Sångglädje

När benen (tiden) inte räcker till…

17 augusti, 2017

VISPOPKÖREN – FINALTERMINEN

Vilken lycka och stolthet jag känner inför alla underbara kvinnor och män som jag har haft möjlighet att få träffa på måndagskvällarna i Vispopkören de senaste 4 åren. Ni har inspirerat och gett mig så mycket energi att det vore omöjligt att beskriva det med ord. Ni har utmanat er själva och jag har sett den utveckling ni nått! Det är större än enormt!

I somras var jag på en helt fantastisk kurs –  ”the Science of the Singing Voice”. Den var inte enbart inspirerade och fyllde mig med nya och förbättrade röstkunskaper, den gav mig insikter på många andra sätt!

Jag fick kontakt med många forskare och lika stora sång-nördar som jag själv och kände mig så hemma i deras sällskap. Mitt sug efter att börja forska på egen hand blev väldigt mycket större än det tidigare varit. Steget känns inte längre särskilt långt.

Efter ett år med expansion av Sångfokus insåg jag också att jag behöver prioritera lite annorlunda i framtiden.

Trycket på sånglektioner, där jag får utlopp för mitt totala sång-nörderi, har ökat väldigt mycket det senaste året, vilket är jättekul. Det har alltid varit den största delen i min verksamhet och till hösten växer den ännu mer.

Med ett spännande vetenskapligt läge i världen när det kommer till hälsoaspekterna i sången, som jag brinner så mycket för i Sångterapin,  möter jag ofta nyfikenhet på hur jag jobbar och jag får frågor att hålla i utbildningar då och då. Röstyogan är även den i hälsa – genren…

Dagverksamheten med företagskörer och föreläsningar blir fler till hösten… En verksamhet som gör livet lite enklare för familjen…

Insikten att benen jag står på plötsligt börjar ta slut är inte så lätt. Det är jobbigt att behöva fatta beslut som bokstavligt talat känns som att amputera bort en del av hjärtat!

Hösten 2017 kommer att vara Sångfokus Vispopkörs sista termin. En kör som jag älskar att jobba med.

Det kommer dock att bli en termin när jag ska passa på att njuta SUPERMYCKET! Roligt och energifyllt ska det va och som alltid med inslag av röstens bästa!

Det kommer att kosta 100 kr/ gång. Det går bra att swisha men man kan också köpa ett stämpelkort om man vill (så många gånger man tror att man hinner komma).

Ni som har köpt stämpelkort under vårterminen -17 kan lösa in de gånger ni eventuellt har kvar i slutet av terminen fram till 31 januari.

Nu ser jag fram emot STORKÖREN den 28/8 kl 18.30 och en fartfylld och givande final-termin för Vispopkören!

Jag hoppas att nya och gamla kördeltagare kommer och sluter upp i stort och smått för roligt ska vi ha!

All kärlek, Helene
Hinder i vägen?

Jag har vunnit över mitt hatobjekt!

8 juni, 2017

En kan säga att jag haft det väldigt roligt, intensivt och händelserikt sedan jag skrev sist. Det känns som att tiden efter påsk har försvunnit i ett rasande tempo!

Jag har under denna tid lyckats vinna över något som tidigare har varit mitt riktiga hatobjekt! På riktigt!

Jag har börjat SPRINGA. Till en början var det inte så mycket mer än ett snabbt gångtempo för att jag skulle försöka behålla någon form av lust till att springa igen. Jag springer fortfarande inte en mil ”hit” och verkligen inte ”dit” heller men en bra bit kommer jag ändå.

Den här gången bestämde jag mig för att testa något nytt – jag skulle ha lite go musik som jag gillar i öronen. Det kanske kunde göra skillnad?

Ja, men…. VARFÖR har jag inte fattat det tidigare???? Vilken skillnad! Istället för att analysera varje andetag som om jag vore en gammal skraltig bil med hål i bensintanken kunde jag fokusera på musiken istället!

”Jag gillar att träna men hatar att springa”. Det har varit min ständiga replik när någon frågar, Det finns för mycket tid att tänka och analysera hur mycket jag hatar att springa! Musiken förändrade allt! Den tog udden av det värsta och när det blev riktigt jobbigt kunde jag falla tillbaka på mina öron.

Att gå från självtvivel i varje steg till att känna att man kan njuta av vacker natur har ändå varit en tuff process mentalt. Att känna att man klarar av att springa lite till bara jag sätter nästa fot framför den andra var inte självklart. Att inse att NU är allt som spelar någon roll blev en utmaning i sig. Det enda fokus som behövs är på foten som ska flyttas. Punkt. Mer analys behövs inte. Fast min analytiska hjärna vägrade förstås att ge upp utan ett regelrätt slagsmål. Typiskt.

Jag kom runt första rundan. Vilken vinst!

Jag VET att många känner exakt samma sak när de tar steget att börja sjunga eller när de ska lära om ett invant sångmönster. Jag har själv varit med om samma process när jag ska lära nytt och när jag tyckt att det varit svårt. Även där tampas man med ett reaktionsmönster som sitter lika rotat som mina löpartankar gjort. Att gå från självtvivel i varje ton till att känna att man kan hitta glädjen och njutningen i att sjunga en sång är inte en självklar process. Att låta fokus få ligga på varje litet utvecklings-steg man tar i stället för att analysera var man är i jämförelse med det mål man har ÄR en utmaning i sig.

Det kanske inte är så konstigt att jag inte hunnit skriva egentligen. De sista månaderna har det behövts lite extra fokus på att omforma mig själv och mitt förhållningssätt till något som jag numer fullkomligt njuter av. Jag längtar till nästa springtur och friheten i naturen!

 

Hinder i vägen?

Sån här är jag…;)

27 mars, 2017

Hur identifierar jag mig? Om jag skulle sammanfatta mig själv med tre ord vad skulle det vara? När det kommer till sången vet jag hur jag identifierar mig i dag och visst är det så även när det gäller hur jag är som person.

Att börja utmana denna bild är inte helt lätt. Inte som person och verkligen inte när det kommer till sång.

Jag har lätt att inspireras av allt runt omkring mig och inser att jag periodvis haft en målbild som varit en kilometer i diameter. Då var det bara att börja lägga ner sångtimmarna. Eller förlamas av berget framför näsan. Jag har nog gjort lite av båda skulle jag tro.

När något började lossna tekniskt mot ett helt nytt sound, och jag borde har förväntat mig en jublande glädje, kom det märkliga… Låter det här verkligen som jag??!! Är det verkligen JAG när jag sjunger så här. Fastän jag bestämt skulle lära mig att låta på ett särskilt sätt blev det en fullskalig identitetskris när jag hörde hur det faktiskt lät!

Ja, det ska inte vara lätt minsann! Ha, ha! Har man inte ågren över att man inte har den röst som man skulle vilja ha så kan man ju ha mindre ångest över att man plötsligt börjat få till den rösten! Det gäller ju att man har identiteten klar för sig liksom… =)

Så är det för mig privat också. Det är lättare för mig att fullfölja ett träningschema när jag identifierar mig som en person som faktiskt tränar och jag har lättare att längta ut i naturen om jag identifierar mig som en friluftsnisse.

Enkelt och klappat och klart? Nu kommer jag kunna säga nej till en chokladbit bara för att jag säger till mig själv att jag är en person som kan säga nej till choklad? Ha, ha! Nej, det tror jag inte. Fast jag tror helt klart på att om jag börjar processen att omvärdera min ”identitet” så kommer det att gå mycket lättare =) Jag får helt enkelt börja i rätt ände!

Hinder i vägen?

Jag hatar att förlora…

20 mars, 2017

Jo, men nu när jag sagt det kan jag ju inte dölja det längre… Jag hatar verkligen att förlora!

Som tonåring sade jag alltid att jag INTE var någon tävlingsmänniska och undvek alla former att situationer där jag skulle vara tvungen att tävla. Den som köpte den lögnen allra bäst var jag själv. Varje gång det var någon form av tävling på gång såg jag till att jag förlorade snabbt som attan så att jag slapp tävla längre. Ett perfekt läge för alla resonerade jag.

När jag pluggade på musikhögskolan tackade jag oftast nej om jag fick frågan att sjunga vid någon mer offentlig tillställning. Jag skulle ju kunna riskera att misslyckas. En tanke som var alldeles förlamande i det sammanhanget. Jag svarade ganska konsekvent ”Nej, men jag tror inte jag har tid… Det blir nog svårt… Fast jag har däremot en kompis som skulle vara perfekt” och så såg jag till att någon annan fick chansen istället.

När jag blev tillsammans med min man kom det brutala uppvaknandet.

En kväll satt vi och spelade Fia med knuff.  VILKEN FRUKTANSVÄRD UPPLEVELSE! Jag insåg att min ”jag bryr mig inte”-attityd var vansinnigt svår att upprätthålla med någon form av heder i behåll när vinstchanserna varierade lika mycket som aprilvädret. Jag fick hjärtklappning när mitt försprång blev mindre och mindre. Att hålla mig cool och inte avslöja hur besviken jag blev när jag blev omkörd var snudd på omöjligt…. Vilken pärs!

Efter den upplevelsen fick jag omvärdera min uppfattning om mig själv som tävlingsmänniska. Jag förstod att jag inte enbart var en tävlingsmänniska – jag var så mycket av en tävlingsmänniska att jag dittills vägrat att tävla och riskera att förlora. Jag utmanade mig inte alls eftersom risken att misslyckas var så jobbig att tänka på.

Vilken tur att jag ändå utsatte mig för detta fia-spel! Jag fick ganska snabbt lite perspektiv på mig själv. Jag ser inte mina sångprestationer som möjliga misslyckanden längre. Det är viktigare att fokusera på vad jag vill säga med musiken som jag framför än om jag överträffar mina ambitioner eller inte. Jag låter dessutom alla former av tävlingar vara tävlingar. Om jag känner att jag orkar med den känslomässiga berg och dalbanan som jag tvingas åka i förstås. Annars håller jag mig utanför =)

Jag ger allt när jag behöver och fokuserar på att ha roligt. Konstigt att jag tyckte att jag behövde resonera annorlunda än så… Ha, ha! Att förlora är ändå ett ganska relativt begrepp. Gillar jag tävlingen har jag ju vunnit oavsett om jag vinner!

 

Hinder i vägen?

Mat, mat, fokus, mat!

13 mars, 2017

Nej, nu ska jag komma igång med min superduper kosthållning igen! Det krävs lite extra jobb när period-veganen i familjen är i stark minoritet. Fast det är dags nu. Inte en dag för tidigt. Fokus på mat, hitta goda recept, planera inköp, handla och så laga mat, laga mat och laga mat.

Hoppsan nu var tvättkorgen full! Hinner jag fixa? Nej, jag hann hälften. Nu måste jag laga mat!

En snabb tur med dammsugaren. Yes. Det hann jag! Nu ska jag laga mat.

Kanske skulle hinna att sjunga lite…? Nej det hann jag inte. Nu får jag börja styra upp middagen.

Hjälp vad dammigt det är på kökshyllorna. Så här kan man ju inte ha det. Tar fram trasan, fuktar och börjar…. Neeeeej, jag hann ju inte hänga tvätten härom dagen! Av någon outgrundlig mat-anledning lyckades jag visst förtränga det. Det är bara att börja om! Fast bara om jag hinner innan jag ska laga min mat.

Är huset skinande rent kan man vara säker på att jag inte hunnit laga mat!

Hmmm. Situationen är aningen tillspetsad och kanske inte helt sann, för jag behöver sällan sköta hushållet på egen hand. Jag har dock en tendens att bli väldigt enkelspårig i mitt fokus. Jag kan liksom inte ta in för många saker på samma gång. Det är däremot 100 procent sant!

Så är det med sångteknik också. Jag kan inte fokusera på allt samtidigt. Jag måste tyvärr inse mina begränsningar och koncentrera mig på några få utvecklingsområden i taget. Långsamt blir jag bättre och kan börja släppa in andra delar. När det första går per automatik går det helt klart lättare att ta in ytterligare fokusområden.

Så får det bli med mat och allt det andra också. Då var det bestämt och klubbat. Glöm nu inte det, kära Helene!

Sångglädje

Ja, jag tränar! Ja, jag sjunger..?

27 februari, 2017

Om man ser till antal träningsanläggningar och idrottsföreningar som finns runtom i Sverige kan man bara konstatera att ”motionsrörelsen” verkligen har lyckats! Sociala medier svämmar över med filmklipp av lyckade träningspass och personbästa prestationer. Hurra för den!

När det kommer till motion och rörelse, som har så många hälso- och välmående fördelar, är tillgängligheten och variationen jättestor. Man behöver inte vara insnöad i en sport eller vara fokuserad på Vätternrundan för att känna att man får lov att njuta av motion. Det finns någon form av rörelse som passar alla och man kan spela lite innebandy med  några jobbarkompisar eller ta en hederlig promenad. Allt är ok!

Jag tror faktiskt att inom en rimlig tid kommer sången att kunna erbjuda samma tillgänglighet som motionsrörelsen. Redan nu finns en omfattande variation!

Sångrörelsen ÄR stor i dag. Den är kraftfull och livsnödvändig för väldigt många människor i Sverige. Unga som gamla. Hemma i garderoben eller på stora scener. Sångrörelsens storlek är säkerligen inte mindre än träningsrörelsens. Många tycker om att sjunga när de hör en bra låt på radio eller i bilstereon medan andra sjunger helt öppet. 600 000 människor är registrerade i Sveriges körförbund – och då är det endast de körer som valt att registrera sig.

Däremot upplever jag en skillnad i acceptans – av sig själv som ”sångare”. Även om Sångsverige basunerar ut olika alternativ för de ovana finns det fortfarande många som skulle vilja sjunga men som inte vågar ta steget.

Olika gym och föreningar jobbar hårt för att få målgrupper som normalt inte tränar så mycket att lyfta på rumpan och träna ändamålsenligt hos dem. Alla är välkomna och hälsan gynnar alla deltagare helt demokratiskt! Det finns olika pass för pensionärer, funktionshindrade, unga tonåringar osv.

I dag finns det en omfattande och inkluderande sångrörelse i Sverige. Jag hoppas och tror att budskapet snart nått fram till varenda en av garderobsångarna, bilsångarna och duschsångarna. Vi har alla ett ansvar att ändra vårt synsätt på vilka som ”får lov” att sjunga, för att skapa sångmöjligheter för varandra.

Alla som väljer att ta steget ut i ett tillåtande sångsammanhang borde få lika många ”hurra och heja”som om de hade sprungit Göteborgsvarvet. Inte minst av familj och vänner. Det finns sammanhang där just deras röst är viktig.

I dag finns det en uppsjö av olika körer där olikheter välkomnas och där kraften och energin i sammanhanget är viktigare än detaljrik interpretation. Sångtekniker för alla möjliga smaker finns tillgängliga att lära sig hos sångpedagoger och röstcoacher.

Det är roligt att vara verksam inom sångområdet just nu!

Sång är ett, av många, verktyg för att må bra och alla behöver inte älska att sjunga. Det är inte målet heller. Problemet är bara att många som jag träffar i olika sammanhang faktiskt uppskattar att göra det samtidigt som de inte ens vågar att ta en ton när någon fyller år.

Att hitta sin röst och få känna att den är viktig i ett sångsammanhang tror jag kan vara en himlastormande upplevelse för någon som varit ”tyst” sedan barnsben. Allt som oftast berättar människor som jag träffar att de fick höra att de inte var tillräckligt musikaliska när de var barn. Oftast fick de höra betydligt värre kommentarer än så.

Alla behöver inte vara OS-medaljörer eller sikta på Vasaloppet. Vi behöver inte resonera så i sångsammanhang heller. Just nu är det en väldigt tillåtande våg som kompletterar ”elit-tänkande” program som idol och talang. Jag tycker vi ska försöka få den att växa tills den sköljt över och ändrat alla begränsande tankar som finns! Sång är faktiskt roligt, härligt och underbart i så många sammanhang!

 

Hinder i vägen?

Alla hjärtans dag

13 februari, 2017

I morgon är det alla hjärtans dag… Hmmm… Jag är en person som älskar kärlek men jag har faktiskt ett lite komplicerat förhållande till Alla hjärtans dag.

På gymnasiet kunde man beställa rosor som skulle delas ut offentligt i klassrummen på Hollywoods kärleksdag nummer ett. Jag och mina kompisar skickade vänskapsblommor till varandra men i övrigt var mina rosceremonier ganska skrala. Att andra fick buketter av rosor, som man såklart i sann Alla hjärtansdaganda antog kom från hemliga beundrare, var inget som bekom mig. Åtminstone inte vad jag visade.

Kände jag mig oälskad? Absolut inte! Jag tyckte inte heller att dessa offentliga rosutdelningar var särskilt jobbiga, även om jag, i hemlighet, hoppades få den ultimata bekräftelsen från killen jag spanade på lite extra just den veckan. Till största del var det vänskapsrosor som delades ut och det var ett fint tillfälle att skriva fina ord till de människor som betydde mest för en.

Romantiklös var jag egentligen inte heller. Jag hade pojkvänner på gymnasiet även om de relationerna sällan lyckades sammanfalla med Alla hjärtans dag. I ettan tror jag i och för sig att jag lyckades bli tillsammans med en av dem på Alla hjärtans dag. För att göra Hollywood-versionen av kärlekshistorien komplett önskar jag att hade kunnat bjuda på en romantisk historia där denna relation hade startat med en ros i rosutdelningen under dagen. Tyvärr tror jag det var ett roslöst tilltag lite senare på kvällskvisten.

Den romantiska komedins kulmen nås på Alla hjärtans dag. Det är hjärtan och blommor överallt i affärerna och alla tar ledigt från kvällsaktiviteter för att bygga upp hajpen om årets mest romantiska dag! Restauranger blir fullbokade i ett nafs och affärer blomstrar. Förväntningarna är skyhöga.

Jag vet inte om Alla hjärtans dag är den mest romantiska dagen för mig. Det finns många anledningar att fira sin kärlek men 14/2 är bara en dag av många. För mig blir den inte mer kärleksfull för att ytan är så bländande stark av glitter, rödfärg och förväntningar.

Jag älskar kärlek och romantik! Den kan se ut på många sätt – även utan chokladhjärtan och små nallar med ändamålsenliga kärleksbetygelser som delas ut för att det är dags för Valentin.

Visst ska jag älska mina nära och kära i morgon – precis så som jag försöker göra andra dagar. Kanske att jag fyller hjärtat lite extra för att det är en dag som vi uppmanas att älska.

Ytan, förväntningarna och stoltserandet tror jag att jag hoppar över däremot. Jag ser igenom rosceremonierna. De är inte nödvändigtvis fyllda av mer kärlek än sovmorgonen man får en söndag när natten har varit tuff med ett sjukt barn eller den där goda middagen som lagas när man utarbetad har somnat på soffan.

I folkhemmets stora musikfest, Melodifestivalen, som sammanfaller med tiden för Alla hjärtans dag finns vissa liknelser. I mina ögon blir inte musiken bättre av en fantastisk ljus-show eller perfekta högtalare hur gärna man än skulle kunna önska det ibland. När musiken, ljuset och ljudet lyfter varandra är det fantastiskt och häftigt men stundtals kan ljusshowen vara hela upplevelsen för mig i det sammanhanget. Hjärtat i musiken kan inte maskeras med en perfekt yta.

Enkelhet, innerlighet, ärlighet kan också gå rakt in i hjärtat och röra till tårar. Jag har många musikaliska exempel och ännu fler romantiska exempel. Jag tror jag kör på det stuket även i morgon!

Ni som älskar nallebjörnarna och rosbladen ska såklart köpa så många gelehjärtan ni orkar äta och boka bord på den finaste restaurangen ni kan tänka er. Det finns inget ytligt i ett genuint Alla hjärtans-dagsfirande. Precis som i melodifestivalen finns det storartade, glamorösa bidrag som berör ända in i ryggmärgen. Det gillar jag!

Njut ordentligt av kärlekens energi i morgon. Världen kan behöva lite extra kärlek just nu. Jag ska också sprida kärlek i morgon. Fast det blir på mitt sätt.

Sjung med hjärtat och älska ditt uttryck. Älska, njut och ta vara på morgondagen (och alla andra dagar)!

 

 

Sångglädje

Fastän det inte blir som man tänkt sig blir det bra ändå!

6 februari, 2017

Jag har lärt mig att när jag är trygg i en situation är det bästa för mig att inte planera så mycket. Spontanbesök hos kompisar, som jag inte sett på länge, blir uppiggande energibomber istället för att känna mig styrd och uttröttad av ett hektiskt schema. Kvaliteten blir strålande och energin är på topp när ett besöksläge uppstår lite spontant.

Detta förhållningssätt blev en förutsättning för mig för att kunna hantera min utmattning. Ett alltför uppbokat schema gav långa bakslag hur roligt och energigivande det än hade varit att ses. Spontana besök när andan tillät att falla på blev däremot succé och skapade lust och energi.

Jag försöker att införliva denna devis i det mesta jag gör. Är jag tillräckligt trygg i situationen är det helt fantastiskt att se vart exempelvis tonerna tar vägen när jag sjunger. Det blir kanske inte som jag tänkt mig från början men vilken häftig känsla när det kommer ut något jag gillar.

När jag undervisar märker jag att det oftast blir mycket bättre om jag inte detaljstyr allt redan innan personen eller gruppen kommit in i rummet. Det räcker att jag har ett hum om vad jag skulle vilja göra. Om eleverna drar åt ett annat håll är jag med och guidar. Det går inte att beskriva i ord hur häftig den processen är.

Mina absoluta favorit-stunder är stunder som blir totalt annorlunda från hur jag förväntat mig! Oavsett om det gick vägen eller inte. Antingen lär jag mig massor av mina misstag eller så får jag en himlastormande upplevelse. Det är en vinst oavsett! När processerna är kreativa och tillåts att leva sina egna liv händer det magiska saker.

Är det att vara i stunden? Ja, det tycker jag sannerligen! Öppnar det upp för misslyckanden? Betydligt färre misslyckanden än om jag ska bestämma allt i förväg!

Tryggheten kommer förstås ur en erfarenhet av åtskilliga planeringar, lära känna vänner och att starta dekorationsprojekt hemma. Jag behöver dock ha koll på mina yttre ramar. Märker jag att tidsramen inte går ihop får jag svårt att fungera. Jag gillar att veta vad jag har att förhålla mig till. När jag ser att tiden räcker till blir jag lycklig i hjärtat. Då finns det utrymme för mig att vara kreativ. Saker blir dessutom oftast bättre  än jag kunnat tänka mig!

 

 

 

 

Sångglädje

Smitta mig med bra baciller

30 januari, 2017

Att få grotta ner mig i de sångtekniska delarna av sångens enorma område är något av det bästa jag vet. Även om jag älskar att sjunga för att må bra och för att det är roligt måste jag erkänna att jag också älskar den kosmetiska biten. När jag får grotta ner mig i detaljer i röstapparaten som kan göra skillnad för att få fram ett uttryck försvinner tid och rum.

Vi är alla olika och har olika relationer till sång. För någon är steget att sjunga med i ”Ja må han leva” ett trauma varje gång någon kompis eller kollega fyller år och för någon är sången ett självklart uttryck som inte går att leva utan.

Jag tror på sången i alla dess former. Jag ser enorm befrielse för dem som kommer över steget och inser att sång inte enbart är för dem som ”kan”. Sången är ett verktyg för att må bra och det är för alla som önskar. Fritt från prestation.

Men jag ser också en enorm befrielse när någon lyckas lösa upp en begränsning i sitt annars alldeles strålande och färdiga sånguttryck med hjälp av en teknisk nyckel.

Det är en fantastisk känsla att inse att man klarar något som man aldrig trott var möjligt! En känsla som på en sekund sprider sig till övriga livet – vad mer kan jag klara av som jag aldrig trott var möjligt?? Jag kanske måste börja omvärdera mig själv? Med en massa bra baciller smittar sångens vinster min tro på mig själv! Något som i många fall aldrig hade varit möjligt utan teknisk kunskap.

Jag vill fortsätta att vara nyfiken och utveckla mitt konstnärliga uttryck genom hela livet. Jag vill fortsätta att låta ”de bra bacillerna” smitta mig i andra delar av tillvaron och få mig att inse att jag faktiskt klarar det som jag trott var omöjligt!

 

 

 

Sångglädje

Starten på något nytt

23 januari, 2017

Tänk vad livet kan vara märkligt! Ibland har jag hur mycket flyt som helst. Livet leker och sången sprudlar. Ideér dyker upp i lika strid ström som om jag hade satt på vattenkranen.

Sen finns det perioder när det känns som att jag trampar runt i en sörja av lera och allt är motigt. Inspirationen ligger på minus och lusten har bestämt gått och gömt sig. Jag ropar av frustration över toaletten som rinner och tvättmaskinsfiltret som behöver rengöras. Fast det verkar inte bita på en toalett eller en tvättmaskin, men det är rätt skönt för mig!

Hmm… Ska det vara så?? Skapar det någon slags balans i tillvaron??!!

Ja, men jag leker lite med tanken att det gör det. Fastän jag INTE tror det när hela tvättstugegolvet är fyllt med vatten.

Utvecklingen och bakslaget kanske man skulle kunna kalla det? Utveckling – när allt flyter och kliven mot nya sångäventyr känns enkla att ta. Det är lätt att vara inspirerad. Bakslaget som kommer när allt bara går emot och man får kämpa för varje steg.

Utvecklingsfasen är ju sannerligen en utvecklingsfas. Man märker sina framsteg och tycker det är roligt. Enough said!

Bakslagsfasen kantas av missmod och stegen känns tunga. Det som varit så roligt tappar liksom sin glans. Tvättmaskinen behöver underhållas och var får man tag i en rörmokare? Även om det är sjukt tråkigt behöver det ändå fixas.

Trögt går det. Svär gör jag… Nämen hade jag lyckats sätta en kastrull på spisen med lite mjölk som ska kokas upp. FYYYYYY!

Städa, fixa, svära lite till och så plötsligt är det fint. Rent. Lagat. Nu är det bara att köra på igen! Tvättmaskinen mår bättre än någonsin och toalettstolen klarar sig länge än. Det var ju bra att det ändå blev gjort.

Är tvättmaskinsrensnings-fasen verkligen ett bakslag? Eller kan det vara början på något nytt? Är det istället en startsträcka i en enda ständig utvecklingsfas? Desto mer jag tänker på det desto mer tror jag att det är så som det ligger till.

Det ska kanske vara trögt att bryta upp och börja på nytt. ”Det gör ont när knoppar brister” liksom. Det behöver kanske få ta lite extra energi. Kanske är det större utveckling än någonsin? Fasen uppmanar verkligen till lite självgranskning. Vad vill jag egentligen här i livet? Vad behöver jag på riktigt?

Ja, nästa gång som jag känner mig oinspirerad ska jag försöka komma ihåg de här tankarna. Utvecklingskurvan har jag upplevt många gånger i min sångutveckling. Nästa gång det känns motigt ska jag påminna mig om att det är början på något nytt och spännande!