Hinder i vägen?

Bekräftelse eller kärlek?

27 maj, 2016

Jag tror inte att det är ovanligt att man genom livet åtminstone har en relation som inte är så bra för en. Jag vet att jag har haft sådana. Man tycker mycket om personen, kanske älskar den, men den får en att känna sig mer eller mindre överkörd i vissa lägen. Är man trygg och mår bra är det sällan några bekymmer.

Man kan älska personen av hela sitt hjärta men ändå inse att man själv har ett värde som är stort. Det går bra att säga ifrån eller tillåta sig att ha distans när det behövs. Med lite jobb blir det en balanserad relation.

Jag tror dessvärre att många lever i sådana relationer utan att känna sitt eget värde. Då blir makt-balansen väldigt ojämn och livet blir ett ändlöst sökande efter bekräftelse. Av båda.

Den ena söker bekräftelse och reaktioner på olika sätt. Den andra söker bekräftelse genom kontroll och att inte vara tillgänglig vilket ger effekten av bekräftelsesökande hos den andra. Kärleken finns säkert men samtidigt verkar relationen ha gått vilse. Kan man inte älska sig själv kan man inte älska andra…

Många artister berättar i intervjuer att allt är tip-top så länge bekräftelsen finns tillgänglig men att det blir väldigt tungt om den försvinner. Det är lätt att identifiera sig utifrån den bekräftelse man får eller inte får och det ständiga sökandet blir som ett beroende. Jag är älskvärd eller inte älskvärd beroende på vad andra säger. Jag är en bra artist eller inte en bra artist om andra säger så.

När man får bekräftelse där det är svårt att få den känns det som ett enormt lyckorus. Indirekt ger vi makten att bestämma vårt självvärde till någon annan.

Den ständiga längtan efter lyckorusen och att bli bekräftad liknar sannerligen vilket missbruk som helst. Det ger de högsta topparna men också de djupaste dalarna. I förvirringen är det svårt att särskilja det från kärlek. Vi kan älska personen men bekräftelsesökande handlar inte om kärlek. I relationer med stark kärlek och trygga individer finns inget maktspel.

Om sång ska vara äkta i sitt uttryck måste den drivas av kärlek och inte bekräftelse (om man ska dra paralleller med liknelsen här ovanför). Det är en svår balansgång att vara sann kärleken och inte låta bekräftelsen spöka… En magiskt fin tråd.

Jag har kanske inte någon lösning på varken artisteriets eller relationens problem. Jag tror att det är viktigt att vara klarsynt. Att se skillnaden mellan sången/musiken, bekräftelsen och jobbet som ger ett leverbröd. Att försöka vara sann i sitt uttryck men ändå vara tillgänglig.

Att försöka få en balanserad relation till bekräftelse tror jag är nyckeln till ett sunt förhållningssätt oavsett.