Hinder i vägen?

Rösten och förkylningen

28 oktober, 2016

För 20 år sedan var det mer en regel än ett undantag att jag drog på mig någon förkylning och blev hes lagom till luciaframträdandena. Jag tyckte att jag fick ett coolt sound och hade nog en hemlig längtan efter att få låta som en blandning mellan Bonnie Tyler och Bryan Adams. I längden blev det dock väldigt besvärligt. När jag började tappa toner och vi skulle gå 4 luciatåg till var det faktiskt inte så kul.

Ni vet ju hur jag gör för att bli bra igen – jag visade ju det i huskursvideon. Jag är egentligen trygg i att jag har koll på hur jag ska göra om olyckan är framme men tänkte ändå skriva några rader för att förstärka min insikt. Om jag är lite oförsiktig och anstränger mig för mycket är nämligen hesheten snart ett faktum.

Jag, som är aningen kvittrande i min vanliga röst, tycker såklart att det är lite exotiskt och sexigt när jag väser fram orden mystiskt och mörkt.

DÄR LIGGER PROBLEMET!!! Mycket vill ha mer. Sexigt, mörkt och mystiskt… Jag blir som en lyssna-hur-coolt-jag-låter-junkie i kombination med en ettrig ekorre. Tyst är det sista jag vill vara!

Jag känner mig alldeles för fräck för mitt eget bästa. Att vara tyst är inte ett alternativ. Här gäller det ju att utnyttja tillfället till max och prata utav bara den. Helst med så många jag bara kan hitta. Ut på stan och mingla nu!

Första dagen är det coolt. Andra dagen kommer uppvaknandet, som dagen efter ett misslyckat och påkostat spontaninköp. Då börjar jag tröttna på att inte kunna göra mig förstådd. Halsen gör dessutom oftast ont.

I ren frustration pressar jag stämläpparna hårdare och hårdare. Spänningar uppstår både till höger och vänster och snart är jag inne i en spiral som inte kan brytas utan röstvila….

Typiskt! En dag av sexighet. Fem dagar av lidande…(om jag har tur)

Jag har blivit mycket klokare med åren och lärt mig att hantera min röst även vid ”halsförkylningar”. Exotiska känslan när jag pratar förgår snabbt och det är inte värt det helt enkelt.

Jag pratar mjukare. Då menar jag väldigt mycket mjukare – jag FÖRSÖKER inte ens prata normalt. Jag känner efter i vilket tonregister som stämbanden klarar av att sluta relativt tätt och minskar styrkan för att inte fresta på i onödan. Med lite tätare klang, även om den är tyst, har jag större möjligheter att göra mig hörd på ett mjukt sätt.

Omgivningen får se till att lyssna istället. Ibland ber jag om rösthjälp om jag behöver ropa något. Jag blir några hekto lättare vid varje ”röstförkylning” för jag måste gå några extra steg för att komma fram till den jag pratar med. Annars hör den ju inte. Finns det mikrofon om jag ska undervisa för en grupp? Strålande! Den tar jag!

Det bör också tilläggas att ibland är faktiskt sjukskrivning ett alternativ. Sedan har jag ju mina huskurer också =)