Sång och forskning

Utbrändheten…

26 oktober, 2016

Hmmm…. jag kan inte släppa det här med dopaminet… Det har fått mig att inse så många saker om min ”lust” och hur det var när jag gick in i väggen för snart fem år sedan…

När jag gick in i väggen behövde jag äta järntabletter i flera månader, i omgångar. När järn-balansen hade återställts blev jag piggare och hade lättare för att andas men jag var ändå enormt trött.

Jag kunde ha dagar av lust och intensitet som sedan resulterade i deprimerade bakslag den dubbla tiden.

Jag skulle inte bli förvånad om jag hade dopaminbrist… Åtminstone när man läser om vilken påverkan brist på den signalsubstansen har.

Det verkar som att brist på dopamin bland annat kan ha en ”tröttande” och deprimerande effekt. Vid långvarig stress minskar känsligheten i dopaminreceptorerna och det kan ge koncentrationssvårigheter och sömnsvårigheter.

Min smäll kom några dagar efter julafton och jag hade jullov. Efter lovet var jag dessutom sjukskriven en kortare period. Koncentrationsförmågan var under all kritik och när jag exempelvis plockade ur diskmaskinen fick jag kämpa för att komma ihåg vad jag höll på med. Det tog lång tid att få all disk på plats.

Det andra inte förstod, och inte jag själv heller var hur dålig jag var.

Min dagliga ”medicin” för att klara av det lilla var att jobba med mental träning. Något som jag hade gjort ganska mycket för att hantera stress under de senaste 12 åren – när mina stressymptom började ge sig till känna.

Jag lyssnade på Lars-Eric Uneståhl på morgonen för att ta mig upp ur sängen. Jag lyssnade på honom på lunchen för att orka fortsätta dagen. Jag fick lyssna på honom när jag kom hem för att orka med kvällen och jag lyssnade på honom på kvällen när jag skulle sova.

Jag jobbade 50% i skolan och var så pass nystartad företagare att jag bara hade några få sångelever och en sånggrupp kortare stunder några kvällar i veckan.

Sociala kontakter utöver undervisningen var otänkbart. Kompisar blev försummade och kollegorna träffade jag bara på de konferenser som jag orkade vara med på.

Att sjunga själv kändes omöjligt men under denna period såg jag såg min undervisning (i lagom dos) som mindfulness. Den gav mig energi. Att hitta nya och fungerande rutiner var viktigt.

Jag är övertygad om att kombinationen mental träning och sång-/musikundervisningen skapade förutsättningar för att klara av dagen. Desto mer jag läser om musikens och sångens påverkan på vår hälsa och våra hjärnor, desto mer övertygad om min läkning blir jag.

Mitt problem var att jag hade en hög ambitionsnivå som under vägens gång inte hade så mycket med passionen för musik att göra. Ambitionsnivån bestod av en checklista fylld med olika ”måsten”. JAG var inte nöjd om inte alla var uppfyllda. Mina föreställningar om vad som gjorde andra nöjda var dessutom väldigt snedvridna och absolut inte till min fördel.

Insikten om att mina sångelever hade roligt och lärde sig saker även när jag inte dränerade mig på energi (i mina ögon hade jag ju ingen) var en viktig lärdom. Det spelade inte sånggruppen så stor roll om jag hade gjorde de fräckaste och mer tidskrävande stämmorna tills vi sågs eller om jag skapade något som jag, kort och gott, tyckte lät bra.  De var nöjda med sin kunskapsutveckling oavsett vad jag hade för ambitioner. Sånginlärning är en process, vilket jag stundtals glömde bort.

I skolan såg jag också skillnaden i elevernas musikglädje, utvecklingsmöjligheter och deras betygsgrundande underlag när jag taggade ner. Jag slängde bort checklistan och förlitade mig istället på min trygghet i styrdokumenten. Uppgifter kunde skapas tillsammans i ännu större utsträckning och jag hade roligt. På riktigt. Eleverna växte och visade dessutom det jag behövde för att kunna sätta betyg. Allt blir inte som man planerar. I det här fallet blev det nästan alltid till det bättre.

Det enda jag klarade av var att vara i nuet. Det visade sig att det var så mycket mer effektivt i både undervisning och sociala kontakter. Jag försöker fortfarande ge den som jag pratar med min fulla uppmärksamhet. Jag tillåter mig fortfarande att försvinna bort i ett samtal.

Det är alltid en fråga om balans. Jag var tydlig med mina begränsningar och kunde som tur var släppa det dåliga samvetet om jag behövde avbryta ett samtal för att jag var trött.

Sången och musiken hjälpte mig och i dag känner jag mig snudd på återställd även om jag märker att tendenserna finns kvar. Jag chansade och vågspelade när jag valde att jobba. Det fanns läkning i omställningen och lösningarna. Det var dock inte självklart. För mig handlade det aldrig om arbetsmängd. Det handlade om att jag tyckte att mitt arbete och familjeliv var så roligt och jag brann. Ut. Förhållningssättet till mina ambitioner fick bägaren att rinna över.

För många andra har jobbsituationen oftast snävare ramar än vad jag hade och möjligheterna att få styra själv är oftast mycket mindre. Jag hade turen att omge mig med förstående människor och en jobbsituation som hade marginaler i kanterna.