Hinder i vägen?

Mitt utbrytarförsök

8 april, 2016

Kärleken till sången har funnits ända sedan jag var väldigt liten. Den har varit beständig i ur och skur men vårt förhållande har inte alltid varit enkelt. I mina yngre tonår använde jag den som en ständig uppiggare om jag ex. haft en dålig dag i skolan, skulle sätta mig och läsa läxor eller om jag ville fira att killen jag spanade på lite extra just den veckan hade pratat med mig på rasten. Den var självklar som ett utlopp och humöret blev alltid så mycket bättre efteråt!

När jag började plugga sång kunde jag se hur tankar på prestation smög sig in under skinnet. Att lära sig ett hantverk i en ständig utvecklingsfas är inte alltid helt enkelt. Ena stunden var jag lyckligare än en sockerkickad ekorre och andra stunden kände jag mig som en deprimerad Ior.

Senare i studierna övergick prestationstankarna i vissa perioder till prestationsångest. Stundtals var den förlamande och ibland infann sig panik om jag hamnade i ett utsatt och oförberett läge.

På gott och ont ville jag alltid vara bra på den teknik som jag var mindre bra på. Oftast upplevde jag att ALLA ANDRA var bra på det som jag själv inte behärskade och definierade mig som sångerska utifrån den parametern. Istället för att lyfta fram och se mina styrkor fick jag många gånger kämpa med en misstro på mig själv. Vissa stunder var det en lika stark kraft som gravitationen!

Under flera sommarlov i min tidiga 20-årsålder jobbade jag som receptionist på ett hotell. En sommar kom en manlig pilot och hans fru, som var flygvärdinna, dit på semester med sin lille son. De var fantastiskt trevliga och riktiga glädjespridare. Deras två dagar långa besök höll på att förändra mitt liv. När det var dags för dem att bege sig vidare sträckte piloten fram ett visitkort och sade ”Om du skulle vilja bli flygvärdinna en dag så ringer du mig. Då ska jag hjälpa dig så att du blir antagen på utbildningen”.

Oj, oj! Skulle jag sluta med sången och musiken på heltid och ge mig ut i världen i stället?? Jag som ägnat mig åt musikstudier under tiden som mina kompisar gav sig ut på ena utomlandsvistelsen efter den andra! Visst var jag avundsjuk på allt som de fick se. Skulle jag ta chansen?

Med lite darrig hand tog jag mod till mig och ringde till piloten. Vi pratade om hur livet som flygvärdinna skulle vara och hur fantastiskt det var att få möjlighet att se världen. Veckan därpå åkte jag, fylld med entusiasm, upp till Stockholm och Arlanda för att se hur det såg ut från insidan. Jag träffade fler flygvärdinnor och piloter och mina tvivel började att suddas ut.

Jag kände direkt att det här var en häftig värld som jag väldigt gärna ville vara en del av. Tillsammans med min vän piloten kände jag mig som en rockstjärna. I mina ögon befann jag mig i en miljö som var så nära ett rymdcenter jag kunde komma och jag fick tillgång till utrymmen och intryck som jag aldrig hade fått annars. Jag var hänförd av hela upplevelsen.

Jag bestämde mig för att skicka in en ansökan och avbryta mina folkhögskolestudier. Då kom ett mindre hinder… Jag var två månader för ung för att söka. Det spelade ingen roll att jag skulle ha åldern inne när jag var färdigutbildad. Jaha, det var bara att åka till folkhögskolan och läsa en termin för att söka flygvärdinneutbildningen till våren istället.

Det var såklart jätteroligt att träffa alla kompisarna igen och det kändes väldigt bra att vara tillbaka. Två veckor in på terminen hände det ofattbara. Terrordåden i USA den 11 september 2001. På skolan hade vi en collegeklass där hälften av eleverna var amerikaner. Terrordåden kom plötsligt väldigt nära oss även om vi bodde i en mellanstor stad i Småland långt bort från världens kaos.

För mig infann sig en förlamande skräck inför mitt nya livsval. Det kanske låter överdrivet så här i efterhand men i den stunden, när jag var 20 år, var det sant och på riktigt. Jag hade inte sett mycket av världen eller dess faror. Jag hade ju ägnat mig åt annat och dittills sett sången, mina kompisar och killspaning som de viktigaste delarna i min vardag.

Beslutet att inte fullfölja mina framtidsplaner kom direkt när jag fick se nyhetsreportagen. Jag blev rädd.

Det finns inga tveksamheter om att jag hade levt ett härligt liv som flygvärdinna. Jag hade trivts jättebra. Omständigheterna gjorde det omöjligt för mig att fullfölja just då.

Socialt levde jag ett fantastiskt liv med mina klasskompisar och jag älskade miljön som jag fick vara i hela dagarna. Självtvivel är nog inte ovanligt när man utvecklas. Det är väl det som är själva poängen med utveckling i ett konstnärligt ämne. Var är jag i den här tekniken? Var är mitt uttryck? Vem är jag som konstnär?

Det blev som det blev. Det blev väldigt bra =)