Hinder i vägen?

Ljuset går upp!

17 februari, 2016

Jag har ingen aning om vad radioprogrammet handlade om eller vad radiopratarna egentligen sade. Jag var på väg från jobbet och hade precis gett upp den finska schlagern på P2 när jag bytte kanal på bilstereon. Det var ett uppsluppet samtal mellan några upplysta människor som verkade prata om något viktigt. Ungefär så långt hann jag uppfatta av samtalet innan jag skulle parkera bilen och hämta barnen i skolan. Då sade en av männen något som fastnade. Han berättade om ett uttryck som en närstående släkting till mannen lite ironiskt brukade säga.

”Det finns många finesser på ett järnspett”

Vilket ”hallelujah-moment”. Man kan tolka uttrycket precis som man vill men för mig har det vissa likheter med hur jag sett mig själv och min sång tidigare. Ja, precis så är det ju!

Vem skulle förvänta sig av ett järnspett att vara ett multiverktyg med vridbara delar och motordrivna grävskopor?? Det gör inte jag. Ett järnspett är ju rätt bra att ha precis som det är. Fast jag gör nog det lite när det kommer till mig själv. I vardagliga livet inbillar jag mig nog ändå att  det skulle skapa harmoni om jag bara kunde baka väldigt goda biskvier och göra roliga figurer i lera som jag är hemskt dålig på. Kanske att jag ibland också förväntar mig att jag ska kunna det…

Redan innan jag gick in i väggen var detta en kamp. I dag kan jag tack och lov säga att jag är frisk från utmattning och att jag är fri från sådana tankar. Jag ser varningstecknen på lång väg och hoppas vara så klok att jag lyssnar på dem om det skulle bli en nästa gång.

Så var det inte tidigare. Jag hade stora förväntningar på mig själv och nöjde mig inte med att vara riktigt bra på att göra kroppkakor och ha de goaste kramarna över till barnen hela tiden. Det var lätt att misslyckas för vem hinner egentligen med och klarar allt? Jag är så glad för att jag tagit mig vidare ur det.

Så har det också varit när det kommer till sång. Jag har inte velat begränsa mig i någon genre för jag förväntade mig av  mig själv att jag skulle bli bra på allt. Mest i det som jag var sämst på.

Visst har jag övat och jag har lärt mig mycket (om än inte allt) men jag önskar ändå att jag, när jag var yngre, inte hade identifierat mig så intensivt med det jag var sämst på.

I dag vet jag på vilka grunder min musikalitet står och vad jag behöver för att lyckas lära mig nytt. Min process skiljer sig säkerligen från många andras. Det är inget fel eller konstigt.

Om jag nu skulle vilja vara ett multiverktyg väljer jag i dag att lära mig nytt för att jag vill och inte för att jag förväntar mig att redan kunna det. Heja mig och järnspettet. Järnspettet kanske inte är så lyckligt lottat som jag egentligen? Jag har möjligheten att uppgraderas och bli bättre. På att sjunga och vara som jag <3

 

 

  • Malin /Vibe vocals 17 februari, 2016 at 18:20

    Väl talat! När man anser att allt är möjligt kan det lätt bli till en press att man måste vara bra på allt också. Men det är ju två helt olika saker!