sökte sig vidare, breddade vyerna och utvecklades.

När jakten efter något ”annat” började avta kunde han hitta tillbaka till folkmusiken med nya uttryck. Folkmusiken blev återigen hans hemvist även om han spelade den på ett annorlunda sätt efter att ha fått nya tekniska erfarenheter.

Även jag hittade tillbaka till mig själv musikaliskt. Jag har med mig mycket av min grund i dag. Jag har slutat att värdera den bättre eller sämre.

Jag behärskar de tekniska färdigheter som krävs inom mitt uttryck tack vare alla äventyr och avstickare som jag nyfiket fortfarande letar mig vidare till. Det fina är att det är inte något som är konstant. Jag forsätter att vara nyfiken på ”annat” men är inte rädd för att utgå från min grund.

Så länge hjärtat är med finns det inget sämre eller bättre uttryck.  Det går liksom inte att värdera. Om man ger av hela sig själv borde alla ord av kritik bli verkningslösa. Att utöva musik helhjärtat är en kärlekshandling.

Musik ska ha många utövare, stilar och uttryck. Vi är olika och har olika preferenser. Vi kommer aldrig att bli berörda av exakt samma sak. Det är som det ska vara.