Hinder i vägen?

Sluta kriga med mig!

30 november, 2016
peace-1496041_1280

De bästa insikterna i mitt liv kan komma lite varstans ifrån och ursprunget behöver inte ens verka logiskt. För ett tag sedan hamnade jag framför ett hund-hanteringsprogram på tv:n som gav mig en så grymt häftig AHA-upplevelse. Min egen övertygelse och process, som jag är inne i just nu, blev plötsligt solklar och fullkomligt odiskutabel =)

Den supersöta och till synes snälla hunden tände till på en millisekund och tuggade plötsligt fradga. Istället för att gå in i en maktkamp sade coachen: Hunden vill ha krig och jag vill ha fred. Då måste jag matcha hans krig med minst lika mycket fred. Lugnet, harmonin och coachens bestämda övertygelse hjälpte sannerligen hunden. Den blev sådär söt och snäll igen, som den först såg ut, efter bara en liten stund.

Shit alltså! Jaha, när min röst trilskas och vägrar göra som jag vill ska jag alltså möta detta med ”fred”? Inte med ett fullskaligt krig där maktkampen enbart åstadkommer en röst i spillror och utmattning med andra ord?

Jag har nog gjort min beskärda del av den senare varianten i mina dagar. Totalt fruktlöst kan jag tillägga…

Jag ska helt enkelt vända frustrationen och ge rösten lite harmoni istället för att matcha med lika mycket motstånd tillbaka…

Mjukt och soft. Njut, ha roligt och sprid lite kärlek. Gå bevare mig väl inte händelserna i förväg. Ta det lugnt. Se progressionen (inte alltid det lättaste för någon som är lika otålig som jag)!

Grejen är ju att det fungerar! Om jag lugnar ner mig och inte blir så vansinnigt frustrerad kommer energin att kunna läggas på rätt muskler. De musklerna som gör att sången fungerar.

Utan alla ”senvägar” blir det här det snabba sättet att få det att klicka. Fred alltså… Vilken grej!

 

Hinder i vägen?

Tummen upp?

26 november, 2016
thumbs-up-926080_1280

Om jag känner att jag får idétorka och börjar gå vilse i min egen sångdjungel lyckas jag oftast hitta inspiration genom att lyssna på andra sångare. I dag finns miljarder sovrumssångare tillgängliga på youtube och på spotify finns ett gigantiskt sångbibliotek. Det är ju grymt!

Samtidigt kan jag ha svårt att sålla mig fram till det jag vill höra när uppsjön av alternativ är stor som rymden. Ibland kan jag känna att det är som att försöka hitta en nål i en höstack.

Fast så hittar jag kanske ett klipp som jag bara älskar. Då är det värt det!

Samtidigt som jag är tacksam för att möjligheten finns kan jag undra om jakten på tummar upp, ner, likes och hjärtan i sociala medier alltid är så hälsosam?

Istället för att få applåder och bekräftelse av ett begränsat antal människor i en publik, av släkt eller vänner ger man istället av sig själv till hela världen (som inte alltid är så hövlig).

Vad händer om man har en miljon tummar upp på youtube? Vad händer om man har 5 likes? Ser man undermedvetet det som en måttstock för hur bra man är som sångare? Blir det indirekt ett mätverktyg av sin egen förmåga i förhållande till andra?

Jisses vad enkelt musikerlivet blev plötsligt. Äntligen dök det upp ett mätverktyg för hur bra jag är! Särskilt i förhållande till andra.

Jag kan ju liksom se om kompisen fått några fler tummar upp än jag. Det är ju inte som en svårräknad, rungande applåd, utan jag ser det svart på vitt om jag fått fler likes eller inte.

Det blir också enkelt att se om jag har världsstjärnepotential! Spännande. Om jag inte får 150 000 likes är jag visst inte någon världstjärna… Jag får fundera på om jag ska fortsätta…

Nej, riktigt så tycker jag faktiskt inte. Det är så himla lätt att förminska sången till en prestation. I mina ögon är det så långt ifrån musiken man kan komma. För mig handlar sång och musik om att gräva ordentligt ur sitt hjärta, rått och ärligt, och att förmedla det genom musiken.

Att känna att det man sjunger om landar hos någon annan är väldigt positivt och underbart. Att förminska den lyssnarupplevelsen till en tumme upp eller tumme ner känns inte tillräckligt beskrivande för mig.

Så, nu kanske jag har varit bakåtsträvare tillräckligt för i dag? Ja, det har jag nog,

Det finns plats för alla sorters system. Fysisk publik eller tummar upp och ner på nätet. Huvudsaken är att musiken flödar och det gör den verkligen just nu =)

 

 

 

Sång och forskning

Vaggvisor och smärtlindring

23 november, 2016
foot-1807720_1280

Gissa om jag blev glad när jag hittade ett radioprogram från 2013 häromdagen, Det handlade om en musikterapeut, Alexandra Ullsten, som gjorde en forsknings-studie om hur vaggvisor kan användas som smärtlindring på för tidigt födda spädbarn.

Hon berättade om sitt arbete inom vården och hur just vaggvisorna hjälper barnen att bli lugna, somna, stressa av och slappna av. I vaggsången förmedlar vi känslor vilket gör sången väldigt kraftfull.

När radioprogrammet sändes 2013 pågick Alexandras studie om hur vaggvisor kan skapa smärtlindring för för tidigt födda spädbarn. Vid provtagningar och behandlingar, som ofta är obehagliga för barnet, kan det vara svårt att dosera smärtlindrande mediciner. Därför var denna studie viktig.

Vaggsång har använts över hela jorden, i alla kulturer och i alla tider. Föräldrar vet att den fungerar. För att kunna använda vaggsången som ett komplement inom vården, för de här små barnen, behövs det dock forskning.

Sången kan vara ett sätt att underlätta. Smärta är inte enbart en fysisk smärta. Den kan också uttrycka sig som en stress inför obehagliga provtagningar och av att vara borta från sina föräldrar. Kan man därför ta bort den känslomässiga smärtan har man underlättat mycket för barnet. Andra studier har visat att barnet återhämtar sig snabbare med vaggsång.

Ja, vad säger man? Hur många gånger har jag inte sångvaggat mina barn till sömns när de haft ont? När öroninflammationen på en liten fyra månaders bebis var så fruktansvärd att den nästan åt upp hela familjen hjälpte bara schottisdans och ”Mössens julafton”. Vi sjöng och sjöng.

I hemlighet har jag suttit som fängslad nedanför trappan och lyssnat på när min man sjungit vaggvisor för barnen när det varit läggdags. Den kärleksfulla sången var något av det bästa jag visste.

Jag tvivlar inte det minsta på vaggsångens kraft. Jag blir bara så glad för att de här små bebisarna, som kommer ut lite för tidigt, får möjlighet att få ta del av detta under sin tid på sjukhuset – genom att forskning visar att det fungerar.

Heja forskningen!

Vill du höra radioprogrammet? Klicka här =)

Sångglädje

Nu avslöjar jag mig!

21 november, 2016
flowers-164754_1280

Även om livet ibland ger tuffa utmaningar tycker jag att jag lever i min bästa ålder just nu, Utan tvekan!

Jag erkänner att det känns som att jag leker livet. Även om jag blir avslöjad och påkommen känns det ändå bra att berätta att det faktiskt är det jag gör. Det är sällan jag sitter på facit i förhand.

Samma rollekar som jag lekte när jag var liten tar sig i dag en liknande skepnad, fast på riktigt.

Oftast känns det som att jag ”leker” mamma, ”leker” fru, ”leker” företag, ”leker” sångerska, ”leker” hushåll. Ja egentligen allt jag gör.

Mentalt förstår jag ju att det jag gör är på riktigt. Nu handlar det inte om dockor eller fantasier längre men känslan av att inte ha vuxit ifrån leken är ständigt närvarande.

Den skapar en enorm kreativitet och glädje som jag har nytta av i alla delar i livet. Inte minst i sången.

Nyfikenheten och drivet som jag hade som 14 åring när sången tog tag i mig på riktigt efter flera års uppehåll finns nu i min yrkesroll och jag är så glad för det. Ingen dag är den andra lik. Nya situationer skapar nya förutsättningar och nya sånguppdrag ger nya lärdomar.

”Leken” är så frigörande. Möjligheterna är oändliga och det är ytterst få saker som inte går att lösa.

Den är också en mental ursäkt, för jag slipper veta och kunna allt ”på riktigt”.. Trots att jag är utbildad och känner mig trygg i min yrkesroll är leken ett viktigt verktyg.  ”Oj, är inte det här det rätta sättet att sjunga Bach?” Jag hade bara lite kul med stycket. ”Såhär gör absolut inte ”riktiga” sångfröknar” säger jag och skrattar åt en ny knäpp metod jag hittat. Den ger visst eleven ett fint resultat.

Tänk om jag inte hade ”leken”? Jag undrar hur jag hade mått och hur jag hade tänkt? I leken styrs jag av lust även om jag stundtals måste göra tråkigare saker också. Jag utvecklas av att leva med ett nyfiket förhållningssätt där jag inser att jag absolut inte vet och kan allt.

Samtidigt är känslan av att bli påkommen och avslöjad som en bluff, eller som i mitt fall ett barn, jobbig ibland. Visst går självförtroendet lite upp och ner. Det är ändå värt det. Till syvende och sist har jag lärt mig att inte ifrågasätta leken. Den är bra och vinsterna är så givande!

Dessutom har jag avslöjat mig själv först! Ha, ha! Nu vet ni att jag leker. Gissa hur det känns? Det känns riktigt bra! Kärlek, driv, nyfikenhet och lust är bra egenskaper att ha i alla livsroller. Jag är stolt över min förmåga att vara ”barn”.

 

Hinder i vägen?

Ge och ge hela tiden…

18 november, 2016
sky-1633475_1280

Jag tycker att jag är en bra mottagare. Jag försöker i alla fall att vara det. Jag tycker att det är väldigt viktigt att alltid vara närvarande i samtal, och att på riktigt lyssna när någon vill berätta något. Jag vill inte rusa iväg eller vara avstängd när någon ger av sig själv.

Jag tar gladeligen emot när människor är generösa med sin energi, tid och avlagda saker.

Det är däremot lite av en annan femma om någon erbjuder mig hjälp. Jag blir nästan lite generad och snudd på vilsen i vad jag skulle kunna ge tillbaka som kompensation. Fast då får jag skärpa till mig.

Även om jag känner mig återställd i dag, har jag en utbränd period bakom mig. Jag jobbar dessutom oftast när andra är lediga så det väl kanske inte så konstigt om jag stundtals känner mig otillräcklig i mitt sociala engagemang. Det är nog inte så konstigt om jag tror att jag inte kommer att kunna ge tillbaka eller blir lite vilsen.

Vad har man då för förväntningar när man ger? Vad är det man vill ha tillbaka när man erbjuder något? Jag vill i alla fall helst att personen tar emot det jag vill ge. Punkt.

Jag har nog aldrig tänkt tanken att ”Nu ska jag hjälpa dig med det här för det kan vara bra att inkassera en tjänst när jag ska göra det här”. Aldrig. Jag omger mig heller inte med människor som är på det sättet.

Tjänsteutbyte med en ömsesidig överenskommelse är ju jättebra men då är det ju uttalat att det ska vara på det sättet.

Vad hade hänt om jag inte hade kunnat ta emot de kärlekshandlingar jag ständigt får av människor runt omkring mig? Då hade de ju gett och gett alldeles i onödan! Vilket slöseri!

Om vi inte har några mottagare är vi frikostiga med energi och tid utan att det landar någonstans. Det försvinner liksom ut i tomma intet. Hjälp vad hemskt!

Samtidigt vet jag att jag inte orkar ta emot hela tiden. Jag försöker att vara tydlig vid de tillfällena att nu är det tid för återhämtning och därför passar det inte just nu.

Hur hade jag känt det om jag gett av hela mig själv i ett sångsammanhang och publiken satt och pratade om vad de lagat till middag?  Att inte ha någon mottagare i den stunden hade känts utmattande…

Jag menar inte att jag måste få beröm eller bekräftelse. Det jag önskar vid alla sådana tillfällen är en inre dialog där jag ser att det jag vill säga med sången landar hos den som lyssnar. Det är likadant åt andra hållet. Om jag går på konsert och lyssnar på musiker som ger allt ska jag se till att vara närvarande och uppleva det som musikerna vill berätta för mig.

Sång och forskning

En kvinnas upplevelse

16 november, 2016
woman-1246571_1280

Trots att jag är så intresserad av forskning om hur musik påverkar oss och vår hälsa, tycker jag samtidigt att den enskilda upplevelsen ger tillräckliga ”bevis” för att övertyga mig.

Det är så många som berättar att musiken påverkar dem på olika sätt och att humöret kan göra en tvärvändning så fort man hör en särskild låt.

I fredags såg jag ”Tomas Andersson Wij spelar med Timbuktu” på SVT och i en av intervjubitarna pratar de om hur musiken påverkar dem.

Tomas: Kan du beskriva vad ”medicinen” musik gör med dig?

Jason: Det ger mig kraft. Det ger mig någon sorts plattform för eftertanke och drömmar. Att stoppa in sina lurar och sätta på en låt som man får feeling för för stunden. Det är som att man kan klättra upp på den där bergstoppen och se ut över landskapet när jag lyssnar på en låt som verkligen ”gör det” för mig. Det är oumbärligt för mig i det här livet.

Det är stort. Med eller utan vetenskap. Jag hör många som säger liknande saker om musikens roll i deras liv. Jag känner också igen mig i Jasons tankar och känslor. Utan musik vet jag inte vad jag stundtals hade gjort.

Musik är en av mina bästa vänner. Den kan alltid få mig på bättre humör. Den får mig att komma till insikt utan att behöva berätta för mig vad jag ska göra. Den tröstar och peppar mig när livet känns tungt och den lugnar när jag behöver.

På två sekunder kan jag djupdyka ner i en känsla som kanske legat gömd. När låten är slut har känslan fått utrymme och kommit lite längre i sin bearbetning. På samma två sekunder kan den göra mig euforisk och glad trots att jag varit trött innan.

Musiken är också en tidsmaskin för mig. Minnen poppar upp som popcorn när jag hör låtar från min barndom eller när jag var yngre. Den får mig att minnas personer som spelat roll i livet och gjort avtryck.

Med eller utan vetenskap är musik extremt kraftfullt för mig. Jag behöver egentligen inte läsa om hur den påverkar oss i vetenskapliga artiklar eller studier för att vara 100% säker på min upplevelse. Jag vet det ända in i själen.

Sångglädje

Stå stadigt

14 november, 2016
berg

I en tid när världsläget är oroligt, framtiden oviss och människor verkar dela sina uppfattningar är det lätt att tappa fotfästet. Livet är inte alltid enkelt och det kanske inte heller ska vara det? Vi vet aldrig vad som väntar. På gott och ont. Inget kan tas för givet.

Jag vet att när jag sjunger behöver jag stå stadigt. Så är det kanske även i livet? Om jag är seg, trött eller känner mig nervös är det aldrig en lösning att ”jaga tonerna”. Jag kan inte hitta tonerna någon annanstans än inom mig själv.

Viljan kan däremot vara så stark att den bara ”kör över”. Kroppen hänger inte med. Rösten i synnerhet.

Det finns hopp! Hur frustrerande det än må vara behöver jag backa i sådana lägen… Backa, backa, backa.

Jag behöver bygga upp engagemanget i kroppen. Börja med det fundamentala – hitta fotfästet. Vara noggrann med att inte sjunga det mest krävande jag kan hitta på. Sjunga det som rösten är redo för där och då.

Snart kommer tonerna av sig själva. Glädje, kraft och kärlek. På riktigt och inifrån.

I livet känner jag mig just nu stadig som ett berg. Min tro på mänskligheten och planeten påverkas däremot av den turbulens som finns i världen. Samtidigt vet jag att mitt fotfäste inte går att jaga. Kärlek, harmoni och omtanke behövs. Jag börjar med mig själv.

 

Hinder i vägen?

Hårsprayet och jag själv.

11 november, 2016
harspray

Jag inser att jag själv påverkar mig själv mer än jag tror. Jag kan ju försöka skylla på andra men oftast inser jag snart att den som sätter käppar i hjulet är jag själv.

Det kan handla om något så enkelt som när jag ska åka till stan för att handla hårspray. ”Ursäkta har ni något superfast, ekologiskt, parabenfritt och utan nanoteknik?” En kombination som jag hittills inte lyckats hitta.

Jag går in i affären med inställningen att jag skäms lite för att ens fråga. Krångligare kund kan man inte hitta. Jag blir lite svettig när jag är på jakt och får hjärtklappning när jag märker att jag inte hittar det jag söker.

Ur mitt perspektiv tycker jag att jag är hyfsat påläst och jag vet ju vad jag vill ha.

Det perspektivet har inte alltid hårspraysförsäljaren…

De har ju sina övertygelser. Och jag har fortfarande mina. Ha, ha!

Efter att de försökt sälja något, i sina professionella ögon, superbra spray inser de att jag inte ger mig. De försöker oftast vänligt att börja leta efter saker i innehållsförteckningarna för att sedan på ett eller annat sätt vara tvungna att säga att det verkar inte som att de har det jag söker.

Om jag är ur fas tolkar jag deras sista reaktion som att jag är en krånglig människa som inte vet vad jag pratar om. Om jag är i fas tolkar jag det inte alls utan fortsätter min jakt.

För information har jag har köpt ett hårspray som är 100% veganskt. Jag antar rakt av att det består av mat och att alla andra hårsprayer inte gör det. Mat vet jag ju vad det är. Det känns tryggt… Ha, ha!

Poängen med min hårsprayserfarenhet är att jag påverkas så mycket av min första inställning när jag kommer in i affären. Jag har ju inställningen att jag skäms redan innan jag har ställt frågan. Beroende på om jag är i fas eller inte kommer jag också att tolka försäljarens svar till antingen min nackdel eller inte. Så himla dumt.

Om det är likadant när jag sjunger inser jag också att andras ord spelar så liten roll i bekräftelsen av min prestation. Det är jag själv som är min största kritiker eller supporter. Jag är själv skillnaden mellan att lyckas eller att misslyckas.

Vet ni vad? Jag tror att det är sant…

Sång och forskning

Blodkemin

9 november, 2016
computer-graphics-1088457_1280

Jag fastnade i en av artiklarna som jag länkade till förra veckan. Den handlade om blodkemin som ändras när vi sjunger. Forskarna hade följt två olika testgrupper under ett år och sett spännande saker.

Den ena testgruppen ville börja sjunga i kör men fick istället träffas och ha intressanta gruppsamtal i ett års tid. Den andra gruppen sjöng i kör en gång i veckan.

Det man kunde se av studien var att det bara var i ”körgruppen” som blodkemin hade positiva förändringar. Den visade också något mer. Förändringarna höll nämligen i sig under hela året.

”Det visar att man kan få inte bara tillfälliga förändringar utan – om man sjunger i kör en gång i veckan under längre tid – även mera långvariga gynnsamma omställningar av hormonsystemen.”

Det har jag inte ens tänkt på – varaktigheten av endorfinerna som ökar när vi sjunger i kör. I mina ögon är det lika viktigt att vi får en långsiktighet i påslaget som att de ökar överhuvudtaget.

Vilket antiklimax det hade varit om endorfinerna hade varit som luktsinnet, som tar bort lukten efter att vi har luktat på något smaskigt en stund. Tänk om vi först hade fått energi och lugn ett par veckor för att sedan ha förbrukat klart sången. Att den inte skulle ge samma effekt längre… Fy så tråkigt!

Ni märker vilken signalsubstans-junkie jag är! Ha, ha! Samtidigt kostar jag gärna på mig just lite ökade signalsubstanser. Om jag nu inte bör äta okontrollerade mängder choklad och godis för att höja dopamin osv kan jag faktiskt kosta på mig att sjunga i stor mängd. Det gillar jag!

Effekten verkar inte avta. Det gillar jag om möjligt ännu mer =)

Vill ni läsa artikeln så finns den här. 

Sångglädje

Vad grym jag är!

7 november, 2016
long-jump-609685_1280

I går kväll lyssnade jag på Verkligheten i P3 när jag körde bil på kvällskvisten. Jag hamnade i en intervju med en ung friidrotterska som efter en SM-final fick ett stipendium för att kunna träna och tävla för ett college i USA. Allt var betalt och träningen var väldigt fokuserad.

En bit in i intervjun undrade journalisten om hon kände att hon hade prestationskrav tillbaka nu när hon hade ”fått allt det här”? Om hon kände att hon måste leverera?

Den unga tjejen svarade så klokt: jag vet ju att man bara presterar sämre om man känner att man har press på sig så det är bara till att släppa de tankarna.

Journalisten undrade om hon verkligen kunde släppa dem varpå tjejen förklarade att hon klarar av att göra det.

Jag blir så inspirerad. Egentligen av hela intervjun men särskilt just de orden. Det är precis vad jag själv har kommit fram till. Om jag känner press kommer jag inte så långt. Det har jag upplevt många gånger.

När jag fullkomligt genomstressad som 24-åring gick på musikhögskolan och hade konserter inplanerade med skolans kammarkör fick jag förklara detta för körledaren. ”Säg till mig att jag inte behöver komma så kommer jag”. Om jag inte kände att jag ”måste” var chansen att jag orkade komma betydligt större.

Han skrattade lite gott åt mitt förslag men förstod att det var vad jag behövde. Ingen press.

Det var såklart inget sätt att leva på. Jag fick göra justeringar i mina ”tusen åtaganden” så jag hann med att se fram emot konserterna. Poängen med friidrottstjejens ord blev däremot lite extra påtagliga tack vare erfarenheten.

Något som hon ofta kostade på sig när hon var nöjd med ett resultat var att peppa sig själv. F*n vad grym jag är! Det ska jag verkligen försöka bli bra på. Att förstärka mig själv med lite peppning.

Jag är bra på att analysera och se bakom problemet. Att berömma mig själv när jag har fixat något är det lite värre med. Det blir mest en avbockning på checklistan. Istället för att rusa vidare till nästa grej på listan ska jag se till att jag klappar mig själv på axeln också.

Om ni vill lyssna på hela intervjun finns den här.