Sångglädje

SPACE

2 maj, 2016

Med risk för att bli alldeles för filosofisk tänkte jag nog ändå bli det i dag. Ni som känner att oj, det har jag INTE ork med får helt enkelt vänta till en annan dag när jag kanske berättar om hur glad jag är för att jag har hittat ett gäng sångövningar som gör underverk för min och mina elevers röster. I dag blir det djupt =)

När jag gick på musikhögskolan fick jag lära mig vikten av att vara personlig i mitt konstnärliga utförande istället för att vara privat. Det är en hårfin skillnad i inställning som ger enormt skilda mottagande. Även om det har tagit mig tid att förstå skillnaden på riktigt och i många dimensioner blev jag så himla glad över ett samtal jag hade på röstyogakursen för några veckor sedan. Plötsligt klarnade begreppen ytterligare

För att göra skillnaden lite extra tydlig så ger jag ett fotograferings-exempel. Då blir det enkelt att förklara. Tänk er en filmscen där en kvinna eller en man i sin bästa ålder kommer hem tidigare från jobbet för att vara lite romantisk och överraska sin parter. Samtidigt som den kliver innanför dörren märker den en energiförändring i huset och börjar känna känslan av att något är fel. Hen tar sig upp till övervåningen och hittar till sin förskräckelse partnern i sänghalmen med bästa kompisen. Det är ett fruktansvärt svek.

Om denna svikna och ledsna person hade lust att statuera ett exempel på vad som är privat och personlig konst, vilket kanske inte är så troligt i den situationen, hade hen kunnat ta två fotografier. Det ena på det stånkande och stönande paret i sänghalmen a´la dokumentation för instagram. Det andra som en ansiktsbild på sig själv med medveten ljussättning och taget ur många olika vinklar undersöka och förstärka sveket i uttrycket.

Det första visar själva sveket i bokstavlig form och det andra visar ett sviket ansiktsuttryck där man kan se och uppleva smärtan.

I det första exemplet är bilden privat – en dokumentation av händelsen – den lämnar inte så mycket åt betraktarens fantasi.

I det andra exemplet är bilden personlig och bildens komposition och uttryck kommer att kasta oss in i den svikna mannen eller kvinnans känsla. Även om vi vet vad som har hänt kommer vi att få använda oss av vår egen fantasi och våra erfarenheter av olika svek för att förstå. Det gör bilden magisk!

Vi var några stycken under röstyogan som vid ett tillfälle satt och pratade om konstnärligt uttryck. En underbar kvinna, berättade ett exempel om sin sångpedagog på Musikhögskolan i Stockholm där hon gick för x antal år sedan.

Sångpedagogen hade tidigare gjort en roll i ”Showboat”  som under föreställningen förlorade sitt barn. Hennes roll skulle sjunga en sång med det döda barnet i famnen. Under de trettio första föreställningarna kunde hon omöjligt värja sig från sin egen smärta. Det gjorde fruktansvärt ont att tolka rollen. Det hon lade märke till var att trots detta uttömmande av känslor var det ingen som kommenterade hennes prestation.

Efter 30 föreställningar hade hon gått igenom smärtan så många gånger att hon nästan kände att hon började tolka sången ytligt. Då kom reaktionerna från publiken! Publiken grät och blev så starkt berörda av sången att de måste uttrycka sin beundran och tacksamhet efteråt. När man har gått igenom en så fruktansvärd händelse trettio gånger är det så klart omöjligt att göra en rolltolkning ytligt även om hon upplevde det så.

Min röstyoga-kompis uttryckte det så klokt: i  det konstnärliga uttrycket finns det ett utrymme; ett ”space”. Om sångaren fyller detta space med sin egen terapi eller sina akuta upplevelser får inte publiken plats. Om man däremot har bearbetat upplevelsen lite grann och inte är i den största direkta smärtan låter man publiken få komma in i det ”spacet” och de får uppleva magin.

Häftigt! Vilken gåva att ge det utrymmet till sin publik. Det är egentligen det man gör…