Sångglädje

Plötsligt händer det

2 juli, 2016

Det känns precis som en lottvinst! Det är möjligt att jag hade känt annorlunda om det hade rört sig om ett par miljoner men det är helt klart värt ett par tusenlappar!

Att jag ens tänker berätta om mina djupaste hemligheter och svagheter känns lite skakigt i benen. Puh! Ni får stå ut med att det blir långt. Nu kör jag;)

När jag var arton, 1998, var jag väldigt förtjust i Sara Brightman och hennes Timeless-skiva. Den fungerade strålande att plugga till och jag tyckte hennes röst och sång var häftig.

Det sista spåret på skivan var en live-inspelning av Mozarts ”Allelujah” ur Exultate Jubilate. Jag var helt såld på hennes koloraturer och jag, som nästan bara ägnade mig åt pop- och musikalballader när jag sjöng, kunde inte begripa hur hon bar sig åt. ”Hur i hundsingen är det hon gör??”

Efter ett år i musikalernas värld hade jag en tid senare möjlighet att utveckla min klassiska sida på en folkhögskola med två fantastiska sångpedagoger. Där fick jag lära mig grunderna i den klassiska genren samtidigt som jag fördjupade mina styrkor i afro-sången.

Den ena pedagogen fick en dag äran att lotsa mig i mästerverket ”Allelujah”. När jag entusiastisk kom med förslaget såg jag tveksamheten i blicken. ”Hon behöver kanske mogna lite innan hon sätter tänderna i denna utmaning?” ”Hon behöver kanske bli lite bättre. Punkt!?” ”Blir detta en evig glissando-fest??”

Ja, gled var vad jag gjorde. Från början till slut! Jag fick öva framlänges, baklänges, små partier, långa partier, betona på olika sätt för att få resten att hänga med. Framförallt fick jag öva det lååååångsamt. Jag kunde dem som ett rinnande vatten. Tills vi skulle upp i tempo! Då spelade arbetet ingen roll… Det hördes inte det minsta att jag hade stångat mig blodig med slingorna eller inte. Ja, ja, som 20-åring är det lätt att gå vidare. Under vägens gång hinner man tröttna en del också så jag lade den på hyllan.

När jag kom till nästa klassiska pedagog på musikhögskolan kände jag ändå suget komma. I tre år kämpade jag med att hitta ”klangrummet” i alla tonlägen och det envisades med att aldrig dyka upp. Repertoaren blev rätt torftig och frustrationen gjorde sig hela tiden påmind. Både hos mig och pedagogen.

Jag var rätt stark i min ”afro-teknik” och det var inte helt lätt att styra om. Vi provade Allelujah under några lektioner men både hen och jag gav snart upp. Ungefär i samma veva var min kärlek för den klassiska sången slut. Jag ville tillbaka till det jag började med – pop, musikal och framförallt teater. Där hörde jag hemma (trodde jag).

Jag bytte sångpedagog och trodde att jag skulle byta genre. Jag förklarade bestämt att klassisk sång inte var något för mig längre. Jag skulle troligtvis aldrig ta en klassisk ton igen (förutom i kören).  Istället skulle jag sadla om och hade gett mig den på att ta mig in på scenskolan.

Efter några lektioner frågade hen om vi ändå inte skulle prova ett klassiskt stycke. Efter en lektion med denna fantastiska pedagog var jag tydligen redo att låta så som jag hade tänkt att jag kunde låta! Himlen öppnade sig. Klassisk sång blev plötsligt HALLELUJA igen! Efter en termin fick jag dock byta pedagog.

Det blev också väldigt bra. En pedagog som prompt hävdade att jag var en riktig koloratur-sopran. Det hörde hon på klangen! Jag?? Ha, ha! Jag som inte kunde sjunga koloraturer annat än i ett evigt glidande! Med min nyvunna klassiska kapacitet klarade jag dock av nya koloraturstycken efter lite övning. Det kändes bra!

Vad hände då med Allelujah? Den har förföljt mig! Jag tar alltid chansen att få input från olika håll när jag har möjlighet. Stundtals har jag undrat om det är hjärnan det är fel på? Om jag inte kan tänka tonerna i sin rätta hastighet är det ju omöjligt att sjunga dem.

Egentligen vet jag själv vad felet är… För det första blockerar jag mig så fort jag sätter första tonen. Jag  blir för ”tung” och alldeles för påstridig. Ett enormt starkt musikelminne gör det enkelt för glissandovågen att trotsa alla goda intentioner som jag har. Framsteg har gjorts men att få dem riktigt bra har varit väldigt sällsynt.

Igår, när jag bäddade sängarna kom jag på mig själv med att sjunga några strofer i Allelujah. Var det en effekt av den avspänning jag känt de senaste dagarna? Ingen aning. Jag tänkte att jag kanske skulle prova. Jag insåg snabbt att det skulle låsa sig om jag tog i aningens för mycket. ”Tänk inte för mycket nu. Sjung mjukt. Hitta en aning ändrad tungposition. Nu är det bara att köra!”  Gissa hur det gick?! DET FUNGERADE! Nu fick jag äntligen skörda frukterna av många års förberedelser, programmering och omprogrammering.

Så här med facit i hand hade man kunnat funderat på om det hade varit bättre att vänta? Låta pedagogerna guida mig precis där jag var i utvecklingen. Då kan jag med säkerhet säga att jag hade lagt av!

Det är svårt att hitta tillräckligt stor och rolig repertoar i en nivå. Att misslyckas och hitta tillbaka är dessutom i mina ögon ett väldigt viktigt pedagogiskt verktyg. Att se utveckling i lite längre perspektiv.

Sångpedagoger som låter lusten hos eleven stå i första rummet är mina hjältar! Att misslyckas är inga problem om man har en pedagog som förstår ens röst och kan förklara varför saker och ting blir som de blir. Annars finns alltid en risk att att lusten blir kontraproduktiv.

Jag har fått mitt svar: Allelujah är min sång när jag är lugn och harmonisk på riktigt! Det räcker gott och väl för mig. Jag kan sjunga en annan låt när jag har publik eller inte är fullt så avspänd =)