Hinder i vägen?

Tystnaden talar…

16 april, 2016

Under en lång tid har jag varit nyfiken på röstyoga. Vad är det för något? Hur går det till och framförallt är jag nyfiken på vilka effekter man kan vänta sig? Har det något med sång att göra?

Nu går jag in på tredje av sex dagars intensivt röstyoga-arbete och har redan fått göra yogaövningar för tunga, mun och svalg som jag inte vet om jag nånsin kommer att behärska och andra övningar där jag känner mig mer hemma.

Oavsett hur lyckosam jag är i mina försök märker jag att övningarna resulterar i en avspändhet i både röstmuskler och kropp som är underbar. Att de skulle göra underverk för en spänd och blockerad röst råder ingen tvekan om.

Fröken Röstyoga har jag redan lyckats bli ”kär” i. Jag vill hela tiden höra mer av hennes hejdlösa skratt, glädje och och inte minst den vackra röst hon besitter. Hon säger dessutom så kloka saker.

Vi jobbar med många grejer på dagarna som fördjupar och breddar mina kunskaper. En övning, som borde vara enkel, har visat sig vara ack så svår. Jag tänkte reflektera lite över den här i bloggen.

Vi har TYSTA MORGNAR innan vi sätter igång dagens yoga-arbete. Det betyder att vi i ett par timmar ska försöka vara tysta…

Det finns många fysiska svårigheter för mig… Att vara tyst till exempel! Det är lurigt. Jag har insett tre saker hittills.

Jag har tydligen väldigt mycket att prata om på morgonkvisten. I vår familj vaknar jag oftast först och ligger kvar i sängen och tänker. Jag planerar, strukturerar och ser min chans till kreativitet. När maken väl vaknar, efter vad jag tycker är en oändlighet, överöser jag hans sömndruckna bruna ögon med ALLT jag klurat ut innan han ens slagit upp dem. Man kan säga att upplevelsen här med tysta morgnar har gett mig en del insikter..ha, ha! Vi får väl se om jag försöker ändra på den rutinen.

Med facit i hand kan jag se att jag tänker högt… Ofta! Jag får hela tiden hejda mig. I ett rum fullt med tysta människor blir det väldigt tydligt om man omedvetet börjar dryfta sina tankar högt…

Försök att sitta vid ett matbord tyst och äta naturligt utan att tuggandet av nötterna i morgongröten ska låta alltför mycket. Har jag snutit näsan ordentligt? Man vill ju inte att näsan börjar sjunga av sig självt helt plötsligt under tiden munnen är full av nötterna jag precis nämnde.

Jag märker dock att svårigheterna blivit enklare att förhålla sig till redan dag 2.

Vad vinner jag då?

Jag märker att tankarna och de krångliga känslorna lägger sig ganska snabbt. Kvar finns mina känslor och en kroppslig medvetenhet. Kroppen har tydligen en hel del att berätta för mig också. Småtrött, lite stel, en känsla av att inte riktigt vara i sån balans som jag skulle önska.

Hade jag haft möjlighet hade jag gått och sjungit ut de känslorna i några sånger, jobbat mig igenom känslorna och utan tvekan känt mig lite mer välbalanserad efteråt.

Nu får jag jobba med ett nytt verktyg (som i och för sig också innefattar en hel del sång). Det är jättespännande. Dessutom får jag en hel hoper sång-övningar som jag kommer ha nytta av för all framtid!

Är väldigt glad för att vara här just nu! =)