Sångglädje

Konsten att föröka russinen i kakan!

29 februari, 2016

Visst finns det en önskan om att få utveckla sig livet ut hos de flesta av oss. Det vore ju supertrist om man vaknade om 20 år och insåg att man inte gjort minsta lilla annorlunda på den långa tiden. Det känner jag i alla fall.

Jag tycker att jag gjort successiva och stora förändringar de senaste fem åren som gör att jag på vissa sätt inte ens känner igen tillvaron. Det räcker egentligen med att titta tillbaka på det senaste halvåret. På andra sätt är den precis sig lik. Vissa förändringar har varit medvetna, några har kommit som blomleveranser och några har rent av varit påtvingade. Allt i en salig röra. Jag har behållit många russin i kakan och samtidigt försökt föröka dem lite.

Det som har varit (och säkert fortfarande är) bekymret för mig när jag ska utvecklas är att det handlar så mycket om identitet. Både i sången och i livet. Jag har en syn på mig själv och hur jag låter som gör att jag har en ganska stark bild av vem jag är. Alla delar är kanske inte önskvärda hela tiden men de utgör ändå grunden för mig som person.

Hög på motivation har jag gett mig i kast med många utvecklingsområden, Några har exempelvis varit att träna 6 dagar i veckan, ha chokladstopp på obestämd tid och att utveckla min klassiska sång. I början satte kroppen käppar i hjulen och protesterade våldsamt bara genom att musklerna var ovana. Då var motivationen fortfarande på topp.

När musklerna väl började samarbeta blev det jobbigt mentalt. Jag var nog ganska låst i min identitet. Jag tror inte jag kände igen mig själv. Jag ville intensivt bli duktig på att sjunga arior och kolloraturer men det var ju inte jag. Då. Likaså med chokladen. Då kom tankarna “Är jag verkligen en person som inte unnar sig choklad”?

I sången hade jag finfin stöttning i form av sångpedagoger som då och då lät mig förankra mig i det jag kände mig hemma i. I min identitet. Därefter orkade jag mer.

I dag kan jag se på alla mina utvecklingsvinster som långa, långa processer. Jag jobbade hårt i många kortare perioder när jag var hög på motivation, föll tillbaka i gamla mönster, kom klokare och visare tillbaka för att sedan falla tillbaka igen. Jag kommer längre och längre för varje dag som går. Jag inser också att alla processer är livslånga.

Man kan inte ha fokus på allt hela tiden. Man får bli klokare i det ena först och sedan ta sig an det andra.

I dag identifierar jag mig med en träningsmänniska som äter choklad vid utvalda tillfällen och gärna sjunger klassisk sång. Även inför folk. Att jag en kortare period har haft upphåll i träningen av olika orsaker är inget jag får panik för. Jag vet att jag i nästa inspirerade period lätt kommer tillbaka. Jag har ju gjort det många gånger förut =)

Jag tror att utvecklingsprocesser startar långt långt tidigare man ens provar att doppa tårna och de är ständigt pågående. Man fördjupar hela tiden sin kunskap och övertygelse. Så oavsett om man blir besviken på sig själv och tänker att “Nej, jag är inte en renlevnadsmänniska eller en soulsångerska” den här gången heller så leder de framåt. Det är min fasta övertygelse att misslyckanden är en del av processen. Ibland måste man vila också.

  • Malin /Vibe vocals 1 mars, 2016 at 10:43

    Trevlig läsning och bra påminnelser!