Sångglädje

VI

20 juni, 2016

Även om det är väldigt sällan nu för tiden, tack och lov, kan känslan göra sig påmind att en publik skulle vara en övermänsklig skara som kommer att leta efter minsta fel i mitt framförande. Konstigt nog kan jag inbilla mig att om jag inte lyckas sjunga perfekt så kommer publiken inte komma över mina eventuella felsteg. Det kommer i så fall förstöra hela dagen för dem och de kommer säkerligen att sluta gå på konserteter. Åtminstone med mig.

Om jag har haft mycket att göra och stressat en period kan det vara svårt att helt värja sig från dessa tankar som var mer frekventa i min tidiga 20-årsålder.

Som tur är släpper det sekunden första personen kommer och sätter sig. Jag inser snabbt att det är människor som kommer att sitta här. Om det blir något fel så kommer de att överleva och jag med. Nu ska jag bara ha roligt och passa på att njuta. Så ofta hinner jag faktiskt inte framföra någonting själv så det är ta mig tusingen bäst att passa på.

Istället får jag en känsla av ett vi. VI kommer att samspela under sångerna. Publiken kommer att ge mig impulser och jag kommer att svara på dem. Det kommer att bli ett härligt möte mellan både publiken, musiken och den/de som spelar och mig. Vi gör det här tillsammans. Jag känner mig trygg att våga berätta vad jag behöver säga och öppna mitt hjärta genom sångerna.

Det är ett förhållningssätt som borde vara självklart i många fler sammanhang. Vissa dagar känns det inte riktigt så när allt går emot en och livet är lite motsträvigt. Då tar det ett tag innan jag känner mig som ett vi med den krånglande kopiatorn. När jag kommer för att hämta ett paket hos postombudet och inser att jag glömt körkortet hemma är det lätt att tänka tanken att livet ibland vill komma på mig med att göra fel. Fast så är det ju inte, ha, ha!

Jag är ju bara människa. Att förvänta sig att allt blir perfekt hela tiden oavsett om det gäller i sången eller hos postombudet vore knappast ett så perfekt liv. Nästa gång lär jag ju mig förhoppningsvis att jag måste ha lite marginaler så att jag hinner med en krånglande kopiator. Jag kommer kanske lättare ihåg mitt körkort nästa gång jag ska hämta paket. I sången blir inte felen nödvändigtvis ens fel. Om jag känner mig trygg med sången blir den också mer levande om jag vågar utmana vad som är rätt. Kanske blir låten inte som jag sjöng den sist men hur skulle jag kunna lyckas göra exakt samma ändå? Det går ju inte.

Vi kommer tillbaka till VI. Jag och kopiatorn jobbar egentligen åt samma håll. Musiken är levande i stunden. Publiken, musiken och vi musiker skapar den tillsammans. Om det blir ett ömsesidigt hjärtligt möte blir det alldeles magiskt!