Hinder i vägen?

Att gilla sig själv.

22 februari, 2016

När uttryck som “inte ska väl jag” , “oj, tycker du att den här gamla trasan är snygg??” och “nej, jag är absolut inte bra på den grejen” tenderar att florera som den dagliga dosen kaffe är det lätt att fastna i de tankarna.

Kanske har vi ett synsätt på oss själva där andra besitter storartade förmågor medan man själv är lite mindre bemedlad? Jag tror att många får ta just den inre kampen… Kan det möjligtvis också vara så att den jargongen är ett av många sätt att uttrycka sin ödmjukhet inför andra människor? Jag kan tänka mig att det kan vara så.

Jag gillar ödmjukhet skarpt. Jag försöker att leva med ett ödmjukt förhållningssätt  inför det mesta jag möter. För mig personligen har det öppnat många fler dörrar än det har stängt. Jag lyckas kanske inte alltid men jag hoppas innerligt att det är något som lyser igenom i sättet jag möter andra människor på.

Det är bara det att ödmjukhet inte står i någon sorts motsats till att gilla sig själv och vara nöjd i sin skapandeprocess. Inte i min värld i alla fall. Snarare tvärtom. Det betyder inte att alla bullar man bakar alltid blir perfekta eller ens bra. Det betyder bara att man njuter av att baka dem och gillar att äta dem. Man ställer om gradtalen på ugnen och provar igen. Om jag inte funderar så mycket på hur bullarna står sig i konkurrensen med trevliga grannfruns, som bakat sina med vaniljkräm och kristyr, kan jag njuta mycket mer av både hennes och mina. Nästa gång kanske vi byter recept. Så småningom kanske vi bakar de godaste bullarna i världshistorien om vi hjälps åt?

För snart två år sedan gick en fantastisk sångerska bort. Vi var goda vänner i vår tidiga 20-årsålder men när familjelivet och livet utanför studierna började kalla tappade vi bort varandra. Hon var den starkast lysande stjärna man kan tänka sig men hon lämnade alltid utrymme åt andra. Det fanns alltid en ödmjukhet inför andra människor och deras sångprestationer. Ett genuint intresse för andra och såg till det som var bra i både personligheter och sångröster. Hon förmedlade en trygghet, verkade veta hur hon ville använda sin röst och blev väldigt framgångsrik. Visst pratade vi någon gång om att hon kunde känna självtvivel och var inte alltid nöjd med sina prestationer men hon älskade att sjunga. Det lyste hela tiden igenom. Hon var trygg i skapandeprocessen och verkade bli alldeles uppslukad i musiken. Om hon hade fått leva vidare hade de stora världs-scenerna säkerligen varit hennes hemmaplan.

Vad vill jag få sagt med detta? Att gilla det man gör och vara trygg är inte en provokation mot jantelagen. Det innebär inte att man saknar talang eller att man nöjer sig där man är i utvecklingen. Det handlar bara om att inte se sina prestationer i någon form av diggilista på P3 där man hela tiden jämför sig med andra.

Sång och musik är levande och det blir inte alltid som man tänkt sig. Inte bull-bak heller. Man blir sällan färdig. Att hitta glädje och trygghet i den processen triggar inte någons hävdelsebehov utan får förhoppningsvis motsatt effekt. Tryggheten kanske sprider sig vidare?