Sångglädje

Ambitionsnivån och tillvaron

3 oktober, 2016

Jahopp, vilket långt blogguppehåll det blev… Vad beror det på? Lathet, brist på lust eller skrivkramp?? Det spelar väl för sjuttsingen ingen roll. Varför ska jag gräva ner mig i det? Nu är jag ju tillbaka. Det är ju det som är det viktiga!

Njae, men jag tycker faktiskt att det är lite intressant… Inget av frågetecknen här ovanför stämmer nämligen det minsta in på mitt uppehåll.

Trots att varken lathet, brist på lust eller skrivkramp är orsaken till varför jag har dröjt är det tydligt att jag ändå har haft en smått anklagande tendens att tro att det är så.

Om nu dygnet har 24 timmar och jag bara utnyttjat 15 av dem till allt vad en pusslande jobbvardag innehåller borde jag väl ändå kunna klämma in lite skrivande också innan jag lägger mig? Ja, det skulle jag! Helt sant. Frågan är bara på bekostnad av vad.

Med en inspirerande och helt ny arbetssituation efter semestern har den sista timman innan läggdags lagts på annat som har varit viktigt för mig. Exempelvis ett gott samtal med min man när barnen har somnat. Återhämtning efter intensiva, kreativa och, så här i början, ostrukturerade dagar (det går åt mycket energi innan man har koll på läget).

Ambitionsnivån verkar ha legat i bakhuvudet och sagt att jag borde skriva det ena med det tredje och varför har jag inte satt igång ännu??? Varför ska det vara så lätt att känna sig otillräcklig?

För att göra det klart och tydligt för mig själv: jag skriver för att jag tycker om att skriva. Inte för att jag borde! Det här är en aktivitet som jag gör av glädje och lust och inte för att det finns några måsten.

Nu gör jag upp med det. För gott. För sista gången!

(I jämförelse med färskvaruindustrin är mina ”insikter” vansinnigt färska. Precis som en delad vattenmelon under en blomfluge-fylld dag har nyvunna insikter behov. Melonen får åka in i kylen i flykt från blomflugorna och mina insikter behöver tänkas på om och om igen för att bli en långlivad klokhet. Att tro att det här är sista gången som jag behöver göra upp med ”måsten” är kanske att ta i men jag kan ju intala mig att uppgörelsen är för alltid. Jag blir åtminstone klokare till nästa gång!)

Kan det dras paralleller till andra områden än just skrivandet? Jo, visst är det så…. Sången, träningen, matlagningen, tvätten, dammsugningen osv. Hur mycket är det egentligen rimligt att man hinner med på en dag egentligen?

Jag är glad över att vara tillbaka. Nu har jag hunnit landa lite grann i min nya livssituation. Jag skriver utan krav och i en tid när det fungerar för mig att skriva regelbundet igen. Då blir det lustfyllt och härligt.

Jag är så glad för att jag ändå var så klok att inse att en comeback tidigare än så hade varit urbota korkat! Både för bloggen men framförallt för mig. Det är inte tiden som bestämmer längden utan inställningen. När tankar om måsten är borta – då är det rätt läge att satsa! Fast jag ska tillägga att just de tankarna är svåra att upptäcka. Var uppmärksamma gott folk. De smyger och luras – när vi minst anar är de där!

Här och nu gör jag upp!

Ambitionsnivån styr inte min tillvaro. Min tillvaro styr ambitionsnivån!